MEDmänsklig hjälpsamhet mitt i natten

Att ta sig tid och göra det där lilla extra för någon annan människa ligger det större värde i än vad vi anar. Tyvärr tror jag att i takt med att hastigheten och prestationsnivån ökar i vårt samhälle så tar vi oss mindre och mindre tid för andra och varandra. Så dumt kan man tycka. Jag ha sagt det förut och jag säger det igen. Vi är ju MEDmänniskor och inte MOTmänniskor. 

Man vet aldrig när man möter en ängel i vardagen 

Jag vill ta ett litet exempel som gjorde mig glad och tacksam härom dagen. Eller snarare härom natten för detta hände sig mitt i natten när jag vi var på väg hem från ett 45-årskalas här i Göteborg. Vädret var ungefär så som det varit den senaste tiden, alltså regn och blåst. Klockan var ungefär 00,20 och självklart fullständigt becksvart ute. Alltså inte en helt angenäm tid, väderlek och tid att småmysa och mingla omkring på stan. Vi kommer springande vid Centralstation, från bussen som tagit oss från Örgryte och ska ta spårvagnen ut till Majorna. Spårvagnsföraren ser oss komma springande som två vettvillingar men stänger ändå dörren. Men DÅ händer detta. Ett gäng "coola grabbar" med häng-brallor, huvor och allmänt gängliga som 16-17-åriga grabbar av den tuffa sorten kan vara. Den ena får syn på oss och avviker från gänget och springer tillbaka till vagnen, varpå dom andra ropar på honom och skriker "-Kom igen då". Han stannar ändå och trycker upp dörren och håller handen emellan för att vi ska hinna med. När vi kommit fram ansluter han åter igen till sitt gäng. Hans enda intention var alltså att hjälpa oss så vi kom med vagnen där i regnet mitt i natten. Detta gjorde att vi tjänade in 40 minuters väntan till nästa vagn.Tacksamheten var stor från vår sida och han kommer vi alltid att minnas. Det var ju trots allt spöregn även på honom men han tog sig ändå tiden att hjälpa oss där mitt i natten. Det är vardaglig medmänsklighet som vi alla bör dela med oss av tycker jag.