lördag 17 januari 2015

Har du tid att leva lite eller gör du det en annan dag kanske...

Hänförelse är ett bra ord för att försöka förklara förmågan att vara levande inuti livet och inte bara hasta igenom det mellan vaggan, deadlines, dagishämtningar, pensionssparande och slutligen PRO och graven, Att låta sig hänföras och vara INUTI själva livet
istället för att bara leva lite sådär svenskt lagom och  ljummet och titta på livet istället för att vara i det.



Om man googlar ordet hänförelse så står det begeistrad, passionerad, entusiastisk, jublande, engagerad, euforisk, betagen, mycket förtjust mm. Mina tankar går då raka vägen till svensken som i de flesta vanliga vardagssituationerna saknar rätt mycket av det här. Ingen nämnd ingen klämd men vi är ju rätt tillknäppta och åtskruvade om man uttrycker sig milt. Vi har liksom inte tid som det så ofta heter. Vår tids folksjukdom är nog banne mig s k tidsbrist, som i sin tur leder till allsköns stress. Och idag vet vi ju vad den kan leda till. Men tidsbrist är ju en illusion kära vänner. Det finns ingen som lider av tidsbrist i sin vardag. Vi tror att vi gör det. Vi har skapat en myt som vi sedan själva går på. Vi har demokratiskt blivit fördelade 24 timmar per dygn allihop. Sedan har vi ju själva fyllt upp detta till bristningsgränsen helt frivilligt. Sedan hur många 24 timmarsdygn vi får tilldelat det vet ju ingen. Men vi vet att vi har den här stunden

Det vi lider av är förmågan att L E V A och låta sig hänföras inuti själva livet. Hän föras = Föras hän Låta sig föras hän till något som fyller oss med livsandars energi och känslor av allehanda slag.  Då frigörs mentalt och kroppsligt klok-utrymme som tydliggör viktigt-på-riktigt-sakerna i varje människas liv. Och plötsligt börjar vi prioritera om och stannar upp, tar in, känner, doftar, ser, möter, närvarar och L E V E R inuti det som sker. Inte står bredvid och tittar på med rädsla för vad grannen ska tycka.

Jag kan ta ett exempel från min morgon där jag som vanligt gick lite bananas i hänförelse. Ensampromenad med min lilla hårige vän. Vädret är lite typiskt Göteborgskt i januari. Lite blåsigt och grått. Men jag promenerar upp på Gråberget och slår mig ner på en sten med en enastående utsikt över Majornas takåsar och kollonistugor i regnbågens alla färger. Det vilar ett fantastiskt sken över allt detta trots den lite grå morgonen, Det är då jag får syn på henne. Vilandes vid skogskantens trygghet kliver hon upp, moderlig och vackert stark, solen. Ett ljusspel utan dess like börjar. Hon släpper förbi molnformationer som gör att hon ständigt förändras och byter form och ljusstyrka. En rosa nyans kliver upp på himlascenen och jag lovar det är magiskt. Ett försiktigt regn kommer och gör sig påmint. Det gör inget, det förstärker bara känslan av naturens närhet. Vi sitter där ett tag min lilla hund och jag. Ett fågelpar börjar samtala med varandra, som om våren vore här. Jag blir lyrisk och försöker famla efter mobilkameran för att föreviga. Som tur är så har jag lämnat den hemma och kunde återgå till stundens närvaro och den enorma hänförelse jag känner. Jag tackar för en ljuvlig start på dagen och vandrar vidare. Då får jag syn på dom där lite trötta lavendelbuskarna med blommor som fortfarande inte svikit sin moderplanta trots vinter och kyla. Självklart lite vissna. Men när jag plockar av dom och gnider in dom i händerna är doften så makalöst ljuvlig som bara lavendel kan vara. Det fyller mig åter igen med hänförelse att jag kan stå här mitt i den snöfria lite gråaktiga vintermorgonen och dofta på nyplockad lavendel. En trygghet och lätthet sprider sig i hel kroppen. Jag skrattar lite för mig själv och inser att jag är banne mig expert på det här med att låta mig föras hän rakt in i livets allra härligaste essens 

Kom för guds skulle ihåg att livet inte står i farstun och väntar till du har tid att ta itu med det. Det är nu...och nu...

Kärlek och hänförelse till er alla

2 kommentarer:

  1. Vad härligt du beskriver det :) Jag har känt att jag har stannat upp och "sett det lilla i det stora" och tvärtom...men att jag ofta hade velat stanna längre, haft mera tid, tex på morgonen. Och att längtan efter det har växt och växt och andra saker har bara blivit tyngre och tyngre. Så efter en del funderande har jag gått ned i arbetstid för att hinna med sånt och hinna fundera på vad jag vill...Lyxigt va? Vi har gjort den prioriteringen att det är värt det...för vi är bara vanliga arbetare och har inte någon förmögenhet att falla tillbaka på :) Men det kommer att betala sig i slutänden, det är jag säker på :) Allt gott, kram Annica

    SvaraRadera
  2. Vackert och tänkvärt!
    Livsnjutare som jag är så tror jag att jag lyckas leva här och nu oftast men ibland snurrar det ändå på och jag dras med... Då måste jag snabbt försöka stanna upp och tänka till - och göra något "just for fun" ;)

    SvaraRadera