Om distansen mellan att säga att människor ska följa sitt hjärta och verkligen MENA det också

Man hör så ofta människor säga att de är fördomsfria och att de anser att alla borde följa sitt hjärta. Det här är dock inte samma sak som att de verkligen menar det när någon nära gör detta. När någon som står dem nära gör tvära kast i livet som påverkar andra pga att kärleken har slagit ner med full kraft och vederbörande inte har något val ja, då uppstår ofta en differens mellan ord och reaktion. 

Jag såg "Stjärnorna på slottet" igår där Maria Lundqvist öppenhjärtigt berättade om sin smärtsamma resa där hon lämnade ett långt äktenskap för att hon bl a träffat en annan man. Dessutom, gud förbjude, en mycket yngre man. Det är ju något som det alltid måste bli ett hejdundrade ståhej omkring här i Sverigen när kvinnor träffar yngre män. Som om kärleken har en ålder. För mig tyder det bara på en påtvingad trångsynt arvssynd som vi tar för någon märklig samhällssanning. 

Vi kan aldrig någonsin välja vem vi ska falla för eller vem vi ska älska. Kärleken den sköter sig själv. Vi kan bara välja att leva med kärleken och i sanning eller att leva mot den och därmed i förnekelse. Vi kan liksom inte älska på halvfart i någon halvblaskig lightvariant för då pratar vi inte om kärlek.

Åter till Maria. För mig ter det sig så galet modigt att följa kärleken trots att omgivningen tror sig veta bättre hur man ska leva sitt liv än man själv gör. Att man som hon vågar ta beslut som smärtar och göra val som innebär enorma förändringar för att i kärlekens namn följa det som hjärtat visar. Det är modigt men egentligen det enda rätta. Att våga ta av sig den där anpassningskostymen som människor anser att man ska ha på sig för resten av sitt liv trots att man vuxit ur den sedan länge. Det är att ta ansvar, följa sitt hjärta och vara sann både mot sig själv och mot dom som lever runt omkring en. Vi kan aldrig bli lyckliga i sanning om vi går emot oss själva för att införliva andras förväntningar. Jag kan inte förstå hur någon tror sig kunna straffa andra för att de tar ett personlig beslut som inte stämmer överens med vad de anser är det rätta. Mitt liv = mina val. Även när det gör jäkligt ont. Vi kan säga vad vi anser men vi kan inte ta på oss rollen av en slags certifierad gud på jorden och bestämma vilka val andra ska göra. Inte ens om det är våra barn, föräldrar eller nära vänner. 

Jag förstår att barn till separerande föräldrar reagerar med ilska, vrede och enorm sorg. Det är sunt för det är en stor förändring. Det ligger implementerat i oss människor att våra föräldrar ska vara en enad enhet men verkligheten kan inte alltid se ut så. Den sorgen måste få ta sin plats. Men när sorgens alla nyanser fått tagit plats måste vi vara så stora att vi inser att alla måste få göra det de själva anser är rätt och sant. Ingen annan kan veta det än vi själva

All kred till de modiga människor som i kärlekens namn vågar ta de där stegen som smärtar för att vi längst inne vet att livet för alltid har förändrats och det går inte att gå tillbaka. 

Tack Maria för att du vågade dela med dig.