I det stora gröna vardagsrummet som kallas Slottskogen

Idag, som så många andra dagar, har jag varit på filosofisk ensampromenad i naturen. Ni vet det där stora generösa vardagsrummet vi alla faktiskt har tillgång till mer eller mindre. Det är sådan boost att få vandra i friska luften och betrakta, lyssna och känna sig som ett med alltet. Jag vet jag låter aningen i överkant naturlyrisk och jag tar den risken.

Att uppleva ynnesten att kunna sitta på en sten och se ut över det skådespel som utspelar sig mitt framför oss. Djuren som kommunicerar med varandra och himlataket som skiftar i blått och öppnar tankarna mot frihet.

Betrakta de mossbeklädda klippliknande stenarna som gör att man känner sig som fångad i en äkta John Bauer saga från länge sedan

Iaktta det smäckra och överjäkligt vackra svanparet som lite nonchalant och försiktigt glider fram på det kalla vintervattnet

Självklart har jag med mig min tovige vän och sambo som älskar naturen minst lika mycket som jag. Om inte mer Han förstår också vikten av att bara sitta/ligga still på en bänk någonstans mitt i ingenstans och stänga av allt brus från världen utanför

Jag passar ju också på att sno åt mig lite av den generösa energin som träden alstrar och kramar en och annan gammal klok trädstam :) Jag är dock inte en sådan häxinspirerad person som pratar med stenar och  hämtar information från en klippa. Jag säger inte att det är fel att prata med stenar men jag säger bara att där går min personliga andliga och spirituella gräns. Vi har ju alla våra gränser till det som känns rätt och naturligt för just oss

Ni vet väl att måbra-hormoner, som gör att vi känner oss mer tillfreds, aktiveras i naturen. Så ge er ut i det stora härliga öppna landskapet. Andas, släpp motstånd och insup friheten

Det är så gott att vandra omkring och hämta energi som sitt mest naturliga och osminkade jag bland träd och skog långt från vardagsvimmel. Snyggo? nej, men spela roll, this is me och skönheten kommer väl inifrån eller hur var det nu igen *blink*

Sammanfattningsvis säger jag bara idag:

 Slottskogen is da shit

love