Jag tål att vädergudarna biter mig lite i rumpan

Idag packade vi ner frukosten i ryggsäcken, min lille hårige vän och jag, och vandrade iväg ut i det största rummet av alla - naturrummet. Solen gjorde oss sällskap men kylan var ett faktum. Jag valde att inte ta några vantar och det kändes kan jag lova. Men jag gillar ju när livet känns. Jag tål att bitas lite i rumpan av vädergudarna. Så vi dukade upp kaffe, ägg och mackor och lyssnade på alla ljud som serverades denna morgon. Det var allt från vinden till koltrastens sång och påfåglarnas karaktäristiska skriande.

 När vi satt där i allsköns ro kommer överraskande nog ett fjäderlätt snöfall. Små gnistrande lätta flingor kommer singlandes från ovan. Det är lite magiskt att sitta i solen och känna flingor landa på nästippen och genast smälta hädan. Det blev bara en handfull flingor, men vädercharmigt likaså.

Vi gör ofta vårnoteringar när vi är ute och flanerar. Det är ju väldigt många vårtecken som exploderar framför ögonen på oss nu. De här vackra skönheterna t ex som blommar på bar kvist är först ut i Azaleadalen.

En hare kom skuttande alldeles bakom vårt frukostbord och gjorde oss sällskap. 

Och så dessa fullständigt galet vackra julrosor som finns lite överallt här nere. De är nästintill onödigt vackra och är sammansatta som det mest välgjorda konstverk man kan uppbringa.

Att avnjuta nybryggt kaffe med mjölk i handdrejad kaffekopp ute i naturen är en skatt för mig. Det aktiverar varenda harmonicell i hela jäkla kroppen. Naturen har en helande kraft. Den är så generös i sitt givande och kräver aldrig någonting tillbaka. Den bromsar stresshastigheten som vårt prestationsinriktade samhälle så gärna driver på. Den håller om oss när det känns som om allt annat vänder oss ryggen. 

Jag tror ibland att jag har ett kall. Ett kall att dela med mig av förmågan att hänföras, njuta och SE allt det vackra som de flesta tar för givet. Att påminna om att det allra bästa i livet är gratis. Vi kan inte köpa oss lyckliga som konsumtionssamhället vill få oss att tro. Allt är uppbyggt på att vi ska handla, omsätta och förbruka det vi bara har till låns. Förr levde man med en tanke på nästa generation - idag lever vi med en tanke på nästa kvartalsrapport. Sorgligt

Så dagens tips till mig och dig är att leva i det som ÄR - inte i konstruktioner av det som är eller hur vi tycker att det borde vara. Det borde förmodligen inte snöa mitt i vårkänslorna. Men om man inte använder tanken "det borde inte" utan bara känner känslan av de små smältande flingorna på nästippen så är det rätt häftigt just nu och här. Om man inte fastnar i tanken "jag borde ha tagit vantar" utan stället testar tanken att det är gött att KÄNNA livet lite. Att det är något stimulerande i att kunna ta emot kylan och värma sig runt kaffekoppen - ja då kan t o m det blir en rätt skön känsla. Livet är ju inte till för att tittas på eller sparas till ett annat tillfälle. Det är till för att LEVAS och då mina vänner måste det också få kännas.

All kärlek till er