Hudlöst förmedlande av kloka ord som landar som projektiler i magtrakten

En tisdag bland andra tisdagar, men ändå inte. Jag fick nämligen äntligen möjlighet att lyssna till en av mina favoritförfattare, Tomas Sjödin, vid en föreläsning i Lindomes vackra kyrka här utanför Göteborg. En man som jag följt i några år nu och som är en förebild och ledstjärna i mitt vardagliga livsleveri. Tilläggas ska att Tomas är pastor och i allra högsta grad religiös men han är också en prestigelös och medmänsklig finmänniska som har förmågan att plocka fram livets egentliga meningar i ett strålande dagsljus. Och de tål att användas även i dagsljus vill jag tillägga. 

Jag är ju själv inte religiös men troende. Jag blir lite besvärad av att de traditionellt religiösa människorna liksom lagt beslag på ordet "troende" när det är i direkt koppling till en Gud. Men jag är också troende. Jag tror på människan, på kärleken och på det goda i livet. Det är också en tro, så god som någon. Nåväl det var ett stickspår. 

Tomas har en säregen förmåga att plocka ner de där gnistrande stjärnorna på livshimlen och göra de synliga där vi är och lever. Han påminner om det där som är viktigt på riktigt. Han kan på ett hudlöst sätt beröra inom ämnen som stress, relationer, kärlek, vila, arbete och mer därtill. De 55 min han pratade kändes som 15. Och både jag och min vän hade kunnat sitta kvar i flera timmar till och bara insupa klokskap och sedan föra den där tysta inre dialogen med sig själv som uppstår när något träffar en som en projektil rakt in i magtrakten. 

Han är en rätt anspråkslös kille på 55 år som rent kroppsligt och i sitt rörelsemönster tar väldigt liten plats. Han är definitivt långt ifrån alla adrenalinstinna, hysteriska, flaschiga, nutida manliga föreläsare som alla har den amerikanska föreläsargurun Anthony Robins som förebild. För mig ter sig dessa människor som manusstyrda robotar som vill leverera så mycket som möjligt, så högt och intensivt det bara går på så kort tid som möjligt för att "vinna" publikens gunst och idoldyrkan. Undrar om inte det mest handlar om att svälla upp sina egna egon genom den bekräftelse som uppstår när publiken lyriskt häller sin fascination över dem. Det är så mycket av inlärt manus och så lite äkthet och möte och samtal med publiken. Det här är självklart individuellt och mitt sätt att se detta. Kanske är jag egentligen bara lite "mätt" på traditionella föreläsare som alla har gått samma skola. All kärlek och heder till dem. Nåväl, stickspår igen

Tomas levererar inga pekpinnar eller förstå-sig-på-tips om hur vi SKA göra för att leva ett så bra liv som möjligt, prestera mera, och öka vår kapacitet så att vi passar in i samhällsmallen. Nej tvärtom, så får han sina åhörare att ta ett famntag om sig själva, se värdet i stunden och öppna ögonen för vad som är viktigt på riktigt för alla och en var, och om vi vill. Som sagt inga revolutionerande pekpinnar eller gör-så-här-tips för att vi ska bli mer "rätt"

Jag har läst flera av Tomas böcker som är en slags samlingar av livsreflektioner i kapitel-form. Igår köpte jag hans enda bok i romanform. "Tusen olevda liv finns inom mig" Nyfiket ger jag mig i kast med den och ser om den är lika bra som de andra böckerna

Ni som inte lyssnat på något av Tomas sommarprat så kan jag varmt rekommendera dem. Han har gjort flera både sommar och vinter i P1 som finns på Sveriges Radios hemsida

Vill också tillägga att den här kvällen kommer att göra sig hemmastadd i min minnesbank som kvällen då jag hade picknick i bänkraderna i en pompös kyrka med nybryggt kaffe och pepparkaks-ballerina-kakor. Det är sådant som gör gott att komma ihåg långt långt därefter. 

Kärlek 

Emma