Vi måste möta människor där de är - och ibland måste vi lämna de där också

Vissa dagar är det som att det fundamentalt viktiga flyter ännu mer upp till ytan än andra dagar. Då sker alltid en viss trötthet i mig och en känsla av att alldeles för många människor lägger alldeles för stor vikt på trams, spel och skådespeleri. Melodramatiska utspel och onödiga antaganden. Människor förminskar varandra och sig själva, spelar ut och använder omgivningen som ett verktyg för att förstora sig själva eftersom de inte har kapaciteten att känna sitt eget värde och älska sig själv så som de är. 

Så många gånger jag ser hur man "häver ur sig" saker som man aldrig i livet skulle vilja att någon sa till dem. Karmalagen slår ju dock alltid tillbaka. Det vi ger ut ger oss livet alltid tillbaka på ett eller annat sätt. Vad jag stundom blir trött på är människors rädslor och den litenhet som resulterar i märkligt osanna beteenden. 

Jag blir också ledsen över att vi inte kan känna kärlek och förståelse för varandra på ett sätt som gör att vi slipper göra varandra illa. Alla måste få vara unika i sin egen personlighet. Vi måste kunna låta alla vara som de är. Vi föds ju som sköna original och det är banne mig sorgligt om vi måste dö som kopior av en normativ och stereotyp samhällsbild

Jag försöker leva efter devisen att precis alla får vara som de vill - men inte nödvändigtvis i MITT liv. Om vi känner att vi har någon i vårt liv som vi inte tycker om eller kan förlika oss med så kan vi ju välja bort dem. Vi måste inte "rätta till" dem eller sätta åt dem. 

Det passerar ibland människor i mitt liv som inte riktigt klarar av att det går bra för mig och att jag vågat leva min dröm med allt vad det innebär. De gör då tappra försök att få mig att "falla" genom oförskämda och förminskande kommentarer och utspel. Det drabbas vi ju alla av med jämna mellanrum. Då ler hela jag inombords och tänker bara "You wish och nice try baby men MIG kommer du inte åt" Och så går jag vidare i mitt skapande av det liv jag vill ha och skickar kärleksfulla tankar om att vederbörande är under upplärning och förmodligen inte förstår bättre just nu och just här. Vi går ju alla i livets skola och gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Det vi har inom oss är det som rinner ut över andra. 

Då kan jag också ofta tänka - men vackra kära människounge om du visste vad stor och unik du är. Du behöver inte trycka till mig för att jag ska se storheten i dig. Och om du också visste hur missklädsamt det är när du häller galla över någon annan. Det enda du visar då är din litenhet inför dig. Synd, när du skulle kunna vara så vacker och ge istället för att ta. 

Så istället för att reta upp dig på andras liv gör det bästa av ditt. Fyll det med saker, händelser och människor som gör dig levande och glad. Ett exempel kan vara att köpa läskigt gröna läsglasögon, doftljus som ger själen vingar och plocka in rosor i vackra skålar. Och varför inte slänga i en väldoftande ros i håret också, då glädjer du garanterat någon annan på köpet. 

Glädje, doft och skönhet

Vi måste möta människor där de ÄR - 

Och ibland måste vi också lämna dem där

och gå vidare.