Jag längtar "hem" och tänker börja lyssna på den där stackars rösten som jag tystat ner

Jag har under en längre tid haft väldigt många ben att stå på i mitt företagande. En fantastisk förmån och jag är innerligt tacksam för detta. Det är väldigt lätt att bli fartblind dock och bländas lite av smicker och andras uppskattning. Detta har i mitt fall resulterat i att jag har följ en yttre vägvisare och liksom kört om mig själv på raksträckan och vägrat lyssna på min egen inre röst. I blindo. Men det har funnits en subtil röst där inne som knackat på genom att skapa en vag olustkänsla. Som ett mollackord som ljudit genom

min vardag.

Jag har nu under en tid lyssnat ännu mer inåt och slutat förneka saker. Jag har tagit rädslan i handen och jag inser:

Jag längtar "hem"

Hem till mitt konstnärskap. Det helhjärtade skapandet där jag får utlopp och kan glädja andra genom mitt medfödda uttryck.

Hem säger jag för jag har levt på bara konsten under en herrans massa år. Men tog ett beslut om att jag ville göra andra saker också

Det har varit enormt lärorikt och fullständigt nödvändigt. Alla vägar även om de är omvägar är nödvändiga. Det är min fulla övertygelse

Jag tänker nu successivt bejaka de här inre signalerna och börja sakteliga rikta in mitt fokus ännu mer på skapande och kreativitet. 

* Måla

* Hålla kreativa kurser

* Trycka kort, planscher, mobilskal, textil mm

* Inspirera andra genom föreläsningar om kreativitet

* Ge ut en färgsprakande bok med mina målningar och texter

* Egna utställningar

* Blanda poesi och måleri

* Vända mig också utomlands för att hälla glädje även över landsgränserna

* Hitta återförsäljare till mina alster och verk

Det strikta entreprenörskapet är något som får mig att må dåligt

Jag älskar möten med människor. Men jag vill ha "nära" möten på 

marknader, mässor, kurser och via filosofiska samtal om kreativitet och kärlek. Jag hatar att mingla och ställa mig in. Jag måste hänga på mig en alldeles för stor mask när jag måste "tona ner mig" som det så världsvant låter, för att anpassa

mig till en mer business marknad där stålarna finns.

Där hör inte jag hemma. Jag måste vara jag och ge av det jag har att ge. Jag måste förmedla det som mitt hjärta är fyllt av. Herregud hur har jag kunnat blunda för detta. Det tar mig emot lite fortfarande för det känns som om jag har lite confession-time här och det känns lite läskigt. Ibland måste vi göra det där som är lite för läskigt och våga mer än vi törs. Men jag tror på äkthet, närhet och sant förmedlande oavsett vad det gäller

Om det här sedan resultera i att företag ändå kommer att vilja anlita mig ja då är det helt ok förstås men det blir mer på de premisser som jag själv instiftat utifrån det jag är och står för. 

Jag är en färgstark bohem och konstnärssjäl som älskar naturen och att stundom vända ryggen åt mycket av det konventionella etablissemanget. Jag är mjuk och alldeles för rosa

för att vara kaxig, tuff och business-professionell i stela sammanhang. Människor har puschat in mig där ändå med orden "Men Emma du som är så social och härlig är ju ett mingelproffs" Det är inte sant. Jag har utvecklat en sida som gjort mig i proffs på att låtsas vara ett mingelproffs. Jag vill inte låtsas mer. Jag tappar min identitet och kontakten med min inre kärna

Jag är också andlig och tänker sluta vända den delen av mig själv ryggen Det jag är ska jag vara glad över och ta till vara. Inte förneka. Det är då det blir bäst. 

Nu tänker jag sluta trampa vatten och istället ta stora härliga simtag ut på livets stormande och spegelblanka hav. 

Jag vill älska livet eftersom livet så troget älskar mig. Då gäller det

att vara "hemma" där hjärtat håller sig levande och varmt. 

Bilderna visar två nya AntiJantemålningar som föddes igår.

Tre glada damer som vill påminna om att vänskap är fina grejer och att börja dagen med ett leende är sannerligen en bra början

Love to you all

Emma