tisdag 25 november 2014

Sitt inte på så höga piedestaler att du tappar fotfästet med jorden


Idag gick min morgonpromenad genom stan. Det finns en slags ynnest i att få ta del av en nyvaken stad som har en vackert färgad horisont som kuliss. Och havet som omhuldar dess utkanter. Det finns sannerligen en förälskelse mellan mig och den här staden. Det tackar jag för

Jag tackar för ganska många saker just nu. Jag är som ni säkert förstått i en process där livet och jag hittat nya sätt att ta hand om varandra. Jag tar avstånd från mycket av det som anses vara "framgång" och tittar djupare in i varför jag gör de saker jag gör. Jag vill vara sann, autentisk och full av kärlek till det liv jag väljer att leva. 

Det har lett till att jag också ser saker omkring mig som jag inte vill vara en del av. Jag ser så många människor som i sin iver att självförhärliga sig själva ständigt söker andras uppskattning och bekräftelse. Man säger sig vilja hjälpa och inspirera andra människor på avstånd och inför publik. När man i själva verket bara vill visa vad "duktig" man är så att andra kan imponeras. Man vill ta emot publikens jubel och omgivningens ständiga uppskattning. För genom detta får man den egna identiteten uppfylld till bredden. Det är så lätt att halka dit för jag har själv gjort det. Det är dock en farlig och omättlig påfyllnadsmetod tror jag

Vi har t o m fått för oss att ju fler människor som imponeras av oss desto viktigare är det vi gör för mänskligheten. Vi gör nästan vad som helst för att bli kända och "erkända". Men tänk om den som bara hjälpt en enda människa att hitta tillbaka till sitt liv gör ett minst lika "bra" jobb. Tänk om den som arbetar i det tysta med att ideellt laga mat hos Stadsmissionen gör stor förändring i många människors liv utan att behöva deklarera det för omvärlden. Eller hon som sitter i telefonen hos kvinnojouren utan betalning och hjälper en annan kvinna och medsyster att hitta en liten liten gnutta hopp för stunden som gör att hon inte tar sitt liv. Eller de som arbetar helhjärtat med ensamkommande flyktingbarn på sin fritid för att de ska få kontakt med andra, hitta tilltro och få möjlighet att leka. Är inte deras fantastiska arbete minst lika mycket värt som den som för 100 000 håller en föreläsning på 1,5 tim om hur andra ska leva sina liv.

Jag förstår att alla måste överleva och jag är med på att vi behöver inspiratörer. Jag är ju själv en föreläsare. Men jag kommer alltid att tro att de riktigt stora hjältarna som vill hjälpa andra och inspirera är de som hjälper en människa direkt. De som ser människor i ögonen och säger "jag ser dig" till någon som ingen sett på flera år. 

Ibland tror jag att man får ta sig en funderare varför man gör det man gör och av vilken orsak man säger sig vilja göra saker EGENTLIGEN

Vi får nog akta oss för att skicka upp oss själva på så höga piedestaler att vi inte når ner med fötterna och har kontakten med jorden och allt vi härstammar ifrån

Du och jag finns här samtidigt för att vi ska se, lära och utvecklas tillsammans och ingen, ingen i världen är mer värd än någon annan.

Love




4 kommentarer:

  1. Oj, jag blev helt tagen! Så fint skrivet. Kan lösa det om o om igen! /Eva i Skåne

    SvaraRadera
  2. Men så bra Eva om jag lyckades väcka något i dig...förmodligen visst du ju allt detta redan, Jag lyckades nog bara påminna dig om något som känns viktigt för just dig
    Allt gott och tack
    kram
    E

    SvaraRadera
  3. Å... ett så bra och viktigt inlägg!!!! Det är ju precis så det är, det finns så många som varken sätter sig på höga hästar eller som uppmärksammas som verkligen gör gott.. och jag känner igen mig i det du skriver. Som i fredags när någon beskrivit något jag ska göra på ett sätt som inte är mitt och som inte är vad jag avser att göra.. det kändes i hela kroppen.. för det är viktigt för mig att vara autentisk i det jag gör och inte lova något som inte håller eller som är ämnat att någon annan ska ägna sig åt. Det var av välvilja för att sälja det jag gör och bredda intresset men det var i fel förpackning som inte matchar innehållet.. jag ställer hellre in än gör något glättigt av något som för mig är viktigt på riktigt. Jag kan själv älska det glättiga också men då ska det vara det jag vill förmedla..
    Fantastiskt skrivet Emma!!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Vida
      Åh vad jag känner igen det där. Så många gånger som jag gått "på pumpen" och trott att jag måste/borde/eller bör göra än det ena och än det andra medan hela jag skriker nej eftersom det går emot sanningen i mig. Idag säger jag som du - att vara autentisk och självtrogen är något av det viktigaste i jobbet att vara människa
      Tack för dina tankar reflektion och ord...som alltid klokt och tänkvärt
      kramar

      Radera