De (o)vanliga är vägvisare när vi fastnar i normativitetsfällan

Jag har morgonpromenerat i timmar i Slottskogen denna morgon med "Söndagarna med Stina Wollter" i lurarna. Den här gången hade hon bjudit in författaren och fotografen Åke Mokvist till en helt ljuvlig intervju om ovanliga människor och annorlundaskap.

 Han har skrivit två böcker som heter "De ovanliga - människor som går mot strömmen" och "De ovanliga 2" Självklart har jag dessa fantastiska böcker i min bokhylla. Och jag älskar dom. 

Tipset för dagen är att gå in på sr.se och lyssna på programmet i efterhand om du inte redan lyssnat på det

Det här väckte lite tankar i mig. Jag har alltid haft en dragning till människor som valt alternativa sätt att leva sina liv. Människor som ÄR istället för att ständigt anpassa sig. Dom som besitter äkthet och en slags frihet. Länge visste jag inte ens om min faiblesse för detta för det var så självklart i min närmaste omgivning så det ovanliga blev "vanligt". Det är ofta när man får ta del av motsatsen som det sätts i relation och får ett nytt skimmer. Jag tänker på de här människorna som vi benämner som "original" och gärna tittar lite snett på eftersom de faller utanför den normativa bilden. Vi glömmer då att vi alla föds som original men de flesta dör som bleka kopior, som någon klok person lär ha uttryckt det. Den ovanlige vet ju inte om att han är det förrän omgivningen talar om det för honom/henne

Jag kommer nämligen från en liten by i dalaskogarna där de här riktiga byoriginalen var många och en självklar del av den vardagliga bybilden. Det var Pi i Kärre´, Storsven, Katt-Olle, Bröderna Inge uppe i skogen, Fågel-Frida, Grus-Nisse, Kulis och många många fler. 

Min första allra bästa vän hade jag redan som fyraåring. Det var också en riktig inföding vid namn Maj-Britt. En högljudd äldre tant som skrattade mycket, pratade med alla och visste allt. Det Maj-Britt inte visste om andra var definitivt inte värt att veta. Hon tog sig an en liten fundersam Emma och gav mig tid, uppmärksamhet och hundrapocentigt engagemang. Vi kunde sitta i timmar och titta på gamla svartvita foton från "gamla tider" i byn och hon delgav mig historia efter historia om hur hennes liv utspelat sig. Jag lyssnade frenetiskt och kände det som jag fick förmånen att delta i en levande saga. Jag fick också lära mig städa, tvätta, baka och dricka kaffe på fat på gammalt hederligt vis. Tänk så jag älskade det här och vad mycket jag lärde mig av det här generationsutbytet. Hon tog sig tiden att ge mig en bit historia och sig själv. Jag fick en rikedom jag minns hela livet. 

Och Katt-Olle ner i backen som levde i sin egen värld med alla sina katter. Honom hälsade jag såklart på och kelade med de små telningarna som iofs var alldeles för många, så inavel var ett faktum. Han pratade inte med många där på sin isolerade gård i skogsbrynet. Men han "släppte in" mig och vi hade våra egna små konversationer bland stampat jordgolv, katter utan svans och vidbränt kaffe. Han var, som sagt, inte en ordens man men det var något märkligt betryggande i den avskärmade lilla världen han huserade i. Kanske lärde jag mig redan där och då att det är ok att leva sitt liv precis som man vill 

Sedan hade vi ju Mildred och Tage som också ingick i min brokiga bekantskapskrets. Framför allt Mildred som jag fick följa med på skogsstigen genom skogen ner till Haglunds bondgård för att hämta nymjölkad mjölk. Tänk så många samtal vi hann avverka, Mildred och jag, där bland solbelysta granar, snöklädda tallar och allsköns fågelsång. 

Och så lilla krumma söta Fågel-Frida som vigde hela sitt liv åt fåglar. För henne fanns världen i dessa vingbeklädda varelser och människor blev sekundära. Det var hennes val av livssaga

Ibland tänker jag vem jag hade varit om jag inte vuxit med alla de här "sköningarna" i min närhet. Det är väl för väl att vi bevarar alla våra upplevelser i vår vackra minnesbank som huserar nostalgiska minnen som om de hände igår. Att allt vi upplevt finns kvar, om vi vill. Jag är ju en frukt av allt jag varit och gjort. Det har nog också lett till att jag har ett stort överseende med människor som trillat utanför ramarna och anses vara "konstiga" Men det har nog också resulterat i att jag har svårt för snobbism och den elitismen som bl a förekommer inom kulturen ibland, tyvärr. 

Det här har förmodligen bl a lett till min livslånga förälskelse i människor som är s k original och väljer att leva och vara ovanliga och annorlunda (vad nu det egentligen är) Jag söker mig ständigt till dessa människor. Ofta kan man se att de värderar frihet högre än trygghet. Jag frågar mig då med tanke på dagens samhälle, som jag anser är en orgie i anpassning och normativa mallar - vad får frihet kosta och vad får trygghet kosta och om du inte lever ditt liv precis som du vill vems liv lever du då?