En alldeles ovanligt vanlig dag

Lunchtime på tredje våningen med livsutsikt här i Majorna i hjärtat av Göteborg

En ny vecka har gjort sin försiktiga entré. Jag är tillbaka på Västkusten efter en veckas stimulerande arbete i vår kungliga huvudstad. I mitt företagande innebär det att jag ibland flackar omkring lite för att hålla både föredrag och kurser och vara lärare. Jag brukar säga att jag har norra Europas roligaste jobb. Därom tvista de lärde men med mina mått mätt är varje ny arbetsdag en upptäcktsfärd och jag lär mig varje dag

Att vara lärare på ett utbildningscenter där vi diplomerar professionella coacher enligt International Coach Federation är ett otroligt ansvar men också en ynnest och ett äventyr. Att möta ett gäng hungriga och livsnyfikna människor och följa dem en bit på deras resa är så otroligt lärorikt. Jag är öppen för deras unika och individuella livsresa,var och en. Och i dessa möten uppstår en energi, dynamik och kunskapsutbyte av sällan skådat slag. Diskussioner långt från vardagligheter där istället tonvikten ligger omkring forskning, filosofi, beteendevetenskap, humanism, existensialism och relationella kopplingar av allehanda slag. Det här är en som rena julafton för en sådan som mig

Vänder blicken uppåt och känner gränslös tacksamhet

Jag behöver den här typen av möten för att inte stagnera i min mentala, personliga, andliga och kunskapsorienterade utveckling. Jag anser att vi blir till i möten med andra. Så olika men ändå så lika

Jag behöver också låta mig själv vara emellanåt. Låta mig vara ifred och stänga av allt utanför. Gå all in i poesi och tystnad. Ur det ramlar allt på plats tillsammans med allt nytt jag tar in.

Då är det viktigt med ensampromenader, meditation, skapande och att läsa favoritpoeternas målande språk. Känna igen mig i någon annans expanderande verbala uttryck och formspråk

Och riktigt riktigt ensam är jag ju sällan eftersom min allra bästa vän och ständige livskamrat Svante Lindberg alltid lufsar runt och deltar i mina diskussioner på alla dess nivåer. Han är så klok den där lurvige lilla vännen och han låter mig hållas

Idag fick det bli några sidor ur Edith Södergrans samlade dikter. Det finns en anledning att den är både tummad och sliten. Den är en liten bokpärla i tillvaron och en del av vårt kulturarv kan jag tycka. "Den svenska expressionismens drömmerska och sångerska" Vilken fantastisk beskrivning. Hoppas hon ser den från sin himmel salig Edith