tisdag 17 juni 2014

Hur livet kan förändras och inuti är vi alltid ensamma



Har precis sett dokumentären - Penthouse North om modedesignern, skådespelerskan och f d modellen Agneta Eckemyr. Som den romantiker jag är har jag många gånger beundrat hennes fantastiska design som bestått av gamla antika vintagekläder omgjorda till romantiska kreationer med spetsar, volanger och härligheter i ljusa sköra färger. Kvinnlighet i sin vackraste form. Hon har klätt många kända och okända kvinnor i sinnliga konstverk på sitt alldeles unika sätt




Jag kommer inte undan funderingen vad grunden och tanken med denna sorgliga filmatiseringen egentligen är. En återspegling om hur livet kan te sig när vi hamnar långt utanför allt det vi en gång trodde på. En livssaga som tagit en sorglig vändning. Ett naket perspektiv av människans baksida. Jag kan heller inte låta bli att bli rörd och berörd. Kanske dels för att jag inte riktigt finner balansen som väger upp hennes goda sidor och allt fantastiskt hon trots allt åstadkommit i sitt brokiga och färgstarka liv. Man serverar det krassa och fransigt trasiga som förvisso är den verklighet Agneta lever i, men jag saknar ändå "hela storyn". Kanske ville hon att vinklingen skulle vara sådan, kanske inte. Det får vi aldrig veta. Men ibland känns det som om man är en hyena som får frossa i andras jävlighet. Men så inser jag att det är ÄR livet. Livet kan vara så här obarmhärtigt smärtsamt trasigt för oss alla och en var. Skillnaden var att här var det någon som hade modet att bjuda på sin saga till offentligheten. 

Och kanske är det inte så smärtsamt att flytta från ett penthouse i New Yorks flaschigaste kvarter ändå om man betänker hur många andra lever sina liv på gator och torg. Men det handlade inte om det fysiska. För mig handlade det om något outtalat sorgligt där själen gråter av ensamhet. För mig handlade det om att vi människor är trots allt alltid ensamma längst där inne. Oavsett var vid bor, hur vi lever och vad vi väljer att göra med våra liv. Smärtor bär vi alla. De har bara olika nyanser och ingen kan säga hur någon annan ska uppleva sin verklighet.

Min reflektion är att livet innehar allt för oss alla. Latent. Och vi kan när som helst ha ett annat liv i vår hand än det vi tar för givet just idag. Lev, njut och känn livets storhet i varenda cell i kroppen. Det enda vi äger och har är nuet.



2 kommentarer:

  1. "Inuti är vi alltid ensamma..." Så är det nog. Smärtan kan ingen ta bort möjligtvis lindra men aldrig ta bort.

    SvaraRadera
  2. Man kanske skulle ta och se den då!

    SvaraRadera