onsdag 17 oktober 2012

Morgonmörker, promenader och tankar om ärlighet

Bild från min dagliga halvmil i morgonmörker. 

 Jag älskar att vandra rakt ut i en ny dag och känna in luften och vinden som biter i kinderna. Det är ju otroligt svenskt att prata väder och att framför allt gnälla på vädret för det är ju liksom så man gör. Inte minst här i Göteborg är det ett jäkla (ursäkta uttrycket) gnällande på vädret. Som om vi kunde ändra på det. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Vi ska vara glad att vi har ett väder för det finns dom som inte har nåt väder alls. Och ni som kan er Astrid Lindgren vet ju mycket väl att det är Pippi Långstrump som myntat det uttrycket. Jag älskar Pippi och jag har nog en liten PippiLotta i mig. Men jag menar verkligen också att jag tycker om väder som biter mig i skinnet och jag verkligen kan KÄNNA mig som en helhet med något större. Herregud det finns ju kläder för nästan alla väder. Nåväl när det är spöregn och snålblåst som gör att det regnar horisontellt så är det inte lätt att klä sig för att stå emot. Det kan jag hålla med om. Men det blir ju fortfarande inget bättre för att vi klagar över det. Fokusera på något annat då vetja. 

Nåväl min morgonpromenad betyder alltid att jag ventilerar tankar som huserar under min spretiga frisyr. Denna morgon blev det så tydligt för mig att en del människor är inte alltid det som dom utger sig för att vara. Det är ju ingen nyhet i sig. Jag blev varse om för ett tag sedan att någon jag tyckt mycket om visade sig vara något helt annat än den jag trott. Nåväl jag är i alla fall glad att jag gav den personen en chans och att den fick bevisa motsatsen själv. Kontentan torde ju vara att jag dömer ingen förrän bevisföringen är totalt glasklar för mig. Kanske är det min naivitet som gör att jag ibland får sådana mentala käftsmällar. Men jag kommer ändå fortsätta tro det bästa om alla tills de själva bevisar motsatsen. Jag är däremot lite dålig på att "ta tillbaka" människor som en gång "skitit i det blå skåpet" som min vän Karin skulle sagt. Alltså om dom blåst mig en gång rejält är det liksom kört. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men det kanske grundar sig i att det tar lång tid innan jag dömer någon så när smällen väl kommer blir smärtan rätt hård och resulterar i att jag inte släpper in den personen igen. Alla borde få en andra chans säger ni säkert nu och det kan ligga mycket i det. Kanske något jag får tänka på. Det viktiga för mig är ändå att inte förlåta någon utan innebonde mening, bara för att man borde. Nej då kan det hellre vara för min del. För om inte jag lever i sanning med mig själv hur ska då andra veta vem jag egentligen är

Idag var det bra att låta tankarna få "värka" färdigt under promenaden för nu känns det som det är dags att släppa detta och knalla vidare in i den här sköna onsdagen.

Tyck gärna till om mina tankar och delge din reflektion eller hur du gör i liknande situationer
Love

5 kommentarer:

  1. Emma någonstans känns det som om du är lite orolig för det här. Vet du, jag tror att du har så mycket kött på benen att du följer precis så som magkänslan säger men den där lilla prettodjävulen som titt som tätt lyckas sätta sig på axeln säger något annat.
    Jag är precis som dig ... jag litar och tror gott om det flesta tills som du säger personen bevisar något annat. Är otroligt stolt över mig själv för att jag gör och känner så.
    MEN när sen den där smällen kommer blir jag oftast så paff och samtidigt så ledsen för att kostymen som personen iklädde sig helt plötsligt blev sjaskig.
    Men att du har svårt att släppa in personen igen är DINA känslor och jag tycker inte alls det är fel.
    Det beror ju helt på vad det hela handlar om. Jag kan också vara så, för jag känner att om personen skulle komma tillbaka in i mitt liv igen skulle jag inte kunna vara ärlig i mitt sätt att vara. Jag kan såklar sätta på en mask och prata väder och vind....MEN äktheten är ju liksom borta.
    Man kan välja bort människor i sitt liv, precis som du skrev på fb. Det handlar inte om att inte acceptera olikheter. För min del handlar det om mitt eget ego, vad mår jag bäst av?
    Gå med dina egna känslor för det gör du så bra tycker jag!!
    Stor kram

    SvaraRadera
  2. Min tanke blir bara. Emma du är högkänslig som person och du lever genom ditt sanna jag och med stor förankring till moder jord. Vi har tyvärr inga skyddsnät mot alla intryck som vi tar in från omgivningen, vilket gör oss lite utmattade ibland och behöver egentid. Vad jag vill komma med det här är att som högkänslig är vi känsliga på att bli sårade, bli felbehandlade eller elaka kommentarer som folk har förmåga att kasta omkring sig som bananskal utan tanke. Vi tar det hårt och det tar tid för oss och mycket analys och bearbetning att förlåta felsteg av människor runt oss. Det är så vi är. Jag skulle bli förvånad om du inte är högkänslig :) kram

    SvaraRadera
  3. Förr förlät jag alla omedelbart. Inte döma efter handlingar utan se det positiva hos alla. Och sju gånger 77 gånger ska man förlåta, etc. Men sedan insåg jag att genom att tänka så så kränkte jag mig själv och tillät andra att behandla mig hur som helst. Jag var inte sann mot mig själv. Så nu fimpar jag dem som beter sig illa, men är samtidigt öppen för att en dag kanske det känns OK att ta dem tillbaka.
    Det blir lätt att man försöker vara andligare och godare än vad man innerst inne är, och det är inte bra. Då är man inte sann mot sig själv och det är ju inte bra. Bra är det däremot att älska alla sidor av sig själv.
    Kram Ann

    SvaraRadera
  4. Du är så fin<3 hur går det med boken?? Kram!

    SvaraRadera
  5. Tack härliga ni som läser och kommenterar.
    Har problem att kommentera under varje kommentar så jag skriver så här istället och hoppas det är ok.

    Annelie, ja visst är det så och kanske måste det få vara så. Jag menar man är ju som man är och i grunden så tänker jag alltid fortsätta att tro det bästa om alla tills de bevisar motsatsen. Det känns som om jag skulle bli synisk annars och det är inte riktigt min grej. Däremot kan jag absolut acceptera olikheter men inte oärligheten. Jag är inte arg på någon annan jag tar bara ställning hur jag vill förhålla mig till vederbörande. Jag kan också sända goda tankar till vederbörande för att skänka mig själv och vår avslutade samarbete eller relation eller vad det nu gäller ett så gott ljus som möjligt. Jag är inte en person som går och maler. Jag tittar på det som sker, gör ett val, accepterar och slutligen handlar. Man lär sig av sig själv och andra och jag älskar att fascineras av våra olikheter. Tack och kram till dig vännen

    Marie-Louise, ja jag är ABSOLUT en High Sensitiv Person. Det insåg jag direkt jag fick vetskap om att detta personlighetsdrag fanns. Jag ser det oftast som en tillgång och en gåva att kunna KÄNNA så mycket som jag gör. Att har förmågan att uppleva med alla sinnen. MEN det kan också bli frustrerande i vissa fall förstås. Det är som att vi högkänsliga har ett finslipat känslo och nervsystem som aktiveras myckt snabbare än icke högkänsliga. Det här gör ju också att vi känner av andra mycket snabbare, på gott och ont. Empatin kan många gånger vara för hög och det är något jag jobbat med. intressant. Tack för att du delar med dig. Kram till dig

    Ann, Så sant Ann. Det är viktigare att inte vara andligare och godare än vad man innerst inne är. Hellre sann och lagom god än oärligt övergod. Det var tänkvärda rader du delade med dig av. Jag är annars rätt duktig på att se det goda hos alla och därigenom acceptera deras dåliga sidor. Vi har ju alla dåliga sidor. ibland kanske jag har en uppgift att "hjälpa" någon på vägen också och då får jag helt enkelt acceptera deras bad sides. Men ibland blir det en mental käftsmäll och man får förvånat resa sig upp, ruska av sig och välja om man vill acceptera detta och fortsätta ha den personen omkring sig eller lämna både den och det man hade till det förgångna och vandra vidare mot ny härliga möten i livet. Tack och kramar till dig

    Oroshjärta, tack från hjärtat. Det går superbra med boken. Har du läst den? kram

    SvaraRadera