När jag läste poesi i radion

Idag gick jag igenom mina dikter och gamla dammiga texter. Jag gör det med jämna mellanrum. Jag tycker om att möta mig själv i de olika rummen som dikterna skapar. Allt är på något vis hämtat ur mig eller min omgivning. Jag tror att poesi är ett sätt för mig att hantera de lite tyngre sidorna som också är jag. Nåväl, då kom den här texten fram. En dikt som var en slags bearbetning av min ständiga trygghetsnarkomani jag led av i många år av mitt liv. Ända tills jag en dag insåg att trygghetslängtan styrde hela mitt liv och alla mina val. Jag visste inte vem jag var där längst inne (det vet jag nog förvisso fortfarande inte, men jag har iaf en lite tydligare bild ) Det var då jag bröt upp från allt jag var och flyttade 45 mil utan att ha vare sig jobb eller trygghet att förlita mig på. Jag skulle dessutom ensam ha tillräckligt med inkomst att betala den lägenhet i majorna som jag precis fått. Det här uppbrottet och flytten var en nödvändighet för mig för att komma vidare och för att frigöra mig från all min begränsande trygghetsnarkomani.

Det jag vill berätta om den här dikten är att den har en liten rolig tillhörande anekdot. När jag hade skrivit den lade jag ut den på bloggen så som jag ofta brukade göra. Sedan när jag vandrade omkring på livsmedelsaffären och fredagshandlade i allsköns ro en dag ringde mobilen och det var Sveriges Radio. De berättade att Sven Wollters dotter, konstnärinnan Stina Wollter, hade läst min blogg och eftersom hon ledde det populära radioprogrammet Karlavagnen ville hon att jag skulle medverka och läsa just den här dikten och berätta vad poesin betyder för mig. Ville jag det då? Ja självklart ville jag det. Så på skärtorsdagen 2011 läste jag min dikt i etern och samtalade med Stina om vad poesin betyder för mig och mitt liv 

Viktigt vetande? Nej inte särskilt men lite kul ändå kan jag tycka

det är livet, jag vet

det vilar så många farväl intill det stora stirrande trädet 

utanför mitt sovrumsfönster nu. 

jag borde nog putsa det, jag vet. 

jag borde så mycket men vill inte frysa längre. 

orkar inte vara kylan så nära. 

jag hittar inte hem i min vilsenhet då.

hittar inte hem till avklädda sorgers ärlighet 

och till den som ropar mig genom livet. 

jag måste läka mina sår 

och följa längtans viskande cymbaler i skymningen. 

det finns inget annat så det är mitt val nu. 

mitt överjävligt nakna val när allt annat står still.

det handlar om några futtiga skrivna rader ur evigheten. 

men här i utkanten av så många förlorade dagar 

faller mörkret rätt tidigt nu 

och min lilla stad gör så gott den kan. 

det gör jag också tro mig.

nu jag vill blöda mig sann och älska mig själv 

tills morgonen är ny och hemtam. 

känna utan frågor och utan sprucken fruktan. 

rädslan för livet har jag lämnat sedan länge 

men himlen faller fortfarande utanför mitt fönster ibland

ibland när ensamheten får vindarna att sjunga våra sånger

det är livet, jag vet

/Emma

Nybakta scones är också en slags kärlek

Ja jag är en livsnjutare av rang. Jag kan ju sannerligen inte resa land och rike runt och föreläsa om livsnjuteri och inte själv leva det jag förmedlar. Något som jag verkligen njuter av i vardagen är att tända ett ljus, koka dagens enda och sagolikt goda amatör-kaffe-latte och till det avnjuta mina nybakta scones med ost och jordgubbs-och-granatäppelmarmelad.

Är inte det kärlek så säg

Det gäller att leva MED livet - inte emot. 

Det är ju trots allt inte det vi tittar på som är det viktigaste - det är vad vi väljer att se.

Som vanligt när jag ägnar mig åt njutning så uppmärksammar jag känslan och stannar i hur jag upplever den. Det gör att jag investerar mina sinnen och cellminnen med extra mycket må-bra-känslor som skapar en grundton i min livsceremoni.

Jag tror att jag ska ändra titeln på mitt visitkort till professionell livsnjutare och certifierad glädjeambassadör

Love to you all

Tack

Vi är alla livet som utvecklas i mänsklig form

Foto på mig taget av min dotter Josephine förra sensommaren

Jag brukar ofta kalla mig konstnär. Tycker att det är en ganska bra etikett att använda mig av för att ge mig själv tillåtelse att ta mig tid för att måla på alla möjliga och omöjliga tider. Är ju annars inte så väldigt förtjust i allt "etikettande" som vi sysselsätter oss med här i Sverige. Men jag vet ju trots detta någonstans inom mig att det faktiskt inte är hela sanningen. Man kan inte blanda ihop det man gör med det man är. Bara för att jag målar ÄR jag inte konstnär. Bara för att man skriver böcker ÄR man inte författare. Vi är ju livet som utvecklas i mänsklig form. En medvetenhet i vilket skrivandet och målandet uppstår. Självklart tillsammans med alla andra saker vi företar oss. 

Det här att jag inte ÄR mitt skapande är en enormt befriande tanke eftersom det fråntar mig den press som ibland uppstår då jag sammanblandar mig själv med mitt skapande. En press som hämmar mig då jag saknar flow och blir blockerad i mitt måleri eller skrivande. Det är då så lätt att hänga upp avsaknaden av resultat på sig själv. 

Om vi betraktar det hela från det här perspektivet och inte imploderar oss själva i målandet (eller vilket skapande det nu må vara) kan vi låta skapandet vara där det är, helt utan krav, prestation och förväntningar. Prestigelöst, lekfullt och gränslöst. Vi blir då en kanal för själva kreativiteten. Förlösande och befriande. 

Så många som jag träffat genom åren som så gärna skulle vilja måla men som anser att de inte kan. Trots att de inte ens försökt. De börjar ofta i fel ände. De förväntar sig ett högt uppsatt resultat på sitt målande och ger upp då de inte uppnår detta. De kör förbi kreativitetsleken och går rakt in i den logiska delen av hjärnan och "tänker" fram ett prestationsinriktat resultat. Det som händer då är att inspirationen dalar i snabb takt och man ger upp.

Om man istället vänder på hela processen och leker sig fram och testar och spränger gränser och har kul så kommer det till slut att resultera i ett uttryckssätt som är mer förankrat i sitt eget sätt att uttrycka sig. Skapandet blir då ett sätt för kreativiteten, själen och kroppen att samarbeta med ren inspiration. Då händer det grejer jag lovar. Man blir då också modigare och vågar skapa utanför ramarna på ett nytt sätt.

Jag har hållit kurser i detta tidigare och håller just nu på att utarbeta och finslipa detta ytterligare. Kurser där man kombinerar personlig utveckling och kreativt skapande av liv och konst. Ett sätt att måla, skriva och samtala sig hem till sig själv

Alla som vill kan skapa av hjärtats glöd. Det gäller bara att låta passionen och kreativiteten på ett kärleksfullt och skoningslöst sätt få möjlighet att blomma ut

Allt är KONSTigt

Puss och kram

Desperado - Josephine Karlsson

En del människor föds med guld i strupen, blommande själ och en strålande karisma

Den här damen är en av dem

Love

Har du glapp i kontakten till ditt eget hjärta

Tänk så många gånger jag får höra att jag är optimist och otroligt positiv. T o m käck emellanåt. Det finns säkert sanningar vilandes i det också. Men hör ni jag skulle nog mer se mig som en acceptist som gått från att vara en anhängare och av tänk-om-det-värsta-händer-tankar till att bli en anhängare av möt-livet-som-det-är-tankar. Jag har jobbat ganska mycket med mig själv på olika sätt och plan. Det är en nödvändighet för mig för att jag ska kunna prata om detta på mina föreläsningar. Allt detta ständiga arbete med mig själv har bl a lett till att jag har lärt mig koppla upp mig på min egen intuition och mitt hjärtas röst. Jag lever inte i motstånd, för där hamnar man bara förr eller senare i stagnation. Jag lever i MED livet inte emot. Det har lett till att jag emellanåt lever ganska okonventionellt som en outsider utanför etablissemanget 

Det har inte alltid varit lätt eftersom vi lever i ett väldigt västerländsk logiskt utformat samhälle där dessa komponenter kan anses som lite flummiga och new-age-inpsirerade. Det är för mig helt tvärtom. Hur kan det vara flummigt att lyssna på mig och min egen vilja, känsla och inre röst i mitt eget liv men INTE flummigt att ständigt lyssna på samhällets, andras och omgivningens röster och förväntningar. 

Vems liv lever vi då? Ställer frågan igen - vems liv lever vi då?

Det är dock, som jag nämnde, inte helt lätt att behålla kontakten inkopplad med sin egen inre röst när vardagen attackerar och vi ska anpassas till de samhälleliga reglerna, normerna och förväntningarna. Det är som om det blir lite glapp i kontakten till vår egen intuition. Kontakten trillar ur emellanåt och jag kan komma på mig själv med att vara "uppkopplad" på någon annans vilja och förväntning. Vi kan kalla det någon annans "nätverk" Detta nätverk kan t o m vara otroligt långt ifrån mitt eget nätverk (inutition och hjärta). Resultatet blir då självklart en slags kortslutning eftersom jag är uppkopplad på fel energikälla. Jag får lite grus i maskineriet om man säger så. Är vi medvetna om hur vi själva fungerar och observanta på våra känslor så får vi blixtsnabbt signaler från kroppen och själen när vi har fel uppkoppling. Exempel kan vara oro, ångest, nervositet, tveksamhet, osäkerhet, Andra signaler kan vara inre stress, irritation och smärtor i mage, nacke, rygg. Får det pågå en längre tid brukar signalerna t o m öka i omfång och styrka och avundsjuka, missunsamhet och aggressioner kan då framträda

Det bästa i kråksången är att ju längre man jobbat med sig själv och lärt sig lyssna på sin egen röst och vara uppkopplad på sitt eget hjärta desto snabbare märker man när det är glapp i kontakten och den trillat ur. Då är det bara att stanna upp och inta sin egen riktning igen. Ibland drar det med sig konsekvenser och då betyder det förmodligen att vi behövde lära oss något på detta

Jag läste något makalöst vackert gällande detta på Facebook en dag:

"Prata inte så högt så att du inte hör ditt hjärtas viskningar"

 Är du uppkopplad på din egen intuition och hjärta eller är du ständigt uppkopplad på någon annans "nätverk"?

Jag tror på att varje människa vet bäst hur just deras liv ska levas med de förutsättningar just de har. Mina knep funkar för mig och dina för dig. Tillsammans kan vi inspireras och dela med oss för vi lever ju alla under samma himmel

Kärlek till er alla denna härliga tisdag i oktober

Klok som en uggla

Caroline af Ugglas - Jag tror att det är avsaknaden av göra-dig-till-filter som gör att jag alltid har älskat den här damen.

Jag kan också känna igen mig i mycket av det hon pratar om. Och ja, jag kan nog också känna igen mig i den metaforiska liknelsen vid en terrier. Om jag inte ser till att stimulera mig och mina inre behov så börjar jag äta i papperskorgar och gnälla och skälla lite i största allmänhet

Ta er gärna några minuter och lyssna till denna kloka kvinna

Just imagine....NYTT KONSTTRYCK

"Just imagine"

Det här är ett helt nytt konsttryck som inte alls hör till mina vanliga glada livsbejakande damer i AntiJanteserien. Det här är en lite annorlunda målning där jag vill påminna om vikten av att se inåt. Värdet i att känna att vi lever våra liv utifrån vårt eget modiga hjärta. Vi kom hit den dagen vi föddes med ett vidöppet hjärta och massor av livskraft inneboende. Någonstans under livsvägen är det många som tyvärr tappar den här kontakten med det egna hjärtat och vi formas till samhälleliga och stereotypa kopior av varandra. Vi matas fulla med information om hur vi ska vara, hur vi ska leva våra liv och helst också vad vi ska tycka. Vi ska inte tro att vi är nåt. Och stick för guds skulle inte ut.

Det här är sorgligt men det är inget vi kan klandra vare sig oss själva eller varandra för. För till syvende och sist så handlar det bara om att vi vill bli omtyckta och älskade för dom vi är. Men många går längre och längre ifrån sig själva och blir omtyckta för dom vi nästan är.

Den här målningen ska vara en påminnelse om att vi kan stanna upp vart än vi befinner oss i livet och känna in och föreställa oss hur vi vill leva våra liv, om vi lever utifrån hjärtat och om vi är på väg dit vi vill.

Du är unik, vacker, god och har betydelse. Världen behöver dig så som du är. Just imagine

Pris för konsttryck 140,- (Storlek 21x30)

Är du intresserad behöver du bara skicka ett mail till emma@livskrafteremma.com eller besöka mig i min atelje på Djurgårdsgatan 47 här i Göteborg. Ring först för jag är kan mycket väl befinna mig mediterandes på en sten i skogen, eller filosoferandes invid havet lyssnandes på vågorna, promenerandes i Slottskogen eller uppkrupen i ett träd dinglandes med benen. Ja jag kan helt enkelt vara lite upptagen med livet emellanåt. Men om du ringer först så kan vi stråla samman och mötas vid min kreativa lilla oas. Du är så välkommen!

Allt gott

Love

Nyheter bland mina KONST-igheter

Hösten är här och det tycker i alla fall jag är värt att fira. Så jag har breddat mitt sortiment en aning 

AntiJante-kollektionen fått en ny livsbejakande kvinna. Eller egentligen är det väl två nya tryck i den serien som nu finns att beställa.

"Här sitter jag och låtsas vara cool...fast vid närmare eftertanke så är jag grymt cool"

Kanske behöver du påminna dig själv om att du är grymt cool precis som du är. Oavsett vad alla andra säger så är det DU som behöver älska dig själv. Många av oss behöver först bli bekräftade av andra för att vi ska känna "tillåtelse" att älska oss själva. Det är sorgligt för vi är så mycket vackrare varelser än vi har begrepp om att förstå många gånger.
Kanske har du en vän som behöver inse att han/hon är en riktigt skön cooling precis som hon är. Ja då är en sådan tavla en bra påminnelse i vardagen

"Goda vänner är så bra på att hitta saker man tappat ibland....som t ex sitt leende, sitt mod och sitt hopp"

"Vänner" och "Grymt cool" finns nu att beställa. Kanske till dig själv eller till en fin vän som en gest och hint om att hon/han är värdefull för dig.

HÄR ser du hela kollektionen och hur du gör för att beställa

Mannen som kan skildra livet på ett naket och ödmjukt sätt

Här har min fina Josephine hamnat framför en av Lars Lerins fantastiska målningar 

Att jag är konstintresserad har nog inte undgått så många läsare vid det här laget. Att jag ofta är ännu mer intresserad av konstnären och upphovsmannen bakom verken än av själva konsten är kanske inte alla lika medvetna om. Visst är det vackert, nyskapande, inspirerande och berörande på olika sätt att insupa konst. Men själva konsten, för mig, är ändå hur människan tänker när den skapar. Ur vad skapandet har fötts. Hur vederbörande förhåller sig till livet, skapandet och allt däremellan är ändå min största fascination. Och för mig är egentligen själva konsten just i själva konstnärens själ, hjärta, tankar, ageranden och förhållningssätt. Det är ju där den skapats. När verket finns att betrakta så är det ju på något sätt bara en produkt och manifestation av något som pågått inuti en människa och sedan fått ett resultat i form av ett konstverk.

För mig är det ren skär tacksamhet som lägger sig runt hjärtat när jag får flanera runt bland målningar som dessa

Jag ska inte trassla in mig alldeles på tok för mycket gällande detta utan gå direkt på det jag för närvarande är fylld utav. Nämligen Lars Lerins eget museum Sandgrund som jag besökte i helgen på min resa till Värmalands "huvudstad" Karlstad. Jag har en enorm förkärlek för hela epitetet och konceptet Lars Lerin. Han har vid ett flertal tillfällen utnämnts till Skandinaviens i särklass absolut bästa akvarellmålare. (om man nu kan tävla i konst) Jag kan bara sälla mig till den skara för jag älskar verkligen Lars Lerins fantastiska sätt att uttrycka sig. Inte bara i bild utan också i text. Han berör under huden och har en makalös förmåga att fånga livsfragment på ett naket sätt och sedan få ner dom på sitt alldeles egna lerinska sätt på akvarellpapperets sköna struktur 

Del av ett stämningsfyllt verk som heter Hagfors -Teheran

Den här målningen som heter Hagfors Teheran gjorde mig både mållös och stum. Min tolkning tog mig tillbaka till barndom, mormor, Grängesberg och städning på fredagar. När någon lyckas röra vid de, sedan länge, orörda minnena som huserar i hjärtat blir jag både rörd, imponerad och varm. Lars har ett ödmjukt förhållningssätt till sitt konstnärskap, omvärlden, sig själv och allt däremellan och det känner man i hans målningar. Han är så jäkla på riktigt i sitt sätt att vara människa och vad kan vara större.

Sandgrund tack för den här gången. Vi ses garanterat snart igen

Där stod hon och bara strålade ikapp med oktobersolen

En vacker solros som sträcker sig ståtligt mot skyn utan betänkligheter

Där stod hon på min morgonpromenad och gjorde vad hon kunde för att mäta sig med självaste solen på det himmelsblå valvet. Hon sprängde generöst upp ur en rasslig kompost som om inget hade hänt. Det är dessutom oktober och höstkylan skapade en krispig morgon men vad bryr sig väl en solros om det. Vill hon sprida sin strålande skönhet till omgivningen så gör hon det oavsett om det är augusti eller oktober. Och om hon sitter i en kompost eller i en välansad rabatt spelar ingen som helst roll för hon är den vackra solros hon är oavsett. 

Kan du glittra i din egen personlighet även om omständigheterna inte alltid är de bästa? Vågar du vara modigt sårbar i miljöer då vi förväntas vara stålmannen-starka trots att hjärtat blöder? Har du kuraget att stå upp för dina åsikter även när andra"röstar ner dig"? 

Kan du vara en solros i en komposthög en dag i oktober?

Världen behöver dig så som du är och med alla dina fram och baksidor.

Om det inte är coolt att leva så undrar jag vad som är coolt

Septembers sista solstrålar smeker min hud medan jag fångas av stunden

Tänk så förskonade vi är som har förmånen att ha årstider. Att vi kan njuta av hela stora universums kakfat år ut och år in. Kanske är det bara jag som har en slags inneboende rastlöshet som älskar variationerna extra mycket. Who knows. Hur som så är vi väl ändå det folk som gnäller mest över väder, vind och andra fullkomligt onödiga saker av liknande karaktär. Så fullständigt onödigt. Men ja ja det är ju ett val vi alla har. mitt val är att vända bort mitt fokus när vädergnällarna drar igång som värst.

Mini-rönnbärs-krona som förgyller köksfönstret

Jag blir lika hänförd av alla årstidernas charm, glans och skönhet. Igår fick jag ett bevis för detta igen. Jag tog min ryggsäck med kaffe, nybakad sockerkaka, skrivbok och Oriah Mountain Dreamers bok "Längtans vingar" och gick upp på mitt alldeles egna berg intill huset där jag bok. Med mig i ryggsäcken hade jag också några tankar som behövde tänkas färdigt och några inre frågor som behövde ventileras med mig själv.

Mina gamla loppisfynd fyllda med höstens bär

När jag kommer upp och utsikten över min fina stad breder ut sig framför mig som vore det en gåva från någon slags gud (om hon nu finns) Alltså att ha förmånen att kunna sitta där i eftermiddagssolen i kortärmad tröja sista september och känna en vänlig vind i håret, dofterna av naturen som är så innerliga och lyssna till alla fåglar som faktiskt fortfarande "pratar" med varandra. Jag har så svårt att förmedla med ord den känsla som uppfyller hela mig. Språket blir för snävt för att kunna delge det stora. När jag kommer hem så säger jag till min dotter "Wow, alltså vilket väder, det måste vara den vackraste dagen hittills i år" Då säger hon "Men mamma, det säger du varje dag" Där och då förstår jag att jag har en stor förmåga som jag ska vara rädd om. Förmågan att hänföras, betagas och fascineras av allt det vackra som serveras oss gratis varje dag. Amazing är en underdrift

Allt är precis så som det ska vara

Jag älskar att sudda ut gränserna mellan ute och inne och det gör jag genom att plocka in blommor, stenar, pinnar, kottar och bär. Sedan gör jag små kompositioner av olika slag som gör mig glad på insidan. Om andra gillar det struntar jag högaktningsfullt i. Nu känner jag att det låter ungefär som ett dagisbarn och ja, det är lite som ett dagisbarn. Jag har nog kvar ganska mycket barnasinne. Kanske levde jag inte ut det som barn eller så har jag behållit det eller utvecklat det. Därom tvistar de lärde. Jag har t ex gjort en mini-rönnbärs-krona med en gnistrande pärla i som reflekterar solen som hänger i köksfönstret. Där har jag också en griffeltavla som jag skriver budskap till mig, dig och alla andra som går förbi.

Livet är så makalöst vackert, smärtsamt, ljuvligt, innerligt och outsägligt fascinerande. Det är coolt att leva och jag tackar för varje dag jag får. Jag försöker vara "hemma" i varje andetag och skapa LIV i det mesta jag gör. För jag vill ju kunna säga när det är dags att runda av det här livet YES, JAG TOG CHANSEN NÄR JAG FICK DEN

Ta hand om varandra och puss och kram