Ibland lurar vi oss själva

Tänk så många gånger vi går och tror att vi saknar en person som tillhör det förgånga. Det kan vara en vän, ett ex, en familjemedlem som eller arbetskollega. Vi t o m förskönar personen eller umgänget man hade tillsammans med vederbörande, i efterskott. Det kan väl förvisso vara helt ok många gånger, bara det inte tar oss bort från nuet och möjligheterna att skapa en fantastisk tillvaro här och nu. 

Något som vi kan göra när vi känner att en person som vi lämnat bakom oss"flyttat in" i våra tankar och vi saknar på djupet, är att fundera på och ifrågasätta om det är person vi saknar eller en känsla och ett tillstånd förknippat med personen. 

Kan det möjligen vara så att vi saknar den person vi själva blev tillsammans med den andra eller kan det vara så att vi saknar en känsla vi bar på när vi tillbringade tiden med någon annan. Ibland fastnar vi i ett tankespår som sedan implementerar sig i oss och sätter sig djupare och djupare.

Det som är så bra om det egentligen är en känsla eller ett förhållningssätt är att det är fullt möjligt att återskapa här och nu. Fundera bara omkring nedanstående:

*Vad hade den personen för egenskaper som jag kan hitta hos någon annan, eller ännu bättre, hos mig själv

*Hur betedde jag mig i förhållande till andra då

*Vad kan jag ta med mig från tiden med den personen

*Hur var kan jag hitta det jag söker för att återskapa den känslan/förhållningssättet

Kom ihåg att vi kan bara skapa lycka för oss själva NU - inte sen eller då. Lyckan bor i nuet. Ta chanserna att skapa ditt liv och ditt "nu" så som du vill