November lägger en slags skörhet runt min hals i år
Jag känner mig lite vilsen i tillvaron. Men jag välkomnar känslan som ger mig chansen att reflektera över mitt liv och hur jag tar hand om det.
Jag är alltid en skör person och jag är en av dem som enligt Mia Skäringer anser att det kanske inte är vi som är överkänsliga utan ni andra som är underkänsliga Egentligen saknar det självklart betydelse. Alla benämningar och definitioner på oss
människor är ändå bara samhällets och det kollektiva stereotyp-tyckandets frustrerade sätt att begränsa människans gränslöshet.
Nåväl att vara i känslotrassel är självklart inte helt enkelt. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt. Det kan ju faktiskt vara alldeles underbart även när det är svårt. Eller som Per Holknekt så klokt uttryckte det "Man får lära sig tycka om när det är svårt"
Mitt alldeles egna trassel har förmodligen sin botten i att jag just nu är i en slags omvälvande utvecklingsfas där flera saker sätter punkt i mitt liv och nya tar vid. Jag har nog också bränt mitt ljus lite för hårt i båda ändarna och orkat mer än jag orkat. Jag behöver krypa hem till kojan och vara närvarande där jag är. Tillåta mig att vara i stillsam vila och varsamt samförstånd med stunden och mig själv
Jag behöver älska mina nära och kära utan förbehåll och med ännu mer närvaro. Vara HÄR inte DÄR. De ger mig himmel på jorden varje dag bara genom sin blotta existens. Jag tackar någon där uppe för att de är mina medresenärer på den här fantastiska livsresan. De hjälper mig laga mina hål när jag känner mig trasig. Tänk så vackert det är med kärlek utan villkor
Jag är också så outsägligt tacksam för att jag bejakar mina skuggsidor och känner det som känns. Det gör mig till en mycket bättre samtalspartner, medmänniska och coach. Vi lagar oss tillsammans och möts i samförstånd. Om jag skulle tro mig vara en felfri perfektmänniska som aldrig upplevt det dom upplever så skulle det vara omöjligt att möta människor på samma nivå. Jag vill aldrig höja mig över en klient eller medmänniska och diktera livsknep och peka med hela handen ur ett förstå-sig-på-perspektiv. Jag vill möta, ge och ta. Det är ur detta vi kommer framåt i medmänsklig kärlek och empati. Vi har till uppgift att vara varandras ställföreträdande styrkor när våra egna styrkor sviktar
Idag ska jag möta två nya klienter och jag känner stor tacksamhet för att jag får möjlighet att följa dem en bit på livsvägen
Vi är alla här för att lära oss tillsammans. Glöm aldrig det.
Ta hand om dagen och kärleken
Så himla fint skrivet. Tror på att mötas i sårbarhet istället för bakom perfekta fasader.. men utan att förneka den man är. Som att jag vet att det provocerar vissa att jag älskar livet så mycket och tror på godhet, det tänker jag inte förneka men det innebär inte att jag inte har dåliga dagar när jag muttrar över ett orättvist liv och att jag inte alltid gör goda handlingar. Men jag och livet har en kärleksaffär som jag är mån om att bevara och jag gör så gott jag kan som människa och det är gott nog. Kramar
SvaraRaderaTack rara du...ja jag tror att vi måste våga vara i vår sårbarhet och futtighet som vi ibland känner. I detta kan vi sedan känna igen oss i varandra också.
RaderaJa det där med att människor provoceras av ens inställning det har jag såklart också råkat på...men det försöker jag släppa och låta vara kvar hos avsändaren. Jag innehåller allt även om jag är bra på att hitta glädje, tacksamhet och hänförelse
Du är en inspiratör ur äkthetens källa Liv
Kram
E
Det tror jag med.. för det är att vara människa. Att vara ledsen, sårbar, arg är också livets palett.. detta har varit mitt tuffaste år sen någon gång på 90-talet så jag har fått mött massa känslor oftare än jag brukar men det har också skapat nytt, skalat av och fått mig att tvingas stanna upp. Men det känns viktigt och riktigt och jag vet att jag kommer hamna rätt.. men att av någon anledning så behövdes det här med.. men jag längtar till ett nytt fräscht år nu.
RaderaTACK för din fantastiska kommentar.
Kramar från Liv
Kraaam till dig Annica :)
SvaraRadera