söndag 12 januari 2014

Vi måste ge av vår styrka när andra saknar den



Söndag = vilodag
Nu är det ju inte alltid som det blir just en vilodag av denna veckans sista dag. Idag blev det dock en vilodag av rang och jag tackar söndagen för att den mötte mig med en sådan empatisk försiktighet. Först en sovmorgon med "omsomning", vilket är högst ovanligt för morgonmänniskan som bor i mig. Men idag behövde jag falla tillbaka i en skön dvala och vetskap om att allt bara ÄR. Ingen tid, ingen klocka och inga hållpunkter att hålla sig till. Bara jag och nuet
Så efter att frukost intagits i sängen blev det en filosoferingspromenad med min hårige vän i 5 km.


Det är stärkande och befriande att vandra utan destination. Spankulera utan mål och bara vara i en slags tidlös existens en stund. Lite som en meditationspromenad kan man säga. Vi gick genom Majorna och upp över Linné sedan hem genom Slottskogen. Vi gjorde ett stopp vid friluftskyrkan och unnade oss en stund kontemplation i det grå januarivädret. Det finns en skönhet i väder som dessa. En stillhet och ärlighet på något märkligt sätt.
Jag skapar utrymme mellan tankarna att tänkas färdigt. Och frigör nya funderingar som jag mår bra av att tänka på. Vi skapar ju livet hela tiden. Medvetet eller omedvetet. Jag har sedan länge valt det förstnämnda så gott det går.



Jag fick också veta i förrgår att en kvinna som jag fått god kontakt med har drabbats av svår sjukdom och jag använder mina energier och tankar till att be för henne och skicka starka tankar av kärlek till henne och hennes tillfrisknande. Vi kan hjälpa varandra genom att öka det kollektiva välmåendet och styrkan. Vi hjälper inte varandra med medlidande och tycka-synd-om-tankar för det bara ökar omfånget av det motsatta. Vi behöver för vår inre syn se varandra som friska starka och kärleksfulla väsen för det hjälper alltid processen på ett eller annat sätt. 
Vi måste ge av vår styrka när andra saknar den.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar