När det är så jävla vackert att språket egentligen är alldeles för snävt för att kunna förklara

Om ni tänker er snö, sol, tystnad, skog, sjö och en eldstad

Den här platsen är magisk

Jag har varit här vid alla årstider och i olika ärenden nu

En gång var jag modell och blev fotad för ett klädföretag vid strandkanten. En annan gång plockade vi vitsippor och mötte våren

Idag tog vi varsamt hand om vintern denna helt enastående vackra januaridag

Njöt av den otroliga stillheten

Det fanns inte ett vinddrag och sjön var som en spegel som bar små tunna. skärvor av is. Öarna en bit ut är så makalöst vackra så när det blivit lite varmare ska jag sitta där och måla av dem. Inte från ett foto, utan direkt på plats så att

allt är en upplevelsebaserad skapandeprocess rakt igenom

Att äta grillad korv och melon ute i det fria är 

så himmelskt gott att varje gourmet-rätt bleknar i sammanhanget. Jag har en tendens att bli fullständigt genomdränkt av eufori när jag får uppleva stunder som dessa. Naturens poesi är så talande och direkt i sitt alldeles egna uttryck. Som jag brukar säga - allt det generöst vackra vi får ta del av där ute är naturens sätt att säga 

JAG ÄLSKAR DIG

Jag tankar energi och skingrar lite tanketrängsel uppe i skallen när jag får vistas i naturens makalöst ljuvliga famn. Naturen är ju alltid vid sitt ursprungliga läge. Oförställd, helande och sann

Nu kan jag möta en ny veckan med allt vad den har att erbjuda efter en sådan eftermiddag. Mitt mentala skafferi är fyllt

Tur man hade så bra brandvakter också som skötte elden och käket

Sällskapet är sannerligen viktigt också en sån här magisk dag

Att då få ynnesten att hänga med familjen som bor i Vita Huset i Härryda gör ju saken bara än bättre

Det slog mig idag igen vad galet tacksam jag är att dom är som dom är. Fina medmänskliga människor med hjärtat på rätta stället. Både min fina kloka PippiLotta-unge, hennes fullständigt knasgalna och sköna man och prinsarna som gör mitt hjärta stort och överfullt av kärlek varje dag. De där två små gick inte att fånga på bild idag eftersom de hittade en pulkabacke och knappt hade tid att äta.

Och sedan att ha förmånen att se solen gå ner vid horisonten

är ju ett fantastiskt skådespel varje enskild gång. Allt får ett rödare sken som jag är totalt förlorad i. Hela skogsbrynet kläddes i den där solnedgångsröda färgen. Ingen solnedgång i världen är lik den andra. 

Tänk om vi skulle fråga människor hur många härliga solnedgångar de avnjutit och hur många gånger de älskat på riktigt istället för att fråga vad de jobbar med eller hur gamla de är. Det skulle vara mycket trevligare, personligare och medmänskligare tycker jag

Vad säger ni?