onsdag 16 januari 2013

Tips från coachen - läsarfråga ang homosexualitet

Jag har ju en liten avdelning här i bloggen där jag svarar på frågor från mina läsare runt om i vårt avlånga land. Det finns självklart ingen annan som kan lösa någon annans problem men jag brukar ta upp olika ämnen och reflektera över och ge min syn på hur saker och ting kan bemötas. Ofta har det kretsat runt lagen om attraktion men det gör inte dagens läsarfråga specifikt.
Nu vill jag börja med att tacka Berit för hennes brev och som vanligt påminna om att det här är MITT sätt att reflektera och bemöta dina tankar, som jag för övrigt tror att du delar med många andra.


"Hej Emma

Jag vet inte om du redan tagit upp det i din blogg. Eller om du ens vill. Det är inget tvång. Bara en idé som jag fick. Hur skulle du se på en kvinna (el man) som lever sitt liv som hetero men inte är det? Hur skulle du råda den kvinnan (el mannen) att gå vidare när hon är gift med en man? När det tar emot. Jag tror vi är många som lever som så. Kanske det behövs någon som tycker till lite.
Jag ska inte gå in på det mer. Men det skulle vara skönt att få en syn på saken utifrån så att säga.

/Kram Berit"


Att leva i en heterosexuell relation men känna att man innerst inne faktiskt älskar någon samma kön kan vara en enormt slitsam och smärtsamt situation. Jag vet att det jag säger nu är lite kaxigt och en aning krasst. Men livet ÄR krasst i sin renaste form. Det är vi människor som lägger till och drar ifrån och skapar mer komplikationer än vad som många gånger är nödvändigt. Nåväl det krassa som jag vill ta upp är att följa sitt hjärta. Att göra det är att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Det är också den enda du har 100% ansvar för (förutom dina barn när de är små förstås) 

En fråga som jag vill ställa är denna:

Om din allra bästa vän skulle komma till dig med exakt samma problematik som du tar upp här, vad skulle du säga till din vän då? Det är alltid väldigt mycket lättare att förhålla sig till någon annans problem än sina egna för det skapar en hanterbar distans till själva kärnan i problemet. Du friställer dig också från dina egna rädslor om frågan kretsar runt någon annan än en själv, även om frågeställningen är den exakt samma. Det man kan ta med sig dock är svaren eller reflektionerna som uppkommer när man leker med tanken på hur man skulle svara sin vän för dom har en direkt relation till ens egna värdegrunder och tankar. Applicera nu dessa svaren på dig själv och din fundering

Nästa fråga som är av värde att ställa sig är:

Om du hade 1 år kvar att leva, hur skulle du göra då? Här brukar vi ofta svara snabbt och på ren spontan första-tanken-känsla. Den känslan är en signal från ditt undermedvetna och i det har du många svar på dina egna frågor. Det vi ofta gör efter ett sådant snabbt svar är att vi konstruerar om det när några minuter förlöpt, som t ex "fast om jag tänker så här så kanske jag å ena sidan...å andra sidan..." och så har rädslorna kommit krypandes efter ryggraden och vi fattar beslut utifrån en rädsla istället för vår spontana intuition och värdering som kom från vårt undermedvetna

När det handlar om att bryta upp eller stanna kvar så har man BARA svaren själv. Det kan ingen ingen annan hjälpa en med. Det är otroligt viktigt i frågeställningar som dessa. Om man stannar pga rädsla för förändring vad andra ska tycka, eller hur det ska bli sen, eller om man inte blir lycklig osv så stannar man på skeva premisser kan jag tycka. Om man stannar pga att man ÄLSKAR den man lever med men har en dragning till samma kön så blir frågeställningen och ställningstagandet mer komplicerat. Det framgår inte av brevet dock hur det förhåller sig där. 

Om man lever i en lycklig relation så är det alltid värt att försöka att hitta en lösning. Dock behöver nog lösningen vara grundad på ren sanning. Så varför inte börja med att lägga upp alla tänkbara kort på bordet utan att göra en konsekvensanalys innan. Bara gört´ liksom. Fundera inte på " tänk om han säger så" eller "tänk om hon reagerar så"  osv osv För om inte din nuvarande partner är värd att få ta del av sin sanning vill jag fråga dig om han är värd att vara din hjärtevän. Kanske tänker du nu att "ja men jag vill förskona honom från att bli besviken på mig om jag berättar som det är" Då vill jag fråga dig, vill du förskona honom att få veta vem han lever med och få möjlighet att själv få välja och tillsammans hitta en lösning oavsett om det innebär separation eller fortsatt samliv? Jag fördömer inte här jag bara ställer frågor att ta med sig att fundera över

Om man lever i en olycklig relation pga att man känner att man är homosexuell så tror jag att det är svårt att bygga luftslott tillsammans med någon i hopp om att det liksom "ska lösa sig" ändå. Då är det kanske mest värdigt mot sig själv, sin nuvarande partner och all övrig omgivning att ta tag i den biten. Vi är skyldiga oss själva och vår omgivning ett kärleksfullt bemötande. Eller hur? Det är inte mer kärleksfullt att stanna hos någon av husfrid och gammal vana än att ta ansvar och bryta upp och även ge någon annan möjlighet att frigöra sin kärlek tillsammans med någon annan. 

Nu är det ju tyvärr fortfarande 2013 lite infekterat med homosexualiteten här i Sverige TYVÄRR. Det är ju bara att relatera till mitt tidigare inlägg gällande Skara Stifts homofobi och nedvärderande bemötande. Detta kan ju medföra att tankar som "vad ska alla tycka och tänka om mig om jag kommer ut ur garderoben" osv Då vill jag bara säga så här. Alla de som skulle vända ryggen av dessa orsaker är inte värda att kalla sig vänner så då kan man skatta sig lycklig över att de bekänt färg och visat att de inte värda att ha kvar som vänner. När en försvinner kommer någon annan istället, det lovar jag.

Så sammanfattningsvis kan jag bara säga. Följ ditt hjärta och lev i kärlek. Gör det som din inre längtan brinner för och känn vilket liv du i sanning vill leva. Jag har som vanligt inga svar men jag har gett dig några tankar att ta med dig och begrunda
Vad som är rätt eller fel, ja, det vet bara DU
Lycka Till och kom ihåg att du är värd allt det bästa

Kram
Emma




7 kommentarer:

  1. Läste ditt tidigare inlägg och jag såg programmet och mitt hopp var att de skulle behålla denna otroliga vackra altartavla. När de sa ja...blev jag glad...men sen blev jag mest ledsen.

    Vi lever här i 2000 talet! Tycker det är skrämmande väldigt skrämmande.

    Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är verkligen beklämmande. Vi får dock göra vad vi kan för att försöka förändra och förbättra
      Kramar
      Emma

      Radera
  2. Så intressanta och kloka tankar du kommer med!
    Spännande!
    Tänker att jag ska ta mig tid ngn dag och läsa igenom dina brevsvar, fundera kring dem och plocka med mig kunskap jag kan tänkas behöva.
    Stor kram,
    Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara du. Ja jag brinner för vissa saker och då gör jag det med råge också...haha...bara sån jag är
      Kram till dig
      E

      Radera
  3. Du är en klok själ med ett stort hjärta Emma och jag blir alltid lika varm inombords av att kika in här hos dig och ta del av dina tankar och funderingar kring livet.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack från hjärtat Lotta. Dina ord gläder mig verkligen
      kram till dig
      E

      Radera
  4. Hej klokt skrivet min vän:)och vad beträffar den supersnyggt gjorda altartavlan så får får dom som inte tog emot den"skämmas tamefan" Peace & Love min vän

    SvaraRadera