Det har funnits stunder i mitt liv då jag varit nästan lite smått religiös. Fast lightvarianten om man säger så. Jag brukar nämligen bestämma mig för emellanåt att det vore jäkligt bra om man hade en tro eller en slags övertygelse och drivkraft att luta sig emot när livet känns tungt. Tyvärr brukar min dialog med den eventuella Guden bli ganska fruktlösa och intetsägande. Jag får ju ingen respons liksom. Förmodligen bottnar det i mitt dåliga tålamod *ler*Kanske är vi bara sökare som försöker finna en Gud fast vi själva är vår egen stora gudomlighet. Men det slår mig ofta att det är så trångt, syrefattigt och så grymt lågt i tak när det handlar om Gud. Det borde vara fördomsfritt, öppet och totalt takfritt eftersom det handlar om villkorslös kärlek. Ellerhur ?! Jag är dock galet intresserad av kyrkan som rum. Som en oas att vistas i när man vill komma närmare sig själv. Men när jag hör att man inte viger homosexuella, inte får ha sex före äktenskapet, fördömer kvinnliga präster, tror att svordomar beror på nåt annat än ett outvecklat och dåligt ordförråd (för att nämna några exempel) så blir jag jävligt oreligiös och en svag sötsliskig doft av hjärntvätt anas i näsan.
Nej alla dessa funderingar har resulterat i att min tro består i en tro på mig själv, på människan , på kärleken däremellan och på att alla bär vi på vår egen gudomlighet inom oss. Om vi lär oss att stanna upp och lyssna in kan vi skapa mentala resurser som gör att vi själva hittar tron, övertygelsen och drivkraften inom oss själva när livet känns tungt.
Men som vanligt är ju det här MIN sanning. Du kan ju ha en helt annan så klart och det respekterar jag definitivt eftersom olikheter breddar och nyanserar livspaletten.
kram och kärlek














