tisdag 23 juli 2013

Du måste inte alltid PREstera...det går alldeles utmärkt att bara EXIstera emellanåt


Jag har arbetat med personlig utveckling nu i rätt många år. Intresset för det samma har nog alltid funnits med mig och jag tycker att min profession som coach har gjort mig ännu mer utvecklad personligen. Jag arbetar ju som många av er också vet som målande och skrivande konstnär och det har jag gjort i hela mitt vuxna liv. Jag levde enbart på konsten under 10-12 år i företaget Kickan & Emmas atelje tillsammans med min konstnärsvän och kollega Kickan Lovelia Karlsson. Vi kände dock att vi kommit till vägs ände med den formen av konstutövande och lade ner företaget 2006. Vi hade målat in oss i ett avlönande hörn där vi målade mer vad våra kunder förväntade sig än vad vi själva hade inom oss. Det kan te sig "lyxigt" att inte vara nöjd med det, men att skapa KONST är inte riktigt samma sak som att producera konstnärliga och hantverksmässiga produkter med ett estetiskt värde för betraktaren. Svårt att förklara men jag tror att ni förstår. Vi är båda väldigt intuitiva och följer hjärtats röst och det kändes som om det var dags att kliva vidare och göra något annat för att inte hämma vår egen utveckling. Det gick bra för oss och vi hade både uppdrag åt andra företag, en butik som gick bra och en verksamhet där vi sålde kort, affischer och tavlor till nära hundra återförsäljare runt om i Sverige. Men kära ni pengar och publik framgång är inte allt här i världen, som ni säkert redan vet.


En tid efter detta ville jag göra något helt annat och prova att ingå i ett sammanhang och uppleva hur det är att arbeta i en organisation. Jag fick då arbete i en stor multinationell koncern där jag arbetade med logistik med ansvar för Centralasien och vissa delar av Ryssland. 4,5 år tillbringade jag där. Jag lärde mig makalöst mycket både om mig själv, organisation och om kommunikation oss människor emellan. Där och då kände jag att jag bara MÅSTE arbeta med kommunikation och personlig utveckling i kombination med skrivandet och målandet. Jag utbildade mig till ICF-certifierad Coach parallellt med min tjänst som logistikassistent.



Idag är det precis vad jag gör. Jag driver alltså det egna företaget Livskrafter där jag har förmånen att kombinera föreläsande, coaching, kursverksamhet, skrivande och målande. Jag ÄLSKAR mitt jobb och jag känner tacksamhet varje dag.


Dock har jag känt ett tag att jag behöver slipa lite på mitt förhållningssätt och min verksamhet. Jag vill alltid arbeta och ha ett koncept som ligger i linje och enlighet med mig själv och det jag står för. Det är ofantligt viktigt för mig att jag på något sätt ÄR det jag förmedlar. Hur kan jag annars tillhandahålla en trovärdighet gentemot mina kunder och klienter. Detta har resulterat i att jag går igenom en slags process just nu där jag hittar en plattform där min yrkesprofession kan stå stadigt. Jag känner att jag hela tiden drar mot ett mer "mindfull" och lugnt förhållningssätt. Jag vill arbeta med med min egen och människors enkelhet, kärna och inbyggda kraft som kommer ur ursprung och acceptans, om ni förstår hur jag menar. Kanske pratar jag om någon slags andlighet. Då menar jag inte andlighet som i new age-stuket eller religion, utan mer andlighet som i kontakten med sig själv och den egna inre kärnan för att därigenom utveckla sig själv och sin mentala hälsa. Jag tror att vi måste dra ner på tempot för att vi inte totalt ska brinna upp. Jag tror att vi måste vara mer i tystnad och frigöra oss ifrån alla intryck, avtryck och påtryck vi ständigt utsätter oss för i vår vardag.

Jag såg ett otroligt bra program om detta på svt häromdagen. Kika gärna och ta del av vad som händer med oss när vi måste umgås med oss själva och bara är i tystnad för en stund


Jag har pratat om det innan och jag säger det igen. Vi utsätter oss för mängder av INformation dagligen och ibland måste vi helt enkelt ägna oss åt EXformation för att inte våra arma hjärnor ska brinna upp. Någon sa att vi varje dag utsätts för lika många bilder och informationskanaler som en människa gjorde under ett helt liv på mitten på 1800-talet. Men vi har samma hjärna och uppbyggnad som då. Inte undra på att vi springer in i väggar, brinner upp och faller ihop på löpande band.  Jag tror att vi måste lära oss att inte alltid PRESTERA - det går alldeles utmärkt att bara EXISTERA. Ur det kommer mer effektivitet än vad det gör ur en utbränd kropp. Så försök hoppa ner i nuet och ge stillhet, tystnad och acceptans en chans

Ha det gott och var rädd om hela dig

20 kommentarer:

  1. DU är så klok Emma. Jag kallar mig själv för intrycksallergiker. Efter en viss mängd intryck beroende på när var hur måste jag stilla mig innan jag går vidare...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina...jag brukar också använda det uttrycket...det förklarar på ett enkelt sätt
      kramar till dig och tack

      Radera
  2. Åh... Emma - du är bar sååå BRA!
    G
    R
    A
    T
    T
    I
    S
    på namnsdagen! DIN BOK kikar jag i varje dag ☼

    SvaraRadera
  3. Hej, en härlig läsning nu när jag gått på semester. Njuter av det i det tysta ute i trädgården. Har sagt det innan & säger det igen, älskar ditt sätt du förmedlar det på
    Ha en härlig fortsatt kväll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag blir själäaglad om mitt budskap kan nå ut...eller egentlöigen vet du nog allt detta men man blir påmind bara
      kramar och ha en go semester

      Radera
  4. Svar
    1. Tusen varma glittriga tack från hjärtat
      kram

      Radera
  5. Svar
    1. Tack för den du..rara...
      ja ibland är det enkla det stora och tvärtom
      kramar

      Radera
  6. Nu ser jag i Jeanettes kommentar att det ju är EMMA idag - Grattis du fina :)
    Namnsdagar ÄR jag bara så dålig på - tyvärr, ska bättra mig :)
    Håller med Jeanette - din bok är alldeles underbar :)
    DU var inte ämnad att ha ett "vanlig" jobb . . .
    DU ska jobba där du är idag - att vara den ängel du bara är :)
    :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe....tack från hjärtat
      Jag är mer än urkass på namnsdagar själv också...man kan inte minnas allt
      tack igen...kram

      Radera
  7. Ska bli spännande att fortsätta följa din resa i existens och utifrån din väg.. som du vandrar bäst på.. ibland i tystnad och eftertanke och ibland med hoppsasteg och bubblande skratt..
    Varm kram från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kära du vi får se vad det leder till...vägen leder ju alltid någonstans och ibland åt ett håll man inte anade när resan började
      kramar och sommarglitter

      Radera
  8. Jag kollade in programmet och jag känner igen mycket från när jag varit i Indien,det händer grejer när man bara är med sig själv.Att leva i sanning, rösten blir starkare.Och jag känner att denna värld går alldeles för snabbt med val och intryck. Jag hittar tystnad varje dag i min yoga,meditation och naturen som har gjort mig starkare och friskare men ibland så dras man bara in i karusellen.Som det känns just nu, när jag landad i verkligheten efter 2 veckor utan krav i min husvagn:)

    Kram Lotta

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter MER än underbart Lotta. SKulle så gärna vilja veta mera om din Indienresa. Återkommer om detta
      Kanske jag får intervjua dig här på bloggen?
      Stor kram

      Radera
  9. Ja verkligen ett bra inlägg. Existera istället för prestera. Så nödvändigt. Om vi existerar lever vi nog mer fullt ut. Vara här och i nuet.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Rainha nog är det av stor vikt i vårt prestationssamhälle att bromsa in och bara vara emellanåt
      kram

      Radera
  10. Hej! Har läst lite på dn blogg. Intressant! Du skrev i denna post:

    "Vi är båda väldigt intuitiva och följer hjärtats röst..."

    Direkt får jag en för mig återkommande fundering. Detta med intuition... Har läst lite om det lite nu och då men blir inte klok på innebörden. Är själv inte en person med tydlig "hjärtkännedom" utan har mer tillit till mitt intellekt. Men inutition kommer alltid högst på olika personlighetstester jag gjort. Uppfattar det som en delvis intellektuell förmåga men som definitivt har kontakt med magen. Men hjärtat är ju ovanför magen. Där i hjärtat har jag aldrig "känt" någon intuition. Har jag helt fel? Hur ser du på saken?

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kär Eva
      Tack för din långa kommentar och reflektion
      För mig är det av enormt stort värde att leva mer efter känslan som spontant uppstår i magen istället för att konstruera konsekvenstankar och gå efter sinnet och intellektet. Om du visste vad intellektet ställt till det många gånger i mitt liv. Det har bl a lurat mig på det hjärtat känner. Med det menar jag att vi inte ska låta ögat lura oss på det hjärtat ser.
      Intuition är för mig det som känns instinktivt och som inte gjorts om av hjärnan. Om vi t ex står inför ett val om två olika valmöjligheter och singlar slant för att komma på en lösning. Svaret är inte det som kronan visar när den landar. Svaret är den supersnabba känslan som uppstår på den millisekund när myntet är i luften för där tänker vi alltid...hoppas att det blir det... DÄR har du intuition och känslan.
      Intuition är för mig den där känslan som kommer instinktivt och som inte förstörts av tankar som "men tänk vad ska dom tycka" eller "tänk om DET händer" eller liknande. Intuition är magen sätt att "diskutera" genom att skapa lycko eller obehagskänslor när du står inför något.
      Blev nog lite flummigt nu men det är min reflektion av det hela
      kram

      Radera

INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Din...