När man rundar av, packar ihop och tackar för sig

Igår gjorde jag sista dagen på ett arbete jag haft sedan ungefär ett år tillbaka. Känslorna spänner över hela skalan, allt från sorg, vemod till glädje och spänning inför det nya. Det har varit en arbetsplats och erfarenhet med alla nyanser vilket är lärorikt och intressant. Jag har slutat på eget bevåg och beslutet var fast förankrat så nu ser jag framåt med spänning och tillförsikt.

Något som jag reflekterade på var alla fina ord, kommentarer och omdömen jag fick min sista dag. Varför säger vi inte detta till varandra en vanlig arbetsdag i februari? Varför måste vi ut på spetsen och göra vår sista dag för att människor ska våga hälla omtanke, komplimanger och vänskap över sina medarbetare? Är det inte lite svenskt ändå att hålla distans och lagomt avstånd. Tänk om dom tycker jag är lite knäpp och ännu värre, hemska tanke, tänk om mottagaren tror att jag är "intresserad"när jag säger goda saker om vederbörande.

Nej vi borde verkligen hälla omtanke, godhet, komplimanger, bekräftelse och en gnutta kärlek rakt ner i organisationerna och till våra kollegor och medarbetare. Börja NU. Berätta för din kollega på måndag att han är en kanonkille som gör din arbetsdag både gladare och bättre och framför för någon annan att hon är en källa till skratt och glädje som gör att det är bra mycket roligare på just den här arbetsplatsen. Starta "görsköna" ringar på vattnet. Det gör vår arbetsdag till en glädjedag. Ingen kan förlora på detta

Nåväl jag fick inte bara goda ord och varma kramar jag fick också så innerligt fina gåvor. Det här gänget vet verkligen vem jag är och har bara köpt fina presenter som är J A G. Rökelser, fint italiensk rödvin, en underbar ljuslykta, handgjort armband, blombukett i vårfärger som vore den sänd från ovan, grönt the, naturtvål av bivax och bleklila änglavingar som en påminnelse att vi alla kan flyga (om vi bara vill)

Det kan man kalla julafton. Känner stor tacksamhet minsann. Tack alla goa "Bravidianer"