Finns det något tak för kärlek

Ibland undrar jag om det finns något tak för all kärlek man känner för sina barn. Jäklar vad dom ger liv till mitt liv. Inget i världen är större och starkare än det här. Jag har sannerligen gjort många fel som mamma och gud ska veta att jag lärt mig något varje gång. Men fel gör vi ju alla och ur dessa kopplar vi sedan ihop våra gemensamma lärdomar till ett ännu starkare fundament. Och när man som mamma kan erkänna sina fel och brister ger man ju också sina barn möjligheten att känna att det är ok att göra fel

Fick bara en plötslig tacksamhetsattack för att de finns, för att jag fått förtroendet och för att vi har vävt silvertrådar av kärlek mellan våra själar som gör att vi för alltid hör ihop. Förmodligen är det här större än min lilla Nalle Puh-hjärna har kapacitet att förstå. 

Tack....tack...

När brandluckorna slår igen...

Jag brukar säga att jag har inbyggda brandluckor i mitt mentala system. Låter kanske märkligt men det är för mig en ganska bra metafor när jag fyllt upp mina sinnen till bredden med intryck, avtryck och påtryck från alla möjliga och omöjliga håll. 

Hur jag märker att de slagit igen? Jo jag blir en aning blasé inför det mesta som jag annars nästintill brinner för. Det kan vara målad uttrycksfull konst som passerar mig oberört förbi, poesi som ligger fullständigt platt framför mig, musik som inte når in och människor som jag knappt möter helhjärtat. DÅ vet jag att mina s k "brandluckor" slagit till för att jag inte ska bränna ut mig och mina arma sinnen. Då vet jag att det är dags att detoxa sig lite och stänga av, släcka ner och vänta in sig själv i lugn och ro.

Det här är av största vikt för att komma vidare i allt jag gör. Framför allt i mitt förhållande till mitt skapande uttryck. När brandluckorna slagit igen börjar jag omedvetet styra upp mitt skapande logiskt istället för att freaka ut kreativt. Hoppas ni förstår skillnaden. Jag pratade med en kollega idag som är dansare ang detta. Och han bekräftade samma sak. När de står inför en premiär repar dom genom att göra helt "random" saker som lekar eller liknande för att öppna sinnena och bli fria i uttrycket. INTE logiskt tänkande och styrda av att "göra rätt" När det gäller att använda och hitta sitt skapande uttryck så måste man vara fri och känn in mer än att vara styrd och tänka. Här finns ju inga s k rätt och fel.

Förut har det t o m hänt att jag sneglat på andra konstnärer när jag hamnat i dessa lägen och influerats av någon annans uttryck istället för att släppa lös mitt eget. Det gör jag inte idag. Jag vägrar skapa utifrån prestation och med influens av en annan konstnär. Då har jag ju tappat mig själv. Igen. Men det har varit en process i sig att komma fram till detta

Jag älskar verkligen sann konst och att njuta av andras rena uttryck. Och på samma sätt blir det mer och mer viktigt för mig att också vara sann i mitt rena uttryck. Om det så handlar om att få ner det jag känner inombords genom så få streck som möjligt på en duk för att nå den abstrakta nakenheten så är det det jag måste göra. Eller om det handlar om att försöka få en upplevd skönhet i naturen att "rinna" ner på en målarduk genom att illustrera en ängels själfulla vingslag ja då är det det jag måste sysselsätta mig med. Det handlar om var jag befinner mig i livsprocessen. Inte vad jag kan tekniskt prestera. På så sätt vill jag skapa utifrån min inre källa. Här finns inga rätt och fel. Bara sköna upptäcktsfärder genom inspiration, kärleken, galenskap och fria sinnen. 

Här följer lite skön konst som jag finner fri, sann och uttrycksfull.

 Konstnär Duarte Vitoria

Konstnär Erin Hansen

Konstnär Meghan Hildebrand

Konstnär Pierre Chedid

Dags att "VAM-a" lite

Jag är makalöst svag för det vackra i livet. Sedan kan man väl självklart fråga sig vad som ÄR vackert förstås. Det är alltid upp till betraktaren. Jag går ju igång lika mycket på en vacker sten som en enastående rostig detalj, en sliten brädvägg eller ett leende som går rakt in i mig med hela sin skönhet. Jag brukar säga att det som jag anser är vackert är det som fångar min uppmärksamhet och får pulsen att antingen accelerera eller sakta ner av harmoni. 

Det finns nog också en skönhetstörst eller skönhetslängtan i mig som jag är rätt bra på att tillgodose eftersom jag hittar skönhet i så många saker.

Just nu är det detta magiska mirakel som utspelar sig ute i naturen som fascinerar mig igen. Blomningen som helt generöst bara häver sin storhet över oss och fyller iaf mina sinnen till bredden. Jag har t o m lämnat stort utrymme i min almanacka denna veckan för att inte missa just den här stunden när allt exploderar. Det finns ju VAB-dagar man kan ta ut när man har småbarn. Jag har VAM-dagar (Vård Av Mig)att ta ut för att bli en bra person.

Jag måste vara HÄR - inte DÄR. Det är viktigare för mig att delta medvetet och närvarande i detta mirakel än att bara tjäna flis ideligen. Rikedom på riktigt. 

Varenda knopp, varenda blomning är ju ett eget litet mirakel och jag är livrädd att bli blasé eller van med detta. Det skulle betyda att jag missade själva poängen med det jag kallar liv.

Det är samma sak som när jag får umgås med mina små prinsar. De är HÄR - inte DÄR. Mentalt och kroppsligt på samma plats. De nämner aldrig ens ålder, vikt, rynkor, mascara-märke, klädmärken eller vad som är "passande". Ytan existerar inte i deras värld. Ibland tänker jag hur vår vuxna värld skulle se ut om ingen hade speglar. Att vi inte visste hur vi själva såg ut utan bara kände och slutade jämföra. Att vi var så vackra som vi kände oss inifrån och att vi lade mer energi på att "må bra" istället för att "se bra ut"

Nåväl jag tackar mig för att jag valt att jobba rätt hårt veckan som varit eftersom det gör att kommande vecka kommer att gå i njutningens tecken med många härliga flanerande VAM-dagar och reflektionsstunder. Mitt ansvar som medmänniska är att i första hand ta hand om mig för att bli en så bra version av mig som det bara går. Det har sedan min omgivning självklart både glädje och nytta av. Allt hänger ihop. Och jag upplever inte världen som världen är, jag upplever världen som jag är. Har jag kärlek och omtanke inom mig är det också det jag ser i dig. 

What goes around comes around. 

Det är ju trots allt inte din uppgift att älska mig - det är min uppgift

Stanna upp och vänta in sig själv

Ibland behöver jag stanna upp exakt där jag är och vänta in mig själv. Låta mig vara en stund. Känna in stunden och bli medveten om att jag "väljer mig" i de beslut jag tar. Det är så lätt att dras med i yttre påverkan och distraktioner och ta snabba beslut som inte ligger i linje med det jag vill och det jag står för. Det gäller att få ner det yttre s k bruset för att ha möjlighet att höra den inre rösten. Ni vet den subtila signalen som kommer från den egna intuitionen och hjärtat

Ibland när vi tar modet i hand och vågar säga nej till något så betyder det att vi säger ja till oss själva. Ibland när vi vågar säga ja till det där som egentligen är för läskigt för oss så utvecklas vi enormt. Det är bara du som vet vad som är bästa för dig och vad som är bästa för mig. 

Viktigt på riktigt i byggandet av en schysst självbild och en bra självkänsla. 

Vissa dagar vill man bara tatuera in i sitt sinne...

Känn, gå rakt igenom och lösgör

Påskafton och morgonljus i sin vackraste form. Jag tankar energi och gör så gott jag kan en dag som denna

Livet är inte alltid lätt men det är alltid värt det. Ibland får vi möjlighet att hitta motivation och inspiration i uppförsbacke och motvind. Kanske är det för att vi ska lära oss

vilka kapaciteter vi egentligen besitter. Vi använder ju dock bara mindre än 10 % av vår mentala kapacitet. Vi behöver använda våra krafter och vara i våra smärtor för att veta vad 

livet innebär och för att bli hela som individer. Det gäller bara att sortera tankar från sanningar och uppdiktade historier som rädslan skapar. För att kunna lösgöra oss från känslor 

som tynger oss så behöver vi våga känna dom. Inse vad det är vi känner, acceptera, gå modigt rakt igenom och slutligen lösgöra.

Om vi inte gör det pga rädsla för att känna de känslor som vi anser befinner sig på livets skuggsidor så tar rädslan över och den fyller upp oss och håller de smärtsamma känslorna kvar i ett krampaktigt grepp och skapar små sorgbubblor runt hjärtat. 

Man brukar ju säga att det finns en lärdom och något att vara tacksam för i alla situationer. Jag är benägen att faktiskt tro att det är så. Ibland kan vi inte se det mitt i det skarpa läget men vi ser det ofta när vi ser tillbaka med facit i hand

Det finns en slags vänlig förtröstan i att slappna av i det vi känner och upplever. Oavsett vad det gäller. Det är mina tankar denna påskafton och jag landar i förtröstan om att allt är som det är och det blir som det blir

Var rädd om varandra, stunden och er själva. 

Nuet är det enda vi äger. Och glöm för guds skull inte att du är finare än du förmodligen har möjlighet att förstå. Känn bara det....

Kärlek

Att följa sitt hjärta

We can´t hire someone else to do our pushups

Idag är jag evigt tacksam att jag har möjligheten att spendera min tid som jag vill.  Jag behöver det mer än någonsin. Jag hade nog inte kunnat göra ett bra jobb idag. För just nu händer det så mycket saker i mitt inre liv och insikterna haglar över mig

Jag är så glad att jag fortfarande lär mig saker om mig själv varje dag och flera gånger om dagen t o m. 

Ibland springer jag fortfarande ifrån mina subtila inuitionssignaler. Omedvetet.Jag har (med facit i hand) haft en känsla av att vissa saker i mitt yrkesliv inte riktigt klaffat så som jag vill. Idag blev det en större klarhet i vad det är och vad jag behöver förändra

Bl a har jag flera gånger fått höra att jag är så professionell som kan anpassa mina framföranden/föreläsningar till de jag föreläser för. Som t e x nu när jag har ett utbildningsprogram för ett företag med bara män. En riktigt grabbig arbetsplats. En kollega till mig, som varit med mig när jag föreläst för olika grupper, framförde då sin fascination över hur jag kunde anpassa mig till deras situation, språk och förhållningssätt för att lättare nå ut med budskapet. Han tyckte som han uttryckte det att jag "tonat ner min mjuka framtoning" Först tackade jag för detta och tog emot det som en komplimang. (om än lite motvilligt redan där och då)  Det var verkligen menat som en komplimang. Idag har jag dock förstått att det handlar inte om professionalitet för mig. Det handlar om att överge sig själv och sitt ursprungliga jag för att till varje pris försöka nå ut till andra. Jag gick rakt in i min egen fälla. No way José det kommer jag inte att göra hädanefter. Jag måste stanna i mitt budskap, mitt ursprungliga förhållningssätt och leverera på det "språk" som är JAG. Om jag överger mig själv för att nå andra så finns ju inte jag där och gör ett bra jobb byggt på sanning, förtroende och genuinitet. 

Om jag då mottas på s k "fel" sätt så är det ju inte de jag ska förmedla till. Man kan inte frälsa alla och det är enormt viktigt för mig att coacha dom som vill bli coachade,  att föreläsa för dem som vill bli förelästa för och framför allt hjälpa till med utveckling för den som SJÄLV vill göra jobbet att utveckla sig själv. 

Vi kan ju som ni vet inte skicka maken till gymmet och hoppas att bilringarna på vår egen mage försvinner. Vi måste göra jobbet själva. Alltid

När man får en AHA-upplevelse när man minst anar det

Att vara i stillhet och tystnad ger själen en chans att samtala i sin egen takt

Jag har känt en tid att jag har något som saknas i mitt liv och i mitt sätt att arbeta. Har dock ej vetat vad. Jag har haft en slags skavande känsla som hela tiden kommer efter mig. Lite som ett hårstrå i ögat eller en sten i skon. Inget livshotande men ändå en obehagskänsla.

Idag när jag stod vid staffliet och målade så ramlade en insikts-himmel ner över hela mig och jag inser saker som jag förmodligen haft klart för mig en längre tid men som jag inte lyssnat på. Signalerna från mitt inre har varit så subtila att mina distraktioner både utifrån och från tankarna har överröstat. Jag ÄLSKAR när jag blir tillräckligt tyst så att mina inre svar kan höras

Min framtida tanke är att arbeta mer som kyrkan gör med existensiella frågor, satsang, retreater och meditation. Men minus Gud och Jesus. En andlighet men inte nödvändigtvis baserat på en tro. En avskalad stillhet men inkluderat min positivism som jag arbetar med idag i mina föreläsningar, coaching och workshops. Helt utan pekpinnar, löften och profetior. Lugn, harmoni och icke-prestation. Andlighet utan riktning. Arrangera förutsättningslösa och naket medmänskliga möten mellan människor. Vara en behjälplig hjärtöppnare där hjärtan behöver och vill öppnas. Långt från prestation, kapacitet, effektivisering och produktivitet. Dock tror jag seriöst att en kontenta av att tillåta sig vara i stillhet, meditation och positiv existentialism och få stopp på tankesurret för en stund kommer att ge utslag automatiskt i både prestation och effektivitet. Bl a eftersom vi får en bättre kontakt med oss själva och därigenom också vill/kan arbeta bättre och med en mer sann glädje. Jag tror att människor behöver vara mer människor och mindre "maskiner"

Åter igen - det handlar om frid-tid

Vi har skapat ett samhällsklimat och en kultur som är expert på att fylla tomrummen och de välbehövliga livspauserna med allsköns  distraktioner och aktiviteter. Vi väntar sällan in oss själva och är livrädda för att umgås i tystnad. Men ibland sker det mer mellan orden än i samtalen om vi bara ger stillheten, tystnaden och det nakna existerandet en chans

Jag berättar mer när jag format och filat lite på tanken. Men kontentan jag vill dela med mig av är vikten av att inte distrahera sig med allsköns media hela tiden för då hör vi inte oss själva

Det här är bara en av alla fördelarna med att ha slutat titta på TV

Målning under konstruktion. Min inspiration är född ur tanken på "bevingade toner"
Vi får se vad det bliva månne när denna stora målning är klar och hur den påverkas av min
nya insikt 

Plånbokshunger får inte vara större än livs-tiden

Ibland rusar livet på i så hög hastighet att jag blir lite smått fartblind. Då måste jag vardagsbromsa och stanna upp i tillvaron så att jag inte går och missar dagen. Alla dagar är ju den största vinstlotten man kan dra.

Men förra veckan bestod av mycket arbete. Både dag och kvällstid. Upp i ottan och i säng sent med en obeskrivlig trötthet under huvudkudden. Det är inte riktigt min grej att göra så. Jag fungera inte optimalt när jag säger ja till konsultuppdrag på heltid men samtidigt inte planerar om klienter och liknande som tillhör min vanliga vardag. Nåväl det är iaf nyttigt under begränsad tid för det ger mig nyttiga och sunda perspektiv. Men nästa gång säger jag ja till en sak i taget. Plånbokshungern får aldrig vara större än livs-tiden. Tid är inte pengar - tid är alltid liv.

Ingen kan väl heller ha missat att våren anlänt till oss längtande nordbor igen. Så vacker är hon när hon återvänder med ljus, blomsterprakt, magiskt färtrollande gryningsljus och brinnande solnedgångar. Det är som att bli omsvept av villkorslös kärlek utan gräns. Så både lördag och söndag har jag ensampromenerat och känt in stunden, nuet och vårens ankomst. Jag blir lite extra förälskad i livet varje gång jag får ta del av en ny vår 

Så "carpe diem" alla vackra ni. Fånga varje dag och håll den varsamt och med vördnad. Stanna i den och känn närvaron. Livet är så jäkla vackert i all den enkelhet som vi kallar vardaglighet. Var-dag är ju ändå definitionen på det dyraste och mest värdefulla vi får. Nämligen varje dag i det liv vi fått till skänks. Forsera inget och tro att allt måste vara överdådigt för det är redan större än vi har förmågan att ta till oss. 

Njut av kaffet. Berätta för någon att du älskar den. Betrakta solnedgången och soluppgången. Sitt bland vitsipporna och känn dig som ett med dess skönhet. Eller varför inte göra som jag - lägg dig ner mitt i vitsippsbacken och betrakta hur molnformationerna vandrar över himlavalvet. Tillåt dig att hänföras av dofterna från ett morgontidigt bageri eller lyssna på musik som ger ditt hjärta vingar och höfterna en chans att röra sig lite skönt i takt. Bjud upp livet till dans mitt i den vardagliga vardagen...för vet du en sak...det är där själva livet sker

Kärlek och omtanke

Att behålla barnasinnets nyfikenhet och sprakande färgskalor

Att fylla sina sinnen med det man berikas av är av allra största 

viktNjuta av stunden och klättra i träd kan vara sådant som 

fyller mina sinnen med kraft, energi och harmoni. 

Det bor nog en liten Pippilotta Krysmynta Rullgardina 

Viktoalia Efraimsdotter Långstrump i mig tror jag bestämt. Förmodligen har ett och annat krumelurpiller

trillat ner i strupen på mig. Kanske har jag som ett av mina 

mål också att behålla barnasinnet genom hela livet. 

Friheten och den livsbejakande nyfikenheten som ger 

oss möjligheten att närvara i nuet och modet att

våga följa drömmarnas riktning och själens längtan.

Vi är tillräckligt byråkratiskt strukturerade och organiserade 

i våra vardagsliv och jag tror att den kreativa delen av våra 

sinnen behöver få utrymme att blomstra och ständigt utvecklas. Kanske vill jag vara en ambassadör för det vackra i 

barnasinnets alla sprakande färgskalor och tydliggöra 

möjligheten att leva livet på ett alternativt och lite smågalet 

sätt. Det är kanske inte helt vanligt att hitta 45-åriga medelålders damer upp hoppade i trädkronorna men vad gör det när 

allt kommer omkring. Den enda sanna framgången lär väl 

ändå vara att leva sitt liv på sitt eget sätt. Kanske är det just 

det som är att "göra karriär" att känna sig lycklig

och inte nödvändigtvis bara vara "lyckad" Det kan ju vara en markant skillnad däremellan. För mig är det viktigt att vara 

lycklig och helt oviktigt att vara lyckad. 

Med det inte sagt att det är rätt eller fel - bara en sanning 

som känns rätt för mig

Ett nytt avsnitt i vår podcast "Viktigt på riktigt"

Ett nytt avsnitt att tillgå i vår podcast "Viktigt på riktigt" Ett avsnitt där vi närmar oss områden som inte alltid är helt lätta. Nämligen avundsjuka, svartsjuka och medberoendepersonligheter. Varsågoda

Vad kan vara mer kärlek än att våga möta det som känns

Jag skriver ju både poesi och målar tavlor

Jag behöver de båda uttrycken för att skapa helheter ibland

Nu har mina poetiska rader åter fått en tavla att landa i

 Jag har lånat en strof från min egen dikt och låtit den 

dansa tillsammans med motivet och skapa en 

helhet som jag tror uttrycker den känsla jag vill förmedla

Förvisso kan den upplevas på ett helt annat sätt av 

betraktaren. Det är bara bra för det är så konst ska 

fungera tycker jag. Den skapas två gånger. 

Först av konstnären sedan av betraktaren

Här nedan är hela dikten i sin fulla längd

Den kan också tolkas på flera sätt så jag lämnar över till dig 

som betraktare att tolka utifrån dina preferenser, erfarenheter 

och upplevelser

Det finns så många verkligheter att gå vilse i

jag faller handlöst 

faller vackert 

och ser på dig som om jag menar det 

du springer rakt in i mina ensamma väggar 

och inget 

inget i världen kunde stoppa 

jagar sanning, kolhydrater och 

ett lyckligt liv 

och jag ler dessutom så innerligt bra 

men varje gång de färglösa drömmarna 

äter mina nätter till minnes 

slår mitt tidlösa hjärta för himlen 

härligheten i evighet 

och amen därtill 

men det är så jäkla riktigt när vissa människor 

inte spelar rollen av en människa 

utan bara ÄR det rakt av 

så jävla på riktigt 

och vad kan vara mer kärlek 

än att våga möta det som känns 

att naket möta en trasig själ 

som vågar färglägga mina drömmar 

och hålla mina tvivel i sin kupade hand 

/Emma