Det är när vi har för bråttom som vi trampar på blommorna

Att vakna till ännu en dag är stort. Att sedan dra upp täcket och somna om är däremot inte något som hör till vanligheterna när det gäller mig. Men idag skedde det. Min själ behövde förmodligen slappa av sig lite. Och själva kroppen likaså.

Nåväl när vi sedan då äntligen dammat av oss de värsta sovdammet, min lilla hårige vän och jag, så tog vi oss upp på vårt älskade berg intill huset där vi bor på tredje våningen med livsutsikt. I korgen hade vi kaffe, grädde, perfekt kokta ägg, keso och smarriga hundkex. En andaktsfull frukost i det fria väntade. Med Göteborgs hela hamninlopp som den ljuvligaste kuliss. Vad jag älskar det här

  Vi är relativt bra på att pausa, spankulera och vardagsfilosofera utan mål min lilla hund och jag. Vi är vältränade i konsten att låta själen vara barfota och känna fritt. Det var vårt enda mål med den här förmiddagen. Vi uppnådde definitivt vårt mål. Det blev flera timmar i professionellt sittande utan dåligt samvete. Ett icke-görande där varandet tog plats och vi kunde lyssna på fåglarnas småpratande, betrakta molnformationernas föränderlighet, iaktta blomsterfägringens enorma generositet och avnjuta dagens första måltid med hög njutningfaktor. 

Det är i de här makalösa och smått mirakulösa pauserna som livet verkligen kliver fram. Andningar tar sats från en djupare dimension och jag känner livet i hela mig. Svante njuter och springer lös och nyfiket medan tiden liksom slutar existera. Det är de här stunderna som gör mig till mig. Det är här jag gör mina andliga och själsliga resor som jag finner så mycket viktigare och värdefullare än alla charterresor i världen. För mig handlar inte livet om att ha bråttom eller att fylla almanackan. För mig handlar livet om att känna livet i mig. För mig är rikedom tid. För världen handlar rikedom om pengar. Men jag frågar mig om och om igen hur RIK är den som har massor med pengar men ingen tid.

Det är när vi har bråttom som vi trampar på blommorna. Vi hinner inte se skönheten. Och det vi aldrig ser har ju aldrig funnits för oss. Eller hur?!

Jag tror att alla behöver bryta loss bitar ur vardagen till ingenting-tid. Tid att låta själen försova sig lite och skrota runt utan mål. Vi är så dåliga på det i vårt teknologiska och högpresterande samhälle. Och när vi väl tar oss pauser är de ofta beslöjade av en rejäl skopa dåligt samvete. "här sitter jag och gör ingenting"

Undrar vem som lärt oss något så dumt. 

För kom ihåg en vila fylld av dåligt samvete är definitivt ingen vila

Tänk så många som vet hur mycket grannen tjänar, hur många hästkrafter bilen har men som inte har en aning om hur en humla egentligen ser ut och hur mycket ens eget hjärta väger.

Nej gott folk om vi ska få bukt med all stress och få ner antalet människor som bränner ut sig så måste vi återinföra någon slags vila och ny syn på vikten av att pausa i vardagen

Ta dig tid att gå ut, känn in och upplev. 

En varm kram, en nyutslagen blomma, daggvått morgongräs, en gnistrande soluppgång, blåbärssmak på tungan och sammanflätade händer kan inte upplevas i farten eller i efterhand. Det kan bara upplevas i stunden. De gnistrande fragmenten som ger livet liv. Fånga dem och njut av dem.