Gäddhäng ?! Näh det är änglavingar i viloläge

Ny målning!

Gäddhäng?!

Näh det är änglavingar i viloläge

Hon kommer så småningom att ingå i AntiJantekollektionen som ni finner HÄR

Tänk så lätt vi hamnar i smygförakt och fördömande av våra fantastiska kroppar. Jag är mäkta less på det nu. Vi behöver ge vår kropp kärlek, omtanke och tacksamhet för allt den gör för oss. Vi är både vackra, starka och unika. Hissa seglen, höj musiken och låt oss fira att vi har en kropp som bär oss genom allt

Eller hur?!

Love to you

När man har en text som vill blå målad

Vissa målningar tar tid och kräver sin omsorg innan man kan ta bort penseln helt och hållet och konstatera den färdig. Det här är en sådan. Nu har jag dock resolut och bestämt tagit beslutet att det får vara nog.

This is it. Nu är den grönögda längtansflickan med poesi i blicken färdig

Ibland har jag en text eller strof, en rad eller en dikt som vill bli målad

Det här är texten som födde den här målningen.

min längtan är inte tyngre än en fjärilsdröm 
ändå det största jag burit 
mellan mina livrädda skuldror av glas 

så snälla håll mina dagar i din hand 
de gör så gott de kan 
när de rinner genom tidens blodomlopp 

och jag begär inget mer 
än allt

/Emma

Om att inte ens döma snuttifierade perfekt-människor med inbyggda instagramfilter

Det är en fin värld vi lever. Det hävdar jag bestämt. Men det är också en förbannat jävlig värld vi lever i. Ansvaret och det universella uppdraget vi har som människor är att göra vad vi kan för att åtminstone inte göra världen sämre.  Ja enligt mig och mina amatörssiga livsfilosofiska betraktelser i alla fall. Jag kan inte personligen stoppa krig eller bota cancer. Inte ens en sketen förkylning kan jag bota från människokroppar. Det hade ju dock varit outtömligt önskvärt kan jag meddela. Dock har vi alla en demokratiskt fördelad valmöjlighet att göra platsen vi är på en smula bättre eller en smula sämre. Ibland funderar jag över min del i detta. Hur gör jag för att förbättra i det lilla och göra världen till en bättre plats att vistas i för oss levande organismer den tid vi spatserar omkring på jordskorpan.  Det är ju lätt att snacka liksom. Jag tror i ärlighetens namn att jag stundom inbillar mig att jag har en hemlig släng av världsförbättrare i mig. I smyg som Lotta på Bråkmakargatan skulle uttryckt det. Kanske mest för att jag mår bra av blotta tanken. Och människor som mår bra det behöver sannerligen världen. Jag är såklart inte bättre än någon annan men jag försöker fostra mig själv till en skaplig medborgare med rätt schysst samvete.

Jag tror att ett sätt är att sluta döma andra människor. Hur kan vi veta varför andra gör som de gör och dessutom döma dem utan egentlig grund och vetskap om bakomliggande orsak? Hur kan vi påta oss rätten att veta hur en annan människa tänker eller agerar när vi inte vandrat en mil i deras mockasiner som det gamla talesättet lyder. Tänk om vi bara mötte alla våra medmänniskor med en ickedömande attityd. Låta deras personlighet vara. De är som de är. Och jag likaså. Kanske först försöka förstå sedan försöka bli förstådd. Tänk om det finns ett annat perspektiv än mitt. Vi är så förbannat snabba på att "rätta till" och tycka en massa om allt och alla. Why undrar jag? Varför inte leva efter devisen "alla får vara som dom vill men inte i mitt liv" Jag älskar absolut inte alla människor. Jag krockar rätt hårt med översitteri och människor med en trång världsbild och som är fullproppade av fördomar. För att inte tala om alla prettomänniskor som har ett inbyggt instagramfilter på hela sitt snuttifierade perfekt-liv och sedan vill påskina att de knappt bajsar för de är så fina. Eller rasister och homofober. Nope, usch de går bort hos mig.  De har säkerligen en anledning att vara så just nu i detta livet. Eller kanske en avsaknad av förstånd för att veta bättre arma stackare. Men då väljer jag i största möjliga mån att inte involvera mig med dessa utan låter dom vara som dom är - men inte inne i mitt liv.Vi har ett val där.

Sedan, gud bevars, uppstår ju ibland situationer då vi måste ha ett samröre med människor som inte står högst på älsklingslistan förstås. Men då brukar jag hitta ett förhållningssätt som gör att jag inte fullständigt sugs ut av energi. Jag låter inte deras energi nå mig. Jag blir lite som en gås där skiten rinner av. Jag har faktiskt ett sådant fall nu i mitt liv. Jag får jobba rätt hårt för att hitta ett balanserat förhållningssätt till vederbörande men när jag släpper tanken på att jag inte behöver älska denne och att jag heller inte behöver tycka någonting om vederbörande så släpper också anspänningen en aning och jag kan förhålla mig tämligen neutralt. Det vinner vi alla på.

Ett annat sätt att göra platsen vi vistas på lite, lite bättre är att möta människor istället för att undvika. Ta bara alla spårvagnar och tunnelbanor där man kliver in tillsammans med hundratals andra men gör allt för att se ut som om man är ensam. Så synd. Tänk om du har världens mest intressanta person på sätet bredvid dig, och missar den därför att "man inte gör så för vi känner ju inte varandra". Näh, inte än nej men snart. Byt några ord och en ny vänskap kan ta sin fantastiska början. Jag tror ärligt talat att vi behöver "bonda" lite mer med varandra. Vi har långt många fler likheter än olikheter.

Vi behöver varandra - det är där allt börjar.

Det där som aldrig får vara viktigt för mig...

Ibland lever vi våra liv som om det vore en generalrepetition

Vi fastnar i småtjafs som om det vore viktigt

Vi pratar om principsaker och att "vinna" diskussioner

Ja kanske är det viktigt

Men inte för mig

Det får aldrig vara viktigt för mig

Men jag får påminna mig..

 

 

 

I sprickorna uppstår själva livet 
        

där låg vi nakna under himlatakets evighet
som om ingenting hade hänt
räknade varandras rytmiska andetag
till tonerna av ömsesidig respektlöshet och gammal vana

du pratade om dödens oförtjänta högtidlighet
och jag om livets oändlighet som ingen ännu förstått

förmodligen bara ännu ett halvtaskigt försök
att befästa existensiella markörer
ett sätt att finna något vackert att hålla sig i
när vardagen smakar alldeles för beskt för att vara sann

men där ...
exakt där någonstans i de krackelerade sprickorna
mellan morgontidning, makaroner och husfridsknull
pågår själva livet skoningslöst och fort

som om vi hade tid just nu

 

//Emma

Livet rullar på och hjärtat svämmar över

Det har sannerligen inte varit mycket bloggande på sistone

Livet kommer emellan

Det är sommar i min stad

Jag fascineras och tar emot

Surt och sött

Livet innehåller allt

Liseberg

Sol

Regn

Ljumma kvällar

Rosévin

Jordgubbar

Arbete

Kontor

Möten

Skratt

Promenader

Okristligt tidiga mornar

Målardukar

Kreativitet

Planer

Sommarpratare

Men störst av allt är välkomnandet av

en ny liten människa i mitt liv

Så stort att jag svindlar vid blotta tanken

Hjärtat svämmar över

Förmodligen är jag den känsligaste jag känner

(Men jag vet inget annat sätt att vara mig på)

August -välkommen - jag ska lära dig allt jag kan

Jag hånglar upp min sommarstad och njuter hämningslöst

Sommaren är så vacker nu att jag nästan inte kan värja mig för skönheten

Jag har varit ledig ett tag. Men jag blir så tacksamt dagvilsen när jag är ledig så jag vet faktiskt inte hur länge . Det är sekundärt och oviktigt oavsett. 

(Det där med tid är ändå något märkligt påfund som människan kommit på för att hon inte kan greppa evigheten. Om det bara fanns djur och växter på planeten skulle inte tiden existera. Det är ju föga troligt att en älg skulle fråga en kaprifol eller gråsparv hur mycket klockan är)

Nåväl jag roar mig med att kasta mig raklång ut i mina dagar och njuter hämningslöst. Man kan säga att jag hånglar upp hela min underbara sommarstad mot solkyssta husväggar och sommarvindsbrusiga skogsdungar.

Det är all in som gäller nu

(det är det förvisso alltid med mig)

Jag vandrar på naturdoftande stigar

Går barfota i daggvått gräs

Mediterar på bergsknallar

Filosoferar på klippor

Dricker rosevin i skogsgläntan

Ser Avenyn och Haga i sommarklädsel

Käkar på uteserveringar här i Majorna

Gör små utflykter och besöker konstnärliga inspirerande människor

Köper handgjorda hjärtan att bära nära sitt hjärta

Plockar buketter till mina vackra gamla glaskärl jag köpt på loppisar enbart för detta ändamål. 

Ett underbart sätt att sudda ut gränsen mellan ute och inne

Jag vadar i hav av hundkex för de är något av de mest somriga och vackraste jag vet

Jag tar mig också tiden att betrakta en humla. Jag samtalar och leker med människorna i mitt liv som får mitt hjärta att svämma över. Vi fiskar krabbor och dricker kaffe som kallnat men ändå är så ljuvlig gott just därför att det inmundigas där ute i ljumma sommarvindar och solsken.

Men i morgon är det en stor dag. En ny liten människa ska göra entré och jag undrar så vem det är som ska få en alldeles egen plats i mitt hjärta så länge jag lever. Jag ska nämligen bli mormor igen. Livet är så otroligt fantastiskt och jag känner en sådan outtömlig tacksamhet till allt och alla just nu. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag är hög på livet 

Det är väl ändå så att det är inte lyckliga människor som är tacksamma det är tacksamma människor som är lyckliga. Det är i alla fall en övertygelse jag har. Det kan ju hända att du har en annan och allt är som vanligt ok

Vad är du tacksam över idag?

Stilla samförstånd

En ny målning börjar bli klar (tror jag)

Något som jag hämtat ur en känsla av stilla samförstånd.

Jag tänker inte ta ifrån dig som betraktare din upplevelse av målningen så jag säger inget mer om mina tankar bakom målningen. 

Den är vad du vill att den 

ska vara och vad den väcker i dig.

Resan genom en målning går genom konstnären

Resan genom en målning går genom konstnären

Tänk om alla som tittar på ett konstverk egentligen kan förstå hur mycket av själva konstnären som är investerat i målningen.  Färgerna, duken, ramen osv är så otroligt sekundärt. Det primära och viktiga är skapandet, förmedlandet, budskapet, processen. Det är min fulla övertygelse att konstens viktigaste uppgift är att ta vid där det sagda och skrivna ordet är för snävt för att nå fram människor emellan

Därför kan en målning egentligen aldrig bli "fel" Allt som sker tillhör processen och är en del av hela budskapet. Ibland får vi för oss att det gått åt h-vete för att vi liksom inte får till det. Men jag tror inte att det blir fel för då var det meningen att vi skulle "kötta ner" oss lite innan vi nådde fram till det s k slutresultatet.

Den här buddha målningen är definitivt ett exempel på detta. Den började som en filosoferande man med blomsterkrans på huvudet och filosofisk blick och slutade som en färgstark buddha. Jag hade samma känsla och tanke med vad jag ville förmedla. Vad som skulle ut så att säga. Men jag behövde gå den här långa vägen för att hitta till slutmålet. Nu när jag tittar tillbaka så ser jag hela mönstret och varför den antog den vändning och process som den gjorde

Jag hade ju kunna göra det mycket enklare för mig och ge upp när jag inte kände mig nöjd och börjat om på en ny duk. Men det gick inte. Allt sitter samman och den här målningen bär med sig de båda gestalterna i sitt budskap. Men det vet aldrig den som bara ser min buddhamålning och tror att konst och skapande är bara det som ögat registrerar. Däremot äger jag ju aldrig betraktarens upplevelse och tolkning. En målning uppstår ju en gång till i betraktarens ögon. 

Det finns säkert dom som tänker att det första motivet var vackrare eller något sådant men det handlar inte om det. Nej det handlar om att ge sig hän, skapa och förmedla det som vill komma ut. Att det är estetiskt tilltalande eller snyggt är sekundärt och högst individuellt

Här tycker jag att ett citat av Eckhart Tolle är passande och beskrivande:

"Livet ger oss de upplevelser som är till störst hjälp för vår utveckling. Hur kan du då veta att det är just den här erfarenheten du behöver? Jo, för att den är vad du upplever just nu i det här ögonblicket."

Ha en fin tisdag

Statliga välfördspaket i all ära men kramas det kan inte staten - det får vi klara av själva

Magiska midsommar då moder jord ger oss en skönhet utan dess like. Grönska, blomning, bara fötter, ljusa nätter och glada barn

Naturen erbjuder en visuell rekvisita som står oss gratis att avnjuta och jag får inte nog av denna fantastiska skönhet

Det är också en av våra största högtider. En tid som förknippas med traditioner, gemenskap och samförstånd. Det är vackert. Så länge vi får ta del av det.  Alla får inte det. Då blir alla dessa högtider och förväntade stora traditioner så påtagligt ensamma istället. Jag tänker på dom som inte ingår i de här självklara sammanhangen som vi tar rätt för givna

Jag tror tyvärr att i takt med det prestationssamhälle vi skapat har också detta resulterat i att vi "ska" och "borde" en massa saker. Men tänk om vi skulle släppa konventionerna och göra det vi VILL istället för det vi borde. Jag vet, det här är osvenskt och utanförboxenläskigt. 

Tänk om vi skulle ifrågasätta och vara lite Pippi Långstrumps-tvärtemot. Om regnet uppstår så gillar vi det ändå och hänger inne och pratar, kramas och käkar gott och struntar blank i att vi inte hoppar runt stången i solsken och sjunger om de där gamla utslitna små grodorna. 

 Tänk om vi, gud bevars, skulle dricka alkoholfritt och vara modiga, frispråkiga och kärleksgivande människor ändå. Tänk om vi skulle kunna krama om en okänd även utan den där gamla nubben som rullar runt i blodet och gör oss modiga som f-n. Vi kanske t o m kan åka hem till någon ensam person och käka pizza och prata om livet på en balkong i förorten och det blir midsommar ändå. Just bara därför att man vill vara MEDmänsklig helt utan orsak. Eller att man bjuder in några nysvenskar till våra traditioner och ber dom dela med sig av sina. Och vips så har vi tillsammans skapat en ännu härligare, innovativ och spännande tradition.

Nu menar jag inte att vi ska slopa det traditionella midsommarfirandet. Jag tänker bara att det kanske finns flera sätt att göra sakerna vi alltid gör. Det kanske finns fler än ett perspektiv att se på saker. Vi svenskar är så åtskruvade, tillknäppta och tillrättalagda att vi tror att vi är hela världens allomfattande norm. Och jag har ju lite svårt för det där med att är man nykter när det är fest så är det något fel. Då måste man antingen vara nykter alkoholist eller gravid för att slippa gå in i århundradets försvarstal. 

Tänk om det går att slå klackarna i taket, kramas med alla och sjunga sig hes även fast man bara är berusad av glädje...ja tänk om...

Jag är ju från Dalarna så det är klart att jag älskar midsommar med allt vad det innebär. Men jag tror att vi skulle vinna så mycket på att blanda ut våra konventionella beteenden lite för att lättare bjuda in även dom som inte självklart ingår i vår jättestora tomtebolycka de luxe. 

Nåväl min midsommarafton innehöll blomsterplockning, god mat, jordgubbstårta, barnaskratt, vuxendiskussion, kärlek, hundgos, fotboll och mer därtill. Så summa summarum ser jag en fin midsommarafton i backspageln, med de jag älskar mer än ord kan förklara. Och vad mer kan man begära. 

Jag läste några kloka ord av Paolo Roberto i morse på Instagram om att komma ihåg att kramas. Det kan man inte få för mycket av. Och hur trygga omsorgspaket och välfärdsåtgärder staten än levererar så kan den aldrig kramas. Det får vi klara av själva.

Love

Frid-tid och solhälsa

 Från morgonens kontemplerande "insupningspromenad" kommer dessa bilder. Så outgrundligt magiskt vackert. Tänk att ha ynnesten att bo så att man under en och samma promenad har en nyvaken stadsdel som säger god morgon utanför fönstret och dessutom kan meditera med utsikt över hamninloppet och känna havsdoften och ändå lunka fram över ängar och genom skogsbryn. Jag tänker ofta att det har ramlat ner ett litet paradis där jag bor. Jag är så tacksam.

Att kliva upp i ottan och möta dagen genom att öppna hjärtat och släppa in det nya och släppa taget om det gamla. Umgås med naturen och stillheten. Det är nödvändigt för mig. Ibland hinner jag inte det och jag känner en enorm skillnad direkt. Jag måste hålla mig själv i handen på livsvägen för att kunna hålla min egen takt. Jag är inte gjord för att hålla det tempo som de flesta i vårt samhälle gör idag. 

Men eftersom jag är en passionerad konstnärssjäl så vill jag så mycket och gärna allt på en gång. Jag brinner ju gärna för saker. Och jag förstår att det gör mig till en sådan som också löper större risk att "brinna upp". Det är därför jag måste vara medveten och hålla tillbaka mig lite så att jag befinner mig kroppsligt och mentalt på samma plats. Det är ju av stort värde för mig att hinna LEVA mitt i livet. Inte bara springa och springa för att prestera och se resultat. Mina resultat består av att jag inte presterar utan EXISTERAR så starkt att jag lämnar utrymme och tid för själva livet att visa mig vad jag behöver se

Jag behöver stanna och ta in alla goda saker som kommer till mig också. Verkligen ta med mig det vackra in i framtiden. Den här veckan har hittills bjudit på både ris och ros, som sig bör. Har ni tänkt på vad lätt det är att ta med sig riset och glömma rosen. Jag försöker alltid göra det omvända. Jag tittar på vad som var jobbigt och vad jag behöver lära mig av det. Sedan tackar jag och gör vad jag kan för att släppa taget om det. Det här har inte varit en självklarhet eller på något sätt lätt för mig. Jag är i grunden en ängslig person som lärt mig leva på ett sätt så att ängsligheten blir en gåva istället för en börda. Jag brukar säga att jag fostrat mig själv. 

Sedan lyfter jag upp det goda och ser vad jag kan lära mig av det och försöker ta med mig så mycket jag bara kan. Stannar upp i vad det härliga gör med mig och fyller på så sätt upp mina sinnen och minnesbanken med det jag VILL ta med mig. Ju större utrymme mentalt vi skapar för något desto större omfång får det ju självklart inom oss

Det är också viktigt att stanna i intet. Att stänga av, logga ut och släcka ner en liten stund för att låta tankarna vila. Sitta tills det blir tyst där inom. Försöka ta sig till platsen som är motsatsen till tanke. Det här är inte alltid lätt. Men att bara sitta fyller alltid någon slags funktion. Att hämta andetagens djup och bara följa den egna pulsen. Ingen prestation eller resultat. Bli ett med något större. Och att göra några solhälsningar med hamninloppet som kuliss en morgon som denna är ljuvligt och självsnällt bara så.

<3 Frid-tid <3

Rädsla är rädsla oavsett vad du upplever det kan ingen ta ifrån dig

Jag försöker, så gott jag kan, att leva mitt liv utifrån ett perspektiv som känns rätt för mig, jordklotet och dess invånare. Jag är absolut ingen världsförbättrare som kan slå mig för bröstet och skrävla om att jag är någon ny amatörjesus som förändrar världen till det bättre i stora mått. Nej det handlar mer om att kunna göra det jag kan med de förutsättningar jag har. Ibland kommer jag t o m på mig själv med att skylla på allehanda saker i min iver att skyla över att jag faktiskt tänkt mer på mig än på miljön eller en behövande medmänniska. Så felfri är jag definitivt inte. Men jag gör vad jag kan och jag uppfostrar mig själv på vägen och jag inser att jag kan bli bättre hela tiden.

Något som jag däremot har fastnat lite i är när människor anser att vi västerländska invånare som har det så bra inte får känna rädsla, ångest, smärta eller liknande för "vi vet minsann inte hur det är" Dom som levt i tredje världen dom VET vad smärta är. Dom som flytt från krig VET vad riktig rädsla är osv. Det är absolut förvisso sant. Men nu kommer min poäng. Bara för att vi inte upplevt ett krig i mellanöstern så betyder det inte att vi inte vet vad rädsla är. Rädsla är ju något högst personligt och som jag upplever inuti mig utifrån en händelse som upplevs i min mentala kontaktyta. Upplevt med mina preferenser och det är en rädsla så stark som någon trots att den kan upplevas ha en till synes banal eller liten orsak för någon utomstående. Vi kan inte mäta varandras orsaker till diverse reaktioner i våra liv. Då lägger vi ju tonvis med skam och skuld på människor för att de känner det de känner. Sådant tror inte jag på. Det finns ingen mätsticka huruvida någon är mer berättigad rädsla eller inre smärta än någon annan

Däremot kan vi absolut sätta saker i perspektiv när vi ser andras fruktansvärda upplevelser. Men vi kan aldrig tala om för någon vad det är ok att uppleva eller ej. Det kan te sig banalt att vara rädd för att förlora sitt jobb eller att vår partner ska lämna oss eller att våra föräldrar inte ska acceptera oss osv men vi måste alltid få äga vår egen reaktion. Vi kan t o m ta hjälp av att andra alltid har det värre och vi kan på en tiondels sekund inse att vi har det rätt bra i jämförelse med andra men vi kan inte skuldbelägga någon för dess känslor. 

Sedan kan jag tycka att vi kan öppna våra hjärtan, plånböcker och sinnen för behövande medmänniskor i världen på ett mycket bättre sätt än vi gör idag. Men jag tror inte att lösningen är att vi inte får känna det vi känner eftersom andra har det så mycket värre. Jag tror på att vi tar hand om oss så att vi kan vara den ställföreträdande styrka och kraft som många behövande inte besitter. Jag tror på att vi ska hjälpa varandra och det gör vi inte genom att skuldbelägga oss själva. För skuld och skam det har vi så mycket med oss i våra arvsynder ändå - det blir ingen hjälpt av.

Om du är rädd så är det det du upplever just nu oavsett vad det handlar om.