Lätt att göra det svårt för sig och svårt att göra det lätt för sig

Morgonstund har guld i mun

Tänk så makalöst härligt det är att promenera med lilla yrvädret på morgonkvisten innan staden har vaknat. Att ta på sig rejält med kläder och vandra i virvlande snö och vind. Ett flanera i den där karaktäristiska tystnaden som bara uppstår när landskapet har klätt sig i ett snötäcke och flingor dansar i gatljusskenet. Ja jag vet jag är en väder och naturlyriker. Jag älskar nog alla väder på sitt alldeles egna lilla sätt och jag är, från hjärtat, tacksam för varje dag jag kan ta del av det.

Att sedan komma in, tända alla ljusen och inmundiga en go´frukost i form av nykokt ägg med perfekt konsistens (lite petig där) smoothie och amatör kaffe latte med kanelkysst skumtäcke. 

Life is such a nice journey

Ja jag är som sagt rätt bra på att gå all in på allt jag älskar i livet och jag förälskar och förlorar mig så lätt i allt från en vacker sten till en lagom sliten pinne, en gammal man hos tandläkaren eller en dikt som någon skrivit från sitt hjärta. Jag har förmågan att halleluja-älska det jag går igång på liksom. Och det är mycket. Men det finns en baksida. Jag har också så otroligt lätt att göra det svårt för mig. Jag tror att det var en av mina favoritmänniskor på jorden, Lars Lerin, som sa så i ett av sina sommarprogram. Tänk att det ska vara så lätt att göra det svårt för sig och så svårt att göra det lätt för sig. Detta resulterar ju i att jag ibland hamnar i situationer som kanske inte är helt önskvärda. Men likväl en del av livet. Mitt liv. Men om vi lär oss att se alla dessa mänskliga yttringar som ok så behöver vi ju inte slå på oss själva. "Ibland gör man rätt ibland gör man fel - lev med det" som Mr Krunegård sjunger. Det är ju så mycket mer kärleksfullt att bejaka sina skuggsidor och inse att vissa behöver ut på de där yttre grenarna och lära sig hard way medan andra har en lite mer light väg att gå i det här livet. En acceptans som lägger sig gött runt hjärtat. Och man vänjer sig 

Nu tänker jag kasta mig handlöst rakt in i den här snövita lördagen med hjärtat på vid gavel. Kanske skulle man köpa sig en kyrka eller så. Vad sägs om den HÄR Där gick mina fantasispöken igång upp i hjärnan kan jag meddela. Tänk så outsägligt cool att få inreda en kyrka till hem och kreativ oas i tillvaron. Kanske liiite största laget förvisso. Drömma är gratis så rock on och låt alla sköna drömmar ta plats

Kram på er

Vad vill du börja, sluta och fortsätta med

Det bästa med att vara frilansande egenföretagare är inte ovissheten, inkomsten eller alla obetalda timmar man får lägga ner. Nej det bästa det är att man är fri och har möjligheten att välja när och hur man vill arbeta och ta rast och att man är sin egen chef. Självklart inom vissa ramar eftersom man också har uppdrag som kräver disciplin och struktur

Idag tog vi lunchpaus uppe på vårt egna lilla berg bredvid huset där vi bor i hjärtat av Majorna

Chokladkaffe med gräddtopping på fårfällen med en enastående utsikt gör gott till både kropp och själ. Tänk att allt smakar så mycket godare ute i naturen. Det är något magiskt i det där.

Att ha snökyssta takåsar och Göteborgs hamninlopp som kuliss stimulerar tankarna att vila lite

Tankepausa mitt i arbetsdagen. Det är viktigt att ägna sig åt lite EXformation när man utsätts för så mycket INformation. Min hjärna kokar så lätt över annars eftersom jag har en benägenhet att gå all in på det jag gör

Jag håller just nu på att finslipa och utveckla ett samarbete som jag har med en coachkollega. Vi ägnar ju oss att hjälpa företag och grupper med individ och grupputveckling och att skapa sköna arbetsklimat och dynamiska team. Det här är stimulerande och utvecklande även för mig. Jag kommer på mig själv under arbetets gång med att behöva ställa mig vissa frågor för att s a s komma framåt.

 Något som slog mig idag är följande:

Vad vill jag sluta med

Vad vill jag börja med

Vad vill jag fortsätta med

Kreativa frågor som jag applicerar både på mitt privatliv och yrkesprofessionella liv

Om jag skulle ställa dessa tre frågor till dig

Vad skulle du svara då?

Ja det är sannerligen bra att inventera sig själv emellanåt för att finslipa sina "verktyg". Jag tar med mig frågorna genom den här dagen och inväntar i lugn och ro mina svar. 

Man ska inte hasta fram utan låta livet ta tid och tiden få liv 

De (o)vanliga är vägvisare när vi fastnar i normativitetsfällan

Jag har morgonpromenerat i timmar i Slottskogen denna morgon med "Söndagarna med Stina Wollter" i lurarna. Den här gången hade hon bjudit in författaren och fotografen Åke Mokvist till en helt ljuvlig intervju om ovanliga människor och annorlundaskap.

 Han har skrivit två böcker som heter "De ovanliga - människor som går mot strömmen" och "De ovanliga 2" Självklart har jag dessa fantastiska böcker i min bokhylla. Och jag älskar dom. 

Tipset för dagen är att gå in på sr.se och lyssna på programmet i efterhand om du inte redan lyssnat på det

Det här väckte lite tankar i mig. Jag har alltid haft en dragning till människor som valt alternativa sätt att leva sina liv. Människor som ÄR istället för att ständigt anpassa sig. Dom som besitter äkthet och en slags frihet. Länge visste jag inte ens om min faiblesse för detta för det var så självklart i min närmaste omgivning så det ovanliga blev "vanligt". Det är ofta när man får ta del av motsatsen som det sätts i relation och får ett nytt skimmer. Jag tänker på de här människorna som vi benämner som "original" och gärna tittar lite snett på eftersom de faller utanför den normativa bilden. Vi glömmer då att vi alla föds som original men de flesta dör som bleka kopior, som någon klok person lär ha uttryckt det. Den ovanlige vet ju inte om att han är det förrän omgivningen talar om det för honom/henne

Jag kommer nämligen från en liten by i dalaskogarna där de här riktiga byoriginalen var många och en självklar del av den vardagliga bybilden. Det var Pi i Kärre´, Storsven, Katt-Olle, Bröderna Inge uppe i skogen, Fågel-Frida, Grus-Nisse, Kulis och många många fler. 

Min första allra bästa vän hade jag redan som fyraåring. Det var också en riktig inföding vid namn Maj-Britt. En högljudd äldre tant som skrattade mycket, pratade med alla och visste allt. Det Maj-Britt inte visste om andra var definitivt inte värt att veta. Hon tog sig an en liten fundersam Emma och gav mig tid, uppmärksamhet och hundrapocentigt engagemang. Vi kunde sitta i timmar och titta på gamla svartvita foton från "gamla tider" i byn och hon delgav mig historia efter historia om hur hennes liv utspelat sig. Jag lyssnade frenetiskt och kände det som jag fick förmånen att delta i en levande saga. Jag fick också lära mig städa, tvätta, baka och dricka kaffe på fat på gammalt hederligt vis. Tänk så jag älskade det här och vad mycket jag lärde mig av det här generationsutbytet. Hon tog sig tiden att ge mig en bit historia och sig själv. Jag fick en rikedom jag minns hela livet. 

Och Katt-Olle ner i backen som levde i sin egen värld med alla sina katter. Honom hälsade jag såklart på och kelade med de små telningarna som iofs var alldeles för många, så inavel var ett faktum. Han pratade inte med många där på sin isolerade gård i skogsbrynet. Men han "släppte in" mig och vi hade våra egna små konversationer bland stampat jordgolv, katter utan svans och vidbränt kaffe. Han var, som sagt, inte en ordens man men det var något märkligt betryggande i den avskärmade lilla världen han huserade i. Kanske lärde jag mig redan där och då att det är ok att leva sitt liv precis som man vill 

Sedan hade vi ju Mildred och Tage som också ingick i min brokiga bekantskapskrets. Framför allt Mildred som jag fick följa med på skogsstigen genom skogen ner till Haglunds bondgård för att hämta nymjölkad mjölk. Tänk så många samtal vi hann avverka, Mildred och jag, där bland solbelysta granar, snöklädda tallar och allsköns fågelsång. 

Och så lilla krumma söta Fågel-Frida som vigde hela sitt liv åt fåglar. För henne fanns världen i dessa vingbeklädda varelser och människor blev sekundära. Det var hennes val av livssaga

Ibland tänker jag vem jag hade varit om jag inte vuxit med alla de här "sköningarna" i min närhet. Det är väl för väl att vi bevarar alla våra upplevelser i vår vackra minnesbank som huserar nostalgiska minnen som om de hände igår. Att allt vi upplevt finns kvar, om vi vill. Jag är ju en frukt av allt jag varit och gjort. Det har nog också lett till att jag har ett stort överseende med människor som trillat utanför ramarna och anses vara "konstiga" Men det har nog också resulterat i att jag har svårt för snobbism och den elitismen som bl a förekommer inom kulturen ibland, tyvärr. 

Det här har förmodligen bl a lett till min livslånga förälskelse i människor som är s k original och väljer att leva och vara ovanliga och annorlunda (vad nu det egentligen är) Jag söker mig ständigt till dessa människor. Ofta kan man se att de värderar frihet högre än trygghet. Jag frågar mig då med tanke på dagens samhälle, som jag anser är en orgie i anpassning och normativa mallar - vad får frihet kosta och vad får trygghet kosta och om du inte lever ditt liv precis som du vill vems liv lever du då? 

Har du tid att leva lite eller gör du det en annan dag kanske...

Hänförelse är ett bra ord för att försöka förklara förmågan att vara levande inuti livet och inte bara hasta igenom det mellan vaggan, deadlines, dagishämtningar, pensionssparande och slutligen PRO och graven, Att låta sig hänföras och vara INUTI själva livet

istället för att bara leva lite sådär svenskt lagom och  ljummet och titta på livet istället för att vara i det.

Om man googlar ordet hänförelse så står det begeistrad, passionerad, entusiastisk, jublande, engagerad, euforisk, betagen, mycket förtjust mm. Mina tankar går då raka vägen till svensken som i de flesta vanliga vardagssituationerna saknar rätt mycket av det här. Ingen nämnd ingen klämd men vi är ju rätt tillknäppta och åtskruvade om man uttrycker sig milt. Vi har liksom inte tid som det så ofta heter. Vår tids folksjukdom är nog banne mig s k tidsbrist, som i sin tur leder till allsköns stress. Och idag vet vi ju vad den kan leda till. Men tidsbrist är ju en illusion kära vänner. Det finns ingen som lider av tidsbrist i sin vardag. Vi tror att vi gör det. Vi har skapat en myt som vi sedan själva går på. Vi har demokratiskt blivit fördelade 24 timmar per dygn allihop. Sedan har vi ju själva fyllt upp detta till bristningsgränsen helt frivilligt. Sedan hur många 24 timmarsdygn vi får tilldelat det vet ju ingen. Men vi vet att vi har den här stunden

Det vi lider av är förmågan att L E V A och låta sig hänföras inuti själva livet. Hän föras = Föras hän Låta sig föras hän till något som fyller oss med livsandars energi och känslor av allehanda slag.  Då frigörs mentalt och kroppsligt klok-utrymme som tydliggör viktigt-på-riktigt-sakerna i varje människas liv. Och plötsligt börjar vi prioritera om och stannar upp, tar in, känner, doftar, ser, möter, närvarar och L E V E R inuti det som sker. Inte står bredvid och tittar på med rädsla för vad grannen ska tycka.

Jag kan ta ett exempel från min morgon där jag som vanligt gick lite bananas i hänförelse. Ensampromenad med min lilla hårige vän. Vädret är lite typiskt Göteborgskt i januari. Lite blåsigt och grått. Men jag promenerar upp på Gråberget och slår mig ner på en sten med en enastående utsikt över Majornas takåsar och kollonistugor i regnbågens alla färger. Det vilar ett fantastiskt sken över allt detta trots den lite grå morgonen, Det är då jag får syn på henne. Vilandes vid skogskantens trygghet kliver hon upp, moderlig och vackert stark, solen. Ett ljusspel utan dess like börjar. Hon släpper förbi molnformationer som gör att hon ständigt förändras och byter form och ljusstyrka. En rosa nyans kliver upp på himlascenen och jag lovar det är magiskt. Ett försiktigt regn kommer och gör sig påmint. Det gör inget, det förstärker bara känslan av naturens närhet. Vi sitter där ett tag min lilla hund och jag. Ett fågelpar börjar samtala med varandra, som om våren vore här. Jag blir lyrisk och försöker famla efter mobilkameran för att föreviga. Som tur är så har jag lämnat den hemma och kunde återgå till stundens närvaro och den enorma hänförelse jag känner. Jag tackar för en ljuvlig start på dagen och vandrar vidare. Då får jag syn på dom där lite trötta lavendelbuskarna med blommor som fortfarande inte svikit sin moderplanta trots vinter och kyla. Självklart lite vissna. Men när jag plockar av dom och gnider in dom i händerna är doften så makalöst ljuvlig som bara lavendel kan vara. Det fyller mig åter igen med hänförelse att jag kan stå här mitt i den snöfria lite gråaktiga vintermorgonen och dofta på nyplockad lavendel. En trygghet och lätthet sprider sig i hel kroppen. Jag skrattar lite för mig själv och inser att jag är banne mig expert på det här med att låta mig föras hän rakt in i livets allra härligaste essens 

Kom för guds skulle ihåg att livet inte står i farstun och väntar till du har tid att ta itu med det. Det är nu...och nu...

Kärlek och hänförelse till er alla

" Att vara eller icke vara "- sig själv - ja det är frågan

Att vara eller icke vara ja det är frågan som William Shakespeare skrev i sin monolog Hamlet någon gång i slutet av 1500-talet. Att vara eller icke vara är nog en fråga vi fortfarande kan ställa oss idag 2015. Kanske ur ett lite annorlunda perspektiv men likväl fortfarande ett bra ordval. 

Nåväl, vart vill jag komma nu då. Jo jag tänker på den här märkliga paradoxala hysterin som våra ungdomar måste växa upp till idag. Den att vi å ena sidan ska vara oss själva, vara den vi innerst inne är, odla våra personliga varumärken och vara annorlunda, unika och personliga osv. Å andra sidan gör vi allt för att vara som någon annan. Och då syftar jag främst på att se upp till olika s k kändisar. Vi tar hela vårt fokus bort från det som är det genuina, sanna och unika i oss och lägger ut det på entreprenad genom att kopiera det kändisar är och gör. Vi läser bloggar där dokusåpakändisar raljerar med sina flashiga kändisliv och gör smygreklam för allehanda skönhetsprodukter, halvtaskiga märkeskläder och värdelösa föryngringsprodukter som lovar evig ungdom och snygga stereotypa ideal med jättetuttar, plutmunnar och supermuskler. Allt enligt den konstruerade och normativa mallen.

Om du är en kändis så kan du göra i princip vad som helst och det blir succé. Du får skriva bok efter bok som saknar både substans och innehåll och du kan rita fem streck på ett akvarellpapper eller skriva en låt som innehåller två slagfärdiga upprepade takter och VIPS så är det konst utav bara h-vete. Bara man är känd så...Förlåt mitt ordval men jag kan bli så outtömligt trött på den här märkliga skeva industrin som inte minst media skapar och hejar på. Heter man bara Victoria Beckham så kan man sälja jeans som inte är särskilt unika i sitt slag till en rejält saftig penning för man vet att vi konsumenter är lättlurade och går på det. Igen och igen. För vi vill ju att andra ska tro att vi är det där vi inte är. Eller så vill vi lura oss själva att vi är något vi hade velat bli. Istället för att upptäcka vem vi är och ge världen ett original. Nej helt klart så är kändisskap är den mest säljbara varan av idag

När någon sedan verkligen sticker ut eller är annorlunda i sin natur och vågar vara sig själv på ett sätt som inte stödjer eller ligger i linje med dessa kändisförebilder så uppstår ofta ett utanförskap. Mycket märkligt. Ett kollektivt misstycke och en svag stigmatiseringsdoft sprider sig som en våt dimma över den stackare som faktiskt har modet att vara som den ÄR. Det kan handla om alla slags människor som lever utanför det som samhället bestämt är rätt, snyggt och ligger i tiden. Men hur kan någon annan veta hur en annan människas liv ska levas. Eller människor som, gud bevars, bär kläder eller accessoarer som inte är passande för sin ålder. Ja det är ju stilpolisernas mardröm. Tänk bara om jag skaffar dreads vid 46 eller går åstad och gör hål i näsan. "Men herregud, har hon en kris eller tror hon att hon är 14" Det har ju inte stått i en enda blogg att man ska ha det vid fyllda 46. Skäms du medelålders tant som sticker ut

Jag kan bli så proppmätt på den här produktindustrin där vi gör oss själva till dussinkopierade produkter av någon annan. Och jag kan bli så less på att vi alla går på myten om att det en kändis åstadkommer, oavsett vad det handlar om, är viktigt, dyrt, värdefullt och "rätt" Vi skapar småpåvar där ute i samhället som vi avgudar och överlämnar oss helt till. Vad hände med själva MÄNNISKAN, originaliteten, annorlundaskapet, unikiteten, det personliga varumärket på riktigt. Sorgligt nog är det så lätt att tappa bort sig själv i detta media pådrag och kändis-virrvarr.

Nej att vara eller icke vara SIG SJÄLV - det är frågan vi kan ställa oss emellanåt

Så där ja, ibland måste det liksom ut så det inte bränner hål i pannan på mig och då kan jag bli lite vass i kanten. 

Tjo hopp och go´fredag på dig och kom för guds skull ihåg att du är så jäkla skön precis som du är. Med eller utan svindyr märkesväska. Bara du valt det SJÄLV. Gör det du vill och vill det du gör. Och måla ditt livsverk inifrån och ut, inte utifrån och in. För då kommer du snart upptäcka att hålet inuti dig är bottenlöst och kräver mer och mer bekräftelse utifrån. Våga visa världen vem som verkligen är DU. Doppa penseln i själens längtan och skapa dig en identitet som är fullständigt unik utifrån det original du föddes som. 

Du inte bara duger - du är FANTASTISK

Läs ovanstående mening igen, vet ja´...och igen

 Det handlar om vad DU vill ha och känner dig bekväm, vacker och skön i. Det är så skönhet uppstår inifrån. Den skönhet som faktiskt är bestående och bländande

Puss o kram

Tänk om... tänk (om)

Tänk om det är så att alla människor är sprungna ur en källa av ren kärlek. Att vi ÄR kärlek och att våra kroppar bara är en bit materia vi valt som verktyg för att kunna kommunicera i den fysiska verkligheten. 

Tänk om det är så att vi genom en oändlighet är en del av denna kärlekskälla. Sammankopplade med varandra i en enhet. Många av oss har ju dock fått lära oss redan när vi växer upp att vi är separerade från varandra och själva jaget är kroppen. Men tänk om kroppen inte alls är jaget. Det är en kittlande tanke. Ja det är inte helt okomplicerat att bevisa detta. Och vi människor vill ju gärna ha bevis, kontroll och rationella förklaringar gärna gjorda utifrån matematiska uträkningar

Vi kan inte heller förklara kärlek på ett enkelt sätt eftersom den är oändlig. Våra starkt begränsade hjärnor har inte kapacitet att förstå detta. Kärlek kan inte mätas, vägas eller undersökas under ett mikroskop. Och det vill vi ju helst i vår tid. Men vi vet alla hur kärlek känns. 

Egot inom oss vill dock ha en logisk förklaring till allt. Det vill ha en fysisk verklighet att förankra sig i som är lättförståeligt och som man kan referera till. Gärna utifrån evidensbaserad fakta. Vi pratar ju ofta idag om egot. Men vad är egot egentligen. Finns egot eller är det en illusion. Jag tror att det närmaste vi kan komma en förklaring är att det är ett självproducerat trossystem inom oss alla  

Men om vi nu leker med tanken att vi alla ÄR kärlek och rent ljus som existerar på en icke fysisk nivå. Då betyder det ju att vi förmodligen också kommunicerar med varandra på en högre nivå och ett annat medvetandeplan som inte egot eller den fysiska kroppen har tillgång till. 

Intressant tanke. 

I så fall finns det ju också förmodligen något inom oss som redan VET om detta. En vishet som är medfödd. Kanske är det den som vi kallar intuition eller "inre röst". Den som är subtil i sitt sätt att göra sig hörd men som obönhörligen leder oss rätt. Om vi lär oss lyssna till den. Och detta "rätt" är ju högst individuellt för varje människa. Vi benämner ju det som hjärtats röst, magkänsla, inre röst eller intuition. Kärt barn  har många namn. Tänk om det bara är vårt eget högre jag som ibland har lite svårt att göra sig hörd i allt yttre dån från den tillrättavisande fysiska omgivningen

Ja livets frågor är oförståeliga. Kanske är det meningen att de ska vara det också. Men jag kan inte låta bli att fascineras av detta, så jag grottar vidare i metafysik och varat, jaget, intet och existensens alla möjliga och omöjliga virrvarr. 

En alldeles ovanligt vanlig dag

Lunchtime på tredje våningen med livsutsikt här i Majorna i hjärtat av Göteborg

En ny vecka har gjort sin försiktiga entré. Jag är tillbaka på Västkusten efter en veckas stimulerande arbete i vår kungliga huvudstad. I mitt företagande innebär det att jag ibland flackar omkring lite för att hålla både föredrag och kurser och vara lärare. Jag brukar säga att jag har norra Europas roligaste jobb. Därom tvista de lärde men med mina mått mätt är varje ny arbetsdag en upptäcktsfärd och jag lär mig varje dag

Att vara lärare på ett utbildningscenter där vi diplomerar professionella coacher enligt International Coach Federation är ett otroligt ansvar men också en ynnest och ett äventyr. Att möta ett gäng hungriga och livsnyfikna människor och följa dem en bit på deras resa är så otroligt lärorikt. Jag är öppen för deras unika och individuella livsresa,var och en. Och i dessa möten uppstår en energi, dynamik och kunskapsutbyte av sällan skådat slag. Diskussioner långt från vardagligheter där istället tonvikten ligger omkring forskning, filosofi, beteendevetenskap, humanism, existensialism och relationella kopplingar av allehanda slag. Det här är en som rena julafton för en sådan som mig

Vänder blicken uppåt och känner gränslös tacksamhet

Jag behöver den här typen av möten för att inte stagnera i min mentala, personliga, andliga och kunskapsorienterade utveckling. Jag anser att vi blir till i möten med andra. Så olika men ändå så lika

Jag behöver också låta mig själv vara emellanåt. Låta mig vara ifred och stänga av allt utanför. Gå all in i poesi och tystnad. Ur det ramlar allt på plats tillsammans med allt nytt jag tar in.

Då är det viktigt med ensampromenader, meditation, skapande och att läsa favoritpoeternas målande språk. Känna igen mig i någon annans expanderande verbala uttryck och formspråk

Och riktigt riktigt ensam är jag ju sällan eftersom min allra bästa vän och ständige livskamrat Svante Lindberg alltid lufsar runt och deltar i mina diskussioner på alla dess nivåer. Han är så klok den där lurvige lilla vännen och han låter mig hållas

Idag fick det bli några sidor ur Edith Södergrans samlade dikter. Det finns en anledning att den är både tummad och sliten. Den är en liten bokpärla i tillvaron och en del av vårt kulturarv kan jag tycka. "Den svenska expressionismens drömmerska och sångerska" Vilken fantastisk beskrivning. Hoppas hon ser den från sin himmel salig Edith

När insikter ramlar ner över en får man väl försöka ta lyra och göra nåt´utav det

Ett helt år har passerat och vi kan summera och titta framåt. 

Egentligen är jag väl ingen nyårs-freak-firare av rang, men jag tycker om avstamp. 2014 har såklart varit ett bra år eftersom jag har fått vara med och ta del av livet, världen och allt som sker däri. Men i övrigt ett rätt mellan-mjölk-lagom år. Sådär lite mitt emellan på ett sätt, rent personligt. Politiskt var det ju på många sätt ett rätt historiskt år. Men det tar vi en annan gång. 

Däremot känner jag att många polletter har trillat ner i mig under detta år. Insikter som kommit till mig som kommer att vara avgörande på flera sätt för mitt framtida liv. Det är ju förvisso riktigt stort. 

Så hur tar jag då med mig dessa insikter in i 2015 och gör om dem till verkliga och skapligt hållbara förändringar kan man fråga sig. Jag skriver ner för att förtydliga för mig själv och därigenom manifestera

Ja jag kommer bl a att göra mitt bästa för att fullfölja följande:

Förändra mitt arbetssätt och utvecklingen av mitt företagande. Utifrån hjärtat och inte utifrån hjärnan. (har jag förvisso alltid gjort men jag ska göra det ännu mer)  Detta kommer också resultera i att jag kommer sluta göra alla dessa gratis-jobb för att vara "schysst". Värdet på mig och på det jag gör sätts först och främst av mig. Människor kan bara utnyttja mig om jag låter dem göra det

Jag kommer att göra flera viktiga resor. Bl a till Gotland och Rom under året hoppas jag

Jag kommer att ha mer kontakt med de personer som har visat sig vara de där RIKTIGA vännerna och underhålla den vänskapen ännu mer och bättre. Där finns så mycket kärlek och stimulans att ta hand om

Jag kommer också att släppa taget utan drama från den vänskap som gjort sitt. Nåväl alla får vara som de vill - men inte i mitt liv. 

Jag kommer att knyta fler konstnärliga kontakter med människor som har modet att ha hjärtat vidöppet och inte är så låsta i stereotypa vara-till-lags-mallar. Jag behöver alla sorters människor men det finns ett litet tomrum som behöver fyllas av just den här sortens härliga människoungar. Släpp gammalt och släpp in nytt 

Jag kommer att undersöka min andlighet på ett djupare plan genom yoga, meditation och mindfulness

Så 2015 bring it on - jag är redo och taggad upp till tänderna.

Börjar året med att packa ihop och dra iväg till huvudstaden för en veckas hårt jobb som lärare på Akademi Coachstjärnans intensivkurs. Off we go...

En riktigt god fortsättning önskar jag alla mina fina läsare. Må vi tillsammans skapa ett härligt år som vi sent ska glömma

Ny målning i kärlekens tecken

Ibland måste jag bara låta mig själv gå bananas bland romantik och kärleksmjukhet utan gräns. Det är så ljuvligt att kunna göra det med penslar och dukar. Ja jag är en hopplös romantiker som aldrig kan sluta tro på människan, kärleken och det vackra som uppstår däremellan. Så är det bara. Dock tror jag vi ska akta oss en aning för att förväxla vanor och trygghet med sann kärlek och ovillkorlighet. Ibland är gränsen hårfin och eftersom vi människor är rädda för förändring och gärna gör konsekvensanalyser de luxe så fort rädslan kommer på besök är det lätt att vilseleda sig själv.

Att ge det dyrbaraste och vackraste vi har till någon, nämligen hela vårt sårbara hjärta, utan att ha den minsta garanti är det modigaste vi människor kan göra. Att älska utan att kväva och att ge utan att kräva. Och att istället för att hålla fast någon ge dem anledning att själv vilja stanna bara genom att vara så älskvärda och sanna vi kan och har förmåga till. Om det inte räcker måste vi släppa varandra fria för kärlek är aldrig någonsin villkorad. 

Ja det är ur dom tankarna den här målningen skapats. 

"Punktering"

Akrylmålning på duk

Om du vaknade imorgon och alla dina saker tagits ifrån dig - vem är du då

Ja så närmar vi oss då julen. Igen. Som så många gånger förr. För min egen del blir det den 46:e. Det är fint att få vara med och ta del av hur allt går. Att få chans efter chans att ta vara på det här vi kallar livet. 

Vad är större, frågar jag mig ofta

När julen kommer uppstår ofta tankar på materiella gåvor och presenter i överflöd i vår del av världen. Och jag förnekar inte att jag har mängder av klappar ståendes i påsar i hallen även jag. (fast det skulle köpas och konsumeras mindre i år...igen...hm) Det här föder tankar i mig på huruvida vi ÄR våra materiella framgångar eller ej. Om du vaknade imorgon och alla dina materiella tillgångar du tillförskaffat dig genom allehanda framgång hade tagits ifrån dig och det enda som kvarstod var du. Ja då skulle du ändå stå där som den fantastiska kulmen på allt du någonsin lärt dig på vägen genom livet. Allt du erfarit, lärt dig, älskat, sörjt, gråtit över, skrattat med, omfamnat, skjutit ifrån dig och tagit del av ÄR du. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig. 

Det materiella är kosmetika och för all del kul för stunden. Vi behöver viss materiell standard för att kunna leva ett drägligt liv förstås. Men frågan är om vi behöver all den materiella uppsjö och evinnerliga konsumtion vi oavbrutet expanderar. Jag tror det är en bedövning av olika slag. En flykt och en tro om att vi ska skapa en identitet utifrån prylstatus. Men vem är vi mitt i alla prylhögar om inte den själsliga och mentala statusen är tillfreds inom oss?

Och om du vaknade imorgon och den du älskar har lämnat dig. Ja då har du förlorat en person som du låtit kärleken i dig aktiverats inför. Dina lustars sköna samspelare och din själs samtalare har tagits bort från ditt synfält, absolut.  Men kärleken, alltså den rena sanna kärleken som föds inuti dig den har du fortfarande kvar. Den kan ingen någonsin ta ifrån dig. Även när du hade din vän i din fysiska närhet så bodde ändå själva kärleken inuti dig. När du älskar högt, villkorslöst och passionerat så har du öppnat en kanal och släppt fram den rena kärleken som sedan i sin tur känner igen sig i en annan person och ett fantastiskt dynamiskt samspel aktiveras mellan två människor. Men kom för all del ihåg att själva kärleken som du känner är inte avhängig en annan person - den bor och frodas i dig. Ju mer du tillåter dig att vara DIG och älskar dig själv desto mer kan du också älska någon annan ur samma källa. Det är aldrig olika källor som kärlek uppstår. Det är därför så otroligt viktigt att veta sitt eget högst fantastiska värde för att kunna se det samma i andra. 

Kan inte låta bli att citera den fantastiska poeten Jaques Werup apropå att allt vi upplevt har vi för alltid kvar:

"Jag har varit med om dig jag kan aldrig förlora dig"

Så kära vackra medmänniskor stanna upp en stund och känn hur enormt rik du redan är där du står just nu. Utan prylar och materiell "kosmetika". Känn hur du är kärlek hela jäkla du. Och känn hur du just nu är kulmen av all fantastisk lärdom du hittills fått äran att ta del av. Wow...det är stort. Ja det är sannerligen större än alla prylar i världen

Love to you

Kärringen mot strömmen eller bara lite annorlunda....

Svartvita fragment av mig en dag när december känns gråmulen. Men det finns en slags skön förtröstan i det grå kan jag tycka. Jag har ju en förkärlek för det där kärva som inte är så självklart och infriande. Jag kan finna skönhet i rost, ruiner och slitet grånat trä. Jag ser definitivt oftare skönhet i det slitna som bär en historia än allt nytt. Och regnväder har en ärlighet som jag på ett outgrundligt sätt kan tycka om. Ja visst gillar jag solsken och gnistrande snö också men regn är icke att förakta

Ibland tror jag att vi har ett inlärt beteende att vi ska tycka illa om vissa saker och tycka bra om andra saker. Vi ifrågasätter inte ens för det ligger nedärvt redan när vi växer upp. Jag har personligen en faiblesse och förkärlek för många saker som andra i allmänhet inte tycker om. Människor blir t o m ibland provocerade av att jag tycker annorlunda än den stora massan, och tror att jag säger det för att "sticka ut" Men jösses jag har inga sådana ambitioner, det har jag inte tid med. Couldn´t care less. Men jag gillar faktiskt regn, maskrosor, pölsa, rost och äldre människors karaktärsfyllda rynkiga ansikten framför unga "perfekta" ansikten. Jag plockar vackra pinnar i skogen och hittar fynd varenda gång ag går utmed havskanten. Fynd som andra förmodligen kategoriserar som junk och skräp. Och som om det inte vore nog så tycker jag om  att kliva upp okristligt tidigt på morgonen för att känna och avnjuta energin som bara en riktigt tidig morgon kan leverera.

Jaja olikheter berikar