86 400 på kontot per dag

Idag är en sådan här dag (igen) då jag skulle vilja peta ner hela världen i ett blogginlägg

Ni vet en sådan där dag då hela insidan bubblar av tankar och funderingar som vill komma ut och få ett språk. Det känns som om jag vill låta orden få se dagsljus och på så sätt skapa lite mer struktur under min regntrassliga hårkalufs. Nåväl så pass mycket struktur som min röriga hjärna kan härbärgera i alla fall. 

Jag skulle vilja avverka ämnen som t ex psykisk ohälsa, kärlekens äkthet och smärta, ytlighet,  kroppens fantastiska formäventyr som ofta förtrycks av nedärvt självförakt, Kristina Lugns lyrik, politiska strukturer i vårt avlånga land och huruvida förtroendevalda politiker håller sina löften. Ja just ja,  jag skulle vilja ventilera varför så många fortfarande väntar på att livet ska börja och hur det kommer sig att en miljon människor i Sverige vantrivs på sina arbeten också. 

Men mest vill jag nog ändå sätta ord på tanken om varför vi inte gör det vi vill i rädsla för att andra inte ska gillar´t eller att vi ska misslyckas. Ja det är nog det som allt som oftast grumlar mina tankemönster. Jag drabbas av det själv emellanåt. 

Vi pratar om att vi "skulle vilja" så många saker som vi inte gör. Vi känner att vi längtar efter något som vi inte tar oss för. Och vi förminskar oss på ett sätt som vi tror att andra förväntar sig av oss. Men vi har faktiskt inte råd med alla dessa stagnerande tankar om våra liv. Det är som om vi inte förstått att vi lever mitt i direktsändningen och den är begränsad till en viss tid. Vi ska dö en vacker dag. Men alla andra dagar ska vi inte dö. Så varför inte göra allt det där vi vill och längtar efter. Blunda, sträcka ut armarna och hoppa rakt ut och lita på att livet tar emot. Det har ju faktiskt gjort det fram till idag eller hur. Annars skulle vi inte sitta här idag. Vi är så rädda att vi liksom blir fast här i något slags väntrum. But we can´t put life on hold. 

Jag tror att det var Stina Wollter som sa en gång " Det känns som om vi hoppar rakt ut i ett svart hål men så fort vi tagit sats och hoppar är det som om det växer ut en ny bit mark under våra fötter och livet tar åter emot oss" Jag älskar verkligen den tanken. Om vi inte vågar kommer vi aldrig få veta om/hur det gick. Och om det inte blir exakt som vi tänkt oss kanske det blir något annat. Ännu bättre. 

Jag pratar inte om att det måste vara stora saker eller världsomvälvande.  Jag pratar om den där längtan som många av oss har inom oss och som vi hela tiden tystar ner eftersom vi inte vågar. Eller kanske ännu värre, någon annan har talat om för oss att vi inte kan, ska eller borde följa vår dröm eller längtan. 

Livet är dig givet att användas. Inte tittas på eller sparas till sedan. 

Vad skulle du göra om du fick 86 400 kr insatt på ett konto varje dag med en instruktion om att du var tvungen att använda dessa och njuta av dom annars skulle dom gå om intet. Du fick inte spara dom till sedan. Inte låna ut dom. Bara förvalta dom i nuet och njuta av dom. Eller säga bye bye till dom. Vad skulle du göra då? 

Japp jag tror att alla svara likadant. Och faktum är att vi får 86 400 demokratiskt fördelade sekunder varje dag. Hur njuter av dina och hur förvaltar du dom? Eller låter du dom passera i väntan på att något bättre ska hända en annan dag. Ja det står dig valfritt. Och mig också. 

Så därför tänker jag göra den här dagen (också) till något alldeles speciellt. Klä mig i mina finaste kläder som jag känner mig vacker i. Äta favoritmat, Dricka ett glas vin. Läsa mer Kristina Lugn. Dansa och sjunga. Kramas. Måla. Skita i dom som inte gillar mig. Och jag tänker definitivt använda några av dessa 86 400 till att känna tacksamhet. Ja, tacka för att jag har den ädla och högst värdefulla möjligheten att förvalta ett liv. Det är banne mig stort 

de´om ni frågar mig

Ha det gott...och kom ihåg att du är störtskön även om någon annan försöker få dig att tro något annat

Tankar från en 47-årings födelsedag

Att leva modigt med vidöppet hjärta är egentligen mitt enda sätt att leva. Jag har försökt att leva på andra sätt i tron om att jag bör, borde eller måste anpassa mig och passa in. Ett antal idoga försök har gjorts att bli mer "ordentlig" och på så sätt minska differensen som ibland uppstår mellan min inre längtan och vardagens krav. 

Det är egentligen inte svårt att leva efter sitt eget modiga vidöppna vildhjärta. Problemet är att behålla det öppna hjärtat när omvärlden gör vad den kan för att stänga hjärtat och knuffa in en i konventionella normer och förutbestämda ramar. Då uppstår det problem om man inte är väldigt modig och otroligt rustad för omgivningens ständiga påtryckningar. Det är inte jag. Jag är ömhudad, skör och känslig. Men jag är stark och frisinnad och har hela hjärtat fyllt av vilda fjärilar som ständigt vill komma ut. Fast modig är jag nog i allra högsta grad eftersom jag ständigt behöver gå emot de inneboende rädslor som bubblar upp och försöker få mig att backa och avstå från att följa hjärtat, släppa ut fjärilarna och göra de saker jag passionerat brinner för.

Jag fyller 47 år idag och jag har fortfarande inte de där sparade kapitalen på banken, den där flådiga villan eller bostadsrätten, båten, årliga Mallorcaresan och den trygga 10-åriga fasta anställningen. Ibland känner jag mig som en förvuxen 12-åring men med lite klokare funderingar i bakfickan. En överlevd barnrumpa som fortfarande klättrar i träd och lyssnar på svensk pojkpopsmusik på högsta volym och sjunger med som om jag vore ensam på planetens yta. Nåväl jag kan också sitta och diskutera världspolitiska samhällsstrukturer, existensens betydelse och utvärdera de stora filosofernas inverkan på vår evolutionära utveckling. 

Jag har nog ett rätt brett spektra på min livspalett förvisso. Det gör inte saker lättare när det gäller att hitta ett sätt att leva med ett öppet modigt hjärta i en värld som vill annorlunda. 

Jag får inte in i min lilla hjärna vad syftet är med ekorrhjulet t ex. Jag försöker men har hittills misslyckats med att förstå varför vi biter ihop, kämpar på och håller ut på våra jobb när hela själen skriker om att få LEVA mer och arbeta mindre. En miljon vantrivs på sina jobb bara i Sverige. 

Det finns inte en chans att jag förstår varför det är förutbestämt att man måste ha vissa kläder vid vissa åldrar. Vi klär väl oss i det vi känner oss vackra och bekväma i eller. Hej då stilpoliser och trendmaffian som försöker få mig att känna mig förminskad. Jag ÄR fin när jag känner mig fin. Punkt. 

Och hur i hela friden kan det vara möjligt att vi förbjuder nakna vackra kroppar i offentlig media och liknande men tillåter skändanden och avskurna halsar i densamma. Hur kan det anses fult och äckligt att amma sitt barn. Vad är det jag missat? 

Hur kan gemene man irritera sig på vackra människopar som öppet visar sin kärlek på en buss eller spårvagn och resonera i termerna av att "sånt där hångel kan man pyssla med hemma" Men hallå kärlek är väl bara vackert oavsett var vi ser den. Har det gott så långt att vi blivit så tillknäppta och avstängda att vi inte klarar av att se andra lyckliga eller vad är grejen? 

Och sist men absolut inte minst. När blev det "fint" att vara stressad och så upptagen att hela almanacka svämmar över. Exakt var blev det lite skämmigt att vara en flanerare som lufsar runt i vardagen emellanåt och gör inget och som väljer så tom almanacka som möjligt för att låta livets storhet ha en chans att komma emellan. 

Ja just ja, jag höll ju på att glömma min sista och största fråga - hur i helvete (ursäkta valet av vokabulär men jag måste krydda till det lite när jag blir upprörd) kan det fortfarande 2015 finnas homofobi och människor som på riktigt tror sig vet vilka andra människor ska älska. Hur kan det finnas på-riktigt-människor som tror att kärlek kan styras likt en jäkla strukturmodell eller organisationsplan för livsleveri. KÄRLEK är den största kraften var ur vi alla en gång blivit en frukt av. Och den kraften går dit den behövs. Den är ren och sann och kan varken dresseras eller rättas in i led. Vilka människor som genom den rena sanna kärleken hittar till varandra är väl helt sanslöst oväsentligt för andra och bara otroligt vackert. Alltid. 

Näh det är inte lätt att leva efter sin egen barometer utan att "åka med" i det högpresterande samhälle vi lever i och är en del av. Det är absolut inte lätt att behålla sig själv när omgivningen rynkar på näsan och tänker att man är något slags flummare som inte förstått normerna, strukturerna och de outtalade livsreglerna som alla "måste" följa. 

Men vem har rätt och vem har fel. Finns det sanningar och riktlinjer som är rätt för alla och envar. Och vem har sagt att det jag säger är mer rätt än det du säger. Det kanske är tvärtom. Det viktiga är att det du gör i ditt liv är rätt för dig och det jag gör i mitt liv är rätt för mig. Nu och här. 

Så om du lyckats med konststycket att höra den där inre subtila rösten och fått upp ditt hjärtas dörr på vid gavel se då till att försöka hålla den öppen och låt ingen annan vara där och knäppa till, stänga igen, rätta till och förminska dig. Vi behöver människor som vågar stå upp och glittra i sitt eget ljus även om det inte alltid gillas av andra.

All kärlek till er

Att åldras med värdighet och veta om att det är ett privilegium

Vackra härliga livsglada och stilmedvetna mogna män som vet om att det här med att åldras är ett privilegium som inte är alla förunnat.

Hela jag bubblar av glädje när jag ser dessa modiga härliga människor som är mer levande än många 25 åringar

Livet är livat

När tegelstenar blir livsbejakande änglar

Jag är en sakletare i största Pippi Långstrump-anda. Jag hittar alltid potentiella konstmaterial på mina många och långa promenader. En konstnärsvän till mig sa att "en konstnär jobbar jämt och är alltid ledig" Och ja så är det nog. Kreativiteten hoppar runt i min skalle för jämnan. And I like it... (oftast) Det senaste fyndet som blivit konst är några vackra små tegelstenar som låg och bad om att få bli livsbejakande änglar med hjärtat i halsgropen, frisläppt barm och runda höfter. Här är resultatet... heart emoticon 

Texterna är: 

"Man blir som man blir och jag blev rätt snygg"
"Opss...höll på att glömma att jag redan är helt ok"
"Inre frid, balans och chips det är fina grejer det"
" Du behöver inte förstå mig, det räcker om du älskar mig som fan"
"Ständig livskris men rätt skön ändå"
"Fri, stark, modig och stolt"

Den där sommaren som levererar

Den här sommaren har hittills varit lätt att tycka om på flera sätt

Den har bjudit mig på mer än jag någonsin kunnat begära

Jag har förvisso jobbat nästan hela juli men det har inte gjort något

Jag har njutit sommar och skapat små öar av njutning ändå.

Allt blir vad vi gör det till är förvisso en klyscha. Men det finns en anledning till att den är just en utsliten fras som använts så många gånger. 

Jag har umgåtts med mina nära och kära. De är ovärderliga för mig.

Att vara med mina barn är alltid "top of the tops". De är så jäkla kloka de där människoungarna

De är otroligt olika alla tre. Det ser jag förvisso som ett bra betyg eftersom vi bevisligen låtit dom formats till dom tänkande  individer dom är och inte tryckt ner dom i en förutbestämd mall.

Jag är så rädd om min dyrbara relation till dessa vackra människor som bott i mitt inre moderskapsrum. Och jag förvandlas till en stark rytande björnhona varje gång något hotar dom på ett eller annat sätt. 

 Den här sommaren har också blommat något alldeles överdådigt och generöst. Som ett koloristiskt inferno som utspelar sig mitt framför ögonen. Och jag bara kastar mig raklång ut i njutning. Det är nästan som en kärleksakt att insupa doft och skönhet och stänga världen utanför när jag hamnar i en rosenbuske eller en ljuvlig kaprifol. Jävlar vilket bra humör gud måste ha varit på när han slängde ihop det där med blomsterfägring

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. En väldoftande vacker ros är naturens eget sätt att säga jag älskar dig

Men jag har också spenderat ensamstunder med hon som är jag

Eftersom jag har en enorm integritet och skriande behov av att vara själv och göra saker med bara mig så  får jag se till att tillgodose även detta.

Ensamfikat på caféer, vandrat i skogen, målat, läst i timtals på stadsbiblioteket och vandrat längs havet och lyssnat på vågor och samlat strandfynd. Det finns en drift i mig som behöver ensamheten. Jag tror att det är för att särskilja de yttre distraktioner från omgivningen och den egna subtila rösten.

  

Och jag har suttit under ett träd intill en näckrosdamm och lyssnat på fåglarnas samtal och läst dikter av Eeva Kilpi. Denna ljuvliga finska framlidna poetissa som skrev rakt, okomplicerat och otroligt innerligt. Jag behöver poesin för att inte gå vilse i konventioner, samhällsnormer och annat själsdödande trams som förminskar min identitet. Det är så lätt att tappa bort vad som är viktigt på riktigt om vi inte bemannar gränsposteringen till vårt själs rum och längtan.

Ja hittills har den här sommaren verkligen levererat

Och nu ser jag fram emot resten. En hel sensommarmånad med samma intensitet och njutning. 

Augusti kom låt oss älska varandra både hejdlöst och villkorslöst - allt är nu

När glaset blir ett sätt att uttrycka

Jag är väl egentligen ingen direkt älskare av glaskonst. Jag finner det nog en aning insmickrande, vilket gör mig rätt ointresserad. Men det finns ett undantag. Det är Bertil Vallien

Hans enastående glaskonst har alltid fascinerat mig. Hur han uttrycker allt från den egna sonens bortgång till Iraks kvarlämnade rester efter krig i sin konst. Hur han genom att brottas med glaset lynniga hetta lyckas skapa dimensioner av upplevelser i varje skulptur är sannerligen en säregen konst. Han har också bl a gjort båtar som ska symbolisera livsresan från början till slut på ett personligt och unikt sätt

Ni som är intresserade av denna fantastiska konstnär eller av glaskonst kan just nu avnjuta en riktigt fin dokumentärfilm på SVT-play 

HÄR

Varm rekommendation

Gäddhäng ?! Näh det är änglavingar i viloläge

Ny målning!

Gäddhäng?!

Näh det är änglavingar i viloläge

Hon kommer så småningom att ingå i AntiJantekollektionen som ni finner HÄR

Tänk så lätt vi hamnar i smygförakt och fördömande av våra fantastiska kroppar. Jag är mäkta less på det nu. Vi behöver ge vår kropp kärlek, omtanke och tacksamhet för allt den gör för oss. Vi är både vackra, starka och unika. Hissa seglen, höj musiken och låt oss fira att vi har en kropp som bär oss genom allt

Eller hur?!

Love to you

När man har en text som vill blå målad

Vissa målningar tar tid och kräver sin omsorg innan man kan ta bort penseln helt och hållet och konstatera den färdig. Det här är en sådan. Nu har jag dock resolut och bestämt tagit beslutet att det får vara nog.

This is it. Nu är den grönögda längtansflickan med poesi i blicken färdig

Ibland har jag en text eller strof, en rad eller en dikt som vill bli målad

Det här är texten som födde den här målningen.

min längtan är inte tyngre än en fjärilsdröm 
ändå det största jag burit 
mellan mina livrädda skuldror av glas 

så snälla håll mina dagar i din hand 
de gör så gott de kan 
när de rinner genom tidens blodomlopp 

och jag begär inget mer 
än allt

/Emma

Om att inte ens döma snuttifierade perfekt-människor med inbyggda instagramfilter

Det är en fin värld vi lever. Det hävdar jag bestämt. Men det är också en förbannat jävlig värld vi lever i. Ansvaret och det universella uppdraget vi har som människor är att göra vad vi kan för att åtminstone inte göra världen sämre.  Ja enligt mig och mina amatörssiga livsfilosofiska betraktelser i alla fall. Jag kan inte personligen stoppa krig eller bota cancer. Inte ens en sketen förkylning kan jag bota från människokroppar. Det hade ju dock varit outtömligt önskvärt kan jag meddela. Dock har vi alla en demokratiskt fördelad valmöjlighet att göra platsen vi är på en smula bättre eller en smula sämre. Ibland funderar jag över min del i detta. Hur gör jag för att förbättra i det lilla och göra världen till en bättre plats att vistas i för oss levande organismer den tid vi spatserar omkring på jordskorpan.  Det är ju lätt att snacka liksom. Jag tror i ärlighetens namn att jag stundom inbillar mig att jag har en hemlig släng av världsförbättrare i mig. I smyg som Lotta på Bråkmakargatan skulle uttryckt det. Kanske mest för att jag mår bra av blotta tanken. Och människor som mår bra det behöver sannerligen världen. Jag är såklart inte bättre än någon annan men jag försöker fostra mig själv till en skaplig medborgare med rätt schysst samvete.

Jag tror att ett sätt är att sluta döma andra människor. Hur kan vi veta varför andra gör som de gör och dessutom döma dem utan egentlig grund och vetskap om bakomliggande orsak? Hur kan vi påta oss rätten att veta hur en annan människa tänker eller agerar när vi inte vandrat en mil i deras mockasiner som det gamla talesättet lyder. Tänk om vi bara mötte alla våra medmänniskor med en ickedömande attityd. Låta deras personlighet vara. De är som de är. Och jag likaså. Kanske först försöka förstå sedan försöka bli förstådd. Tänk om det finns ett annat perspektiv än mitt. Vi är så förbannat snabba på att "rätta till" och tycka en massa om allt och alla. Why undrar jag? Varför inte leva efter devisen "alla får vara som dom vill men inte i mitt liv" Jag älskar absolut inte alla människor. Jag krockar rätt hårt med översitteri och människor med en trång världsbild och som är fullproppade av fördomar. För att inte tala om alla prettomänniskor som har ett inbyggt instagramfilter på hela sitt snuttifierade perfekt-liv och sedan vill påskina att de knappt bajsar för de är så fina. Eller rasister och homofober. Nope, usch de går bort hos mig.  De har säkerligen en anledning att vara så just nu i detta livet. Eller kanske en avsaknad av förstånd för att veta bättre arma stackare. Men då väljer jag i största möjliga mån att inte involvera mig med dessa utan låter dom vara som dom är - men inte inne i mitt liv.Vi har ett val där.

Sedan, gud bevars, uppstår ju ibland situationer då vi måste ha ett samröre med människor som inte står högst på älsklingslistan förstås. Men då brukar jag hitta ett förhållningssätt som gör att jag inte fullständigt sugs ut av energi. Jag låter inte deras energi nå mig. Jag blir lite som en gås där skiten rinner av. Jag har faktiskt ett sådant fall nu i mitt liv. Jag får jobba rätt hårt för att hitta ett balanserat förhållningssätt till vederbörande men när jag släpper tanken på att jag inte behöver älska denne och att jag heller inte behöver tycka någonting om vederbörande så släpper också anspänningen en aning och jag kan förhålla mig tämligen neutralt. Det vinner vi alla på.

Ett annat sätt att göra platsen vi vistas på lite, lite bättre är att möta människor istället för att undvika. Ta bara alla spårvagnar och tunnelbanor där man kliver in tillsammans med hundratals andra men gör allt för att se ut som om man är ensam. Så synd. Tänk om du har världens mest intressanta person på sätet bredvid dig, och missar den därför att "man inte gör så för vi känner ju inte varandra". Näh, inte än nej men snart. Byt några ord och en ny vänskap kan ta sin fantastiska början. Jag tror ärligt talat att vi behöver "bonda" lite mer med varandra. Vi har långt många fler likheter än olikheter.

Vi behöver varandra - det är där allt börjar.

Det där som aldrig får vara viktigt för mig...

Ibland lever vi våra liv som om det vore en generalrepetition

Vi fastnar i småtjafs som om det vore viktigt

Vi pratar om principsaker och att "vinna" diskussioner

Ja kanske är det viktigt

Men inte för mig

Det får aldrig vara viktigt för mig

Men jag får påminna mig..

 

 

 

I sprickorna uppstår själva livet 
        

där låg vi nakna under himlatakets evighet
som om ingenting hade hänt
räknade varandras rytmiska andetag
till tonerna av ömsesidig respektlöshet och gammal vana

du pratade om dödens oförtjänta högtidlighet
och jag om livets oändlighet som ingen ännu förstått

förmodligen bara ännu ett halvtaskigt försök
att befästa existensiella markörer
ett sätt att finna något vackert att hålla sig i
när vardagen smakar alldeles för beskt för att vara sann

men där ...
exakt där någonstans i de krackelerade sprickorna
mellan morgontidning, makaroner och husfridsknull
pågår själva livet skoningslöst och fort

som om vi hade tid just nu

 

//Emma

Livet rullar på och hjärtat svämmar över

Det har sannerligen inte varit mycket bloggande på sistone

Livet kommer emellan

Det är sommar i min stad

Jag fascineras och tar emot

Surt och sött

Livet innehåller allt

Liseberg

Sol

Regn

Ljumma kvällar

Rosévin

Jordgubbar

Arbete

Kontor

Möten

Skratt

Promenader

Okristligt tidiga mornar

Målardukar

Kreativitet

Planer

Sommarpratare

Men störst av allt är välkomnandet av

en ny liten människa i mitt liv

Så stort att jag svindlar vid blotta tanken

Hjärtat svämmar över

Förmodligen är jag den känsligaste jag känner

(Men jag vet inget annat sätt att vara mig på)

August -välkommen - jag ska lära dig allt jag kan