tisdag 24 januari 2017

Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 



Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”


2 kommentarer:

  1. När Astrid Lindgren skrev de orden som hon lät Jonatan säga så visar det hur klok hon var! Att våga fast man inte törs. Jag har alltid varit rädd för att förändra det som är invant, men en dag gjorde jag det... på vägen har jag backat, gått vidare om vartannat men jag har levat. Idag känner jag mer mod än rädsla men samtidigt märker jag att människor försöker få mig tillbaka, att backa, ta ett steg tillbaka och lägga ord i mitt huvud jag inte vill ha. Jag morrar. Blir skriven på på näsan. Men rädslor? Om vi inte hade dem kanske vi inte ens hade mod? Utan bara var små lortar på en planet som backade och backade... i rädsla för steget framåt? Jag vill ha mer mod i mitt liv, våga stå upp för vem jag är och leva. För ärligt talat tror jag att mitt mod består i att leva ett fejkliv.

    Du får mig att fundera (även om jag inte alltid lämnar avtryck här hos dig för att visa att jag reflekterar och tar till mig det du skriver, men på mina villkor, för det är väl så det ska vara?) varför rädslan över att trampa andra på tårna får mig att stanna i en falsk trygghet. Att inte våga vissa saker och då tänker jag, jag ska bara vänta tills... ja när faster, mamma osv inte lever... då vågar jag. Då slipper de lida för att de inte visste vem jag är. Så nog sjutton finns det bra många vis att låta rädslor styra, att inte göra andra illa är nog den största och då sviker jag mig själv mer än någonsin när jag låter andra bli orsaken till att inte gå vidare.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Ann-Charlotta. Tack för att du delar med dig. Och härligt ändå att du tagit steg i rätt riktning. All kred till dig för det. Men det smärta mig också att du pratar om att du VET att du inte lever det liv som är DU. Du pratar också om att inte göra andra illa. Hmm...men den finaste gåvan man kan ge sin omgivning tänker jag måste väl ändå vara att vara den bästa versionen av sig själv och leva det liv man fått på det sätt som gör en mest levande. Att ge omgivningen en lycklig och harmonisk Ann-Charlotte. Dina ord får mig att tänka att vi egentligen har det ansvaret allihop liksom. Och vad skulle hända med mamma och faster osv om du tog ytterligare ett steg i DIN riktning till att leva ett icke fejkliv. Om dom inte accepterar dig vems problem är det då? Jag vet det är lätt att säga och svårare att göra:Men frågan är värd att ställa sig. Tänk om vi vandrar runt ett helt liv utan att ta chansen att leva det så som vi egentligen vill. Ja jag tänker bara högt här nu. Åter igen tack för dina ord
      Kram till dig

      Radera

INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Din...