"When my mind is in chaos I paint"

"When my mind is in chaos I paint" 

läste jag någonstans för länge sedan.

Eller som den gamla uven Friedrich Nietzche en gång sa:

“You must have chaos within you to give birth to a dancing star.”

Jag kan bara hålla med de gamla kloka föregångarna. 

Att måla är för mig ett sätt att göra mig lugn, glad och tillfreds

Och kreativiteten är också ett sätt att aktivera prana (livskraften)

Den här gången blev resultatet en yoga målning som heter

"Sanning är min identitet"

Sat Nam

Den visar de sju chakra vi alla bär inom oss

Chakra betyder egentligen hjul och är ett begrepp inom hinduismen från början. I dessa sju chakran har vi alltså våra energicentran.

Så denna målning fick bli en symbol för energin inom oss och runt omkring oss och att vi alla är en del av något större.

Önskar er alla en fin fortsättning på söndagen

Minnen att spara och återanvända närhelst man behöver

Idag börjar söndagen mörkna och jag sitter med tänkarmössan på

Känner mig både fylld och tom

Jag har spenderat en efterlängtad helg tillsammans med fem varma kvinns som är otroligt viktiga i mitt liv. Sedan i torsdag så har vi promenerat, skrattat, käkat, fikat, loppisbotaniserat, samtalat om livet, kärlek, träning, konst, barn, minnen och allt stort och smått som ryms däremellan. 

Vi delar så mycket de här vackra människorna och jag

Nu har fyra av dom återvänt till Dalom där de lever sina liv

Kvar lämnar dom en tomhet som jag alltid får acceptera när vi skiljs åt.  Lika underbart som det är att träffas lika smärtsamt är det att skiljas. 

Det gör mig så förbannat ont att ha mitt hjärta utspritt över landet

Men det är livet som känns i hjärtat

Och livet måste få kännas

Jag omfamnar känslan och låter mig vara en stund. Nu vill jag låta mina glada minnen från helgen sätta sig i mina inre omloppsbanor så att jag kan plocka fram dom och snusa lite på dom närhelst jag behöver. Ni vet väl att det är det som är grejen med fina minnen. Att kunna återanvända dem när man vill uppleva känslan igen. 

Allt vi upplevt finns för alltid kvar i våra cellminnen.

Jag är så tacksam för att det finns fina människor i mitt liv

Och för att jag har vett och förstånd att uppskatta det

Nej nu glömde jag - vi har inte bara varit sex kvinns under denna helgen för vi har ju haft sällskap av en liten August också förstås. En riktig liten "glader" mitt i skaran av vackra galna kvinns. 

Jag kanske inte behöver berätta vem som fått mest uppmärksamhet under den här helgen

Ha de´gott alla vackra och på återhörande

Jag är nyförälskad och lite "hög"

Att hitta hem i sig själv är ett vanligt använt uttryck i dagens personlig-utveckling-trend som faktiskt råder. Egentligen är det bara ord och många gånger klichéer. Ända tills man verkligen inser vikten och värdet av att landa i sig själv och i sin egen kropp och sanna identitet. 

Något som hjälper mig just nu med denna ofantligt intressanta process är kundaliniyoga. En yogaform som är både lugnande, balanserande och otroligt kraftfull. Ett förhållningssätt och verktyg för att möta sig själv både kroppsligt och själsligt. Jag har yogat lite innan. Men det blev som att "komma hem" när jag började med kundalinin. Den integreras mer och mer i mitt liv på flera plan. Processen är inte smärtfri men jag försöker vara öppen och fri i mitt förhållningssätt och följa med på allt detta gör med mig. Kroppen och jag kommunicerar. Andningen blir djupare och lugnare. Sinnet börjar försiktigt inta en mer lågmäld position. Tankarna av en god karaktär kliver fram och gör mig tryggare. 

Jag har nog alltid haft ett yogiskt sätt att se på världen och min omgivning. Men det var först nu det var moget för mig att ta ett steg till. Allt sker när det är moget och när eleven är redo uppenbarar sig läraren, som någon vis människa lär ha sagt.

Så just nu är jag lite "hög" på min nyförälskelse till kundaliniyogan  och jag följer mig själv med spänning på den här resan jag har påbörjat.

Sat Nam

Musik som får kroppen att slå av på takten och vänta in själen

Underbar Mantra musik av Snatam Kaur

Ong Namo Guru Dev Namo är ett mantra man använder inom kundaliniyoga och meditation och betyder ungefär

”Jag hälsar den obegränsade kreativa kraften och den inre visdomen som för mig från mörker till ljus”.

På måndag börjar jag en ny yogaklass. Så underbart mycket ser jag fram emot detta. Bara att vistas i sammanhanget på Göteborgs kundaliniyogacenter får mig att andas harmoni och le med insidan. Jag tackar mig själv för att jag ger mig detta. Jag behöver det.

Vi ska alla dö en dag - men alla andra dagar ska vi inte

Ibland när jag skriver om tacksamhet över att jag finns och kärleken till livet så uppfattas det som om jag pratar om att allt måste vara glatt, perfekt och käckt. Det menar jag absolut inte. Livet är stentufft emellanåt. Det kommer ingen ifrån. Och bara för att man känner kärlek och tacksamhet inför livet kan man ändå stå mitt i skiten och fundera vad f-n som hände. Vi kan bli tilltvålade rejält men ändå inse att vi har ett liv och en kärlek att ta hand om och omsätta. 

Jag tror dessutom att det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att känna alla känslor. inte bara de som vi vedertagit som "bra" känslor utan också oro, vrede, rädsla och sorg. Att det är ok att stå stilla mitt i känslostormen och omfamna sig själv och det man känner. Observera och acceptera. Då får vi en möjlighet att se vad dessa känslor vill säga oss. De får då också en möjlighet att klinga av successivt. Men om vi vägrar att acceptera dessa känslor och istället lever i ett krampaktigt motstånd omsätts oron eller vreden än mer och stadgar sig, och i värsta fall flyttar in och börjar betala hyra i oss. 

Livet handlar inte om att det måste vara superbra och helt perfekt först och sedan kan vi känna tacksamhet och glädje. För om vi tror det då får vi vänta. Livet är aldrig perfekt på alla plan. Vi bär alla våra tyngder. Jag tror att det handlar om att gilla livet ändå, så som det är. Kanske också inse att lyckan är inte det samma som eufori. Utan kanske att lycka är att inte önska sig bort från nuet utan ta hand om nuet istället. Acceptans är ett slitet ord men ett bra ord. Missförstå mig rätt här nu, eufori är underbart och små gnistrande diamanter i vardagen. Jag älskar dessa stunder som den passionerade människa jag är. Men jag inser att de är små små blinkningar emellan allt annat i livet. Och om vi inser det behöver vi inte ständigt jaga kickar och bli besvikna på den s k "grå vardagen" Då kan vi istället ge vardagen en chans att visa sin storhet i all sin enkelhet. Och då, när vi minst anar det, kommer ofta tacksamheten som en gåva från nuet. 

Jag tror t o m att vi måste falla och "gå sönder" emellanåt för att ljuset sedan ska få en chans att stråla in i sprickorna. Jag tror att någon klok man sagt det i tidernas begynnelse och jag kan bara instämma.

Så bara för att vi känner tacksamhet och en enorm kärlek till livet betyder det inte att allt är perfekt. Det betyder snarare att vi har förmågan att se allt ur ett större perspektiv.

All kärlek till er vackra människor

KONST-igheter som knyter ihop dig och mig

Ibland är det kul att kika bakåt på sina texter och målningar

Jag kan verkligen plocka fram känslan jag hade när jag skapade och återuppleva den

Det är fascinerande

Här är en väldigt liten del av målningar som runnit genom mina penslar den senaste tiden.

En del sålda. Andra inte

Men alla är gestalter/individer som på olika sätt vill uttrycka något

Och alla är självklart en bit av mig

Men dom är också en bit av betraktaren

På så vis länkas vi samman

Konst är en bro mellan människor

Mirakulöst, storslaget och jäkligt fantastiskt...

Målar tavlor, tänker tankar och spenderar min dag långsamt

Sovit längre än vanligt, mött dagen med en promenad i den kyliga soliga morgonen som var bländande vacker

Tränat och ätit brunch länge och obråttom

Nu inväntas en gryta som står i ugnen i lergrytan

Jag tänker att livet är lite fint här i all sin anspråkslöshet

Fast egentligen är ju ett liv allt annat än anspråkslöst. Det är både storslaget, mirakulöst och fantastiskt. Och låt mig aldrig bli liksom "van" med livet eller blasé inför storheten att vi finns, att vi kan gå, att vi vaknar varje morgon, att jag kan ta del av allt detta.

Nåväl det  var min dag i tankar och ord.

Och hur målningen ska sluta det vet varken du eller jag

Nyfiket följer jag flödet och ser vad som sker

Fortsättning följer...

Prata med främlingar, samla på nya vänner och dansa och sjunga

Ett år har passerat och ett nytt har gjort sin storslagna entré.

Jag ska inte göra en årskrönika eller liknande. Det finns det så många i cyberspace redan. Jag blir mer och mer känslig för allt som blir för mycket. Förmodligen en kontenta av alla intryck vi ska förvalta dagligen. 

Nåväl det jag tänkte dela med mig av här idag är bara ett spontant utkast av vad hjärnan levererar till mig såhär i tider av ett nytt oanvänt år. Jag lämnar inga nyårslöften. Det är bara förlegat och gör mig stressad. Men däremot har jag intentioner att göra vissa saker det här året som jag inte gjorde förra året och intentioner att inte göra vissa saker som jag gjorde det gångna året.

Jag har intentionen att under 2016 göra följande:

 Prata ännu mer med främlingar

Samla på nya vänner som är frisinnade, andliga, kulturellt bevandrade och fulla av humor

Yoga (kundalini)

Säga ja till fler saker (våga kasta mig ännu mer raklång ut i livet)

Säga nej till fler saker (våga vara bestämd när magen talar om att det är fel)

Dansa, sjunga

Arbeta mer med mina skuggsidor 

Måla mer och utveckla mitt uttryck

Våga stå upp för min konst i fler forum och sammanhang

Våga vara obekväm och o-omtyckt

Säga ja till jobb som inte känns stimulerande direkt

Sluta lyssna på människor som bara ser sig själva (jag har inte tid med sådant)

Fortsätta träna, äta gott, unna mig saker och ge alldeles f-n i att ha dåligt samvete (finns inget så kontraproduktivt som just det)

Blogga mer eller lägga ner (därom tvistar de lärde än så länge)

Gå fler kurser som inspirerar själva mig (inte bara mitt yrkesjag)

Göra saker sakta så att livet hinner visa mig dess storslagenhet

Att (inte) vara otrogen

Carpe Diem - ett slitet uttryck vid det här laget

Men kanske finns det en anledning att vissa uttryck är så välanvända och utslitna som de är

Kanske behöver vi fånga dagen och vara i livets enda nu

För om vi befinner oss i ett sedan eller ett då så är vi ju någonstans som inte finns. Det enda vi har är nu. Den enda platsen som kan göra oss lyckliga

Och vad är lycka då. Ett kontroversiellt uttryck idag.

Jag kan tycka att många av oss springer omkring och väntar på ett "sen" som ska göra oss lyckliga. Eller åtminstone lyckligare än vad vi tror att vi är. Bara det blir lugnare på jobbet, bara barnen blir större, bara jag får mer pengar, bara jag hittar den rätte, bara jag går ner i vikt, bara jag får tag på en bil, får en bättre kondition, mindre stress osv. 

Men tänk om lycka är att känna att allt är bra som det är. Förnöjsamhet i all sin enkelhet. Tänk om det här med liv handlar om att börja vara nöjd i nuet. Som det är. Sluta jaga och hitta en känsla av att inte vilja vara någon annanstans än just här och nu.

Att inte vara otrogen stunden man är given. 

Att inte ständigt jaga ett lyckorus. Utan istället engagerat se på vägen /platsen man står på. Wow så mycket större chans nuet får att ge stimulans då. Ja för då är vi ju mentalt och kroppsligt på samma plats.

Tänk om lycka är att ha förmågan att inte ständigt önska sig bort. För om vi gör det, vart tar livet vägen då när vi övergett det för en ständig längtan bort.?

Det här handlar ju inte om resignation eller på något sätt stagnation. Tvärtom, så handlar det om närvaro, acceptans och att omfamna det man har. Och om vi lyckas med det fattar vi också mer sunda beslut och har lättare att nå våra mål eftersom vi har det gott även på vägen dit

Nåväl jag säger inte att det ÄR så. Jag säger bara tänk "om"

Kärlek till dig denna vackra onsdag

Det är fint att leva sakta. Man hinner se det viktiga då

Året börjar lida mot sitt slut och jag njuter dagar och lever sakta. Jag behöver det

Det finns något vilsamt och fint när naturen har sin viloperiod under vintern. Ni vet när all den där, förvisso vackra, men också bekräftelsetörstande visuella bråten i form av grönska och makalös blomsting inte upptar all uppmärksamhet. Missförstå mig rätt jag ÄLSKAR ju grönska och blomstring. Men jag har också ett ständigt överhängande behov av stillhet, enkelhet, det avskalade och försiktigheten. Och den framträder så bra när naturen är i fred och vilar lite under vintern. Det finns så otroligt mycket att upptäcka, ta del av och njuta av ändå där ute i universums jättestora vardagsrum. Trädens trygghet blir tydligare utan "kläder". Marken andas lugnare. Vindarna är ärligare och dofterna är innerligare. 

Eftersom jag är en person som inte klarar av för mycket intryck, avtryck och påtryck så behöver jag naturens famn för att komma igen. Eller jag tror att alla behöver det, fast alla vet inte om det bara. 

Att då välja att bo i en storstad som Göteborg låter ju smått paradoxalt. Jag förstår det. Men jag har allt här. Människorna, havet, kulturen och naturen. Det finns så mycket naturupplevelser att ta del av i den här staden om man bara tar sig tid att upptäcka. 

Och så vill jag skicka med en ett litet dagens ord:

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse"

//Tomas Tranströmer

Att bevara någons ord med varsamhet

Så var det då den här tiden på året då jag faller ner i extra mycket melankoli, nostalgi och kärleksmjukhet. Antar att det är högtiderna, minnena och alla traditioner. När den här sinnesstämningen lägger sig som en filt runt själen läser jag mer poesin än vanligt och målar tavlor för att uttrycka det som känns. 

Den här dikten nedan skrev en vän jag lärde känna för flera år sedan genom en poesiförening. Han dog tyvärr alldeles för ung i en motorcykelolycka. Men hans ord lever kvar så länge vi bevarar hans minne och läser hans ord med varsamhet

När blir ett liv en lögn

räcker det att blunda

hålla andan och hoppas

utan att agera

eller måste vi först se

och kanske bevisa

att saker inte blivit

som vi hoppats

då vi aldrig gjorde

är drömmen en lögn

om den inte blir sann

då vi väljer att ej försöka

ljuger jag

om jag avslöjar sanningar

och hör dem likt passerande bilar

dö bort i regnvattenkaskader

försvinna med bakljusen i nattens dis

inför nonchalerande öron

och viker mig

överträder vi gränsen

mellan empati

och självbedrägeri

mellan ovillkorlig kärlek

och ringaktande av Jaget

om vi Älskar andra mer än oss själva

och inte står ut

/Christer Berglin