Målardagar, roliga uppdrag och ett november som lider mot sitt slut

November börjar lida mot sitt slut och jag undrar just vart den tog vägen. Jag har haft en tuff höst med många uppdrag och knappt om tid. Nu känner jag hur tempot börjar avta och jag får lättare att andas igen

Jag har använt de senaste dagarna till en av de saker jag älskar mest

Att skapa måla och låta inspiration och kreativitet dansa fritt över dukar papper och panåer

Jag har lite nya samarbeten och uppdrag på gång som gör att jag målat från morgon till kväll. Kanske kommer många fler att kunna köpa mina motiv runt om i Sverige framöver

Hemligt än så länge...men spännande fortsättning följer

Jag har låtit barnen komma ner i mina målningar igen

Jag har förvisso alltid målat barn till och från

De symboliserar det rena, sanna och närvaron i livet

Vi har mycket att lära av barnen och deras förhållningssätt till livet

Social inkompetens och självvärdet på maxvolym

Social kompetens, som benämning, är något som verkligen är välanvänt och nästintill utslitet. Framför allt i CV sammanhang. Det tillsammans med uttrycket "stresstålig" och "utåtriktad". Men jag tycker inte att den sociala kompetensen är lika välanvänt i realiteten. Många människor som uttrycker och basunerar ut sin medvetenhet omkring sin sociala kompetens är allt annat än socialt kompetenta. Ja enligt mig ska vi tillägga här nu. Den här lilla studien är amatörmässigt utförd och har ingen som helst evidensbaserad grund. Men icke att förringa ändå kan jag tycka. 

Vad är då social kompetens. Ja för många verkar det innebära att man törs och vågar ta plats, är oblyg, frågar andra hur de mår samt gärna, ofta och mycket ingår i sammanhang med andra människor.  Ja jo det kan det väl kanske vara. Men, nu kommer det stora men:et som jag observerat. Det finns så många av dessa självutnämnda "socialkompetenter" som lider av ett smärre socialt handikapp. Det jag noterat är följande:

*  Man pratar mycket, ofta och gärna om sig själv
*  Man hör vad andra säger men man lyssnar definitivt inte
*  Man tror att man verkar intresserad av andra men det skiner     igenom ett gravt ointresse för allt utanför den egna personen
*  Man saknar förmågan att sätta sig själv i en kontext eftersom man anser sig själv vara rättesnöret och "sanningen"
*  Man saknar förmågan att se från fler perspektiv än sitt eget
*  Man saknar vetskapen om hur man själv låter i sin attityd    gentemot andra
*  Det finns en total avsaknad av självdistans och självironi
*  Man saknar medvetenheten om huruvida ämnet man pratar om har ett värde för den/de som lyssnar
*  Man ställer frågan "hur mår du" (eftersom man är så socialt kompetent och engagerad) men man lyssnar definitivt inte aktivt på svaret eftersom den egna agendan ständigt är påslagen och kommer i första rummet

Det här är ett fenomen jag kan se omkring mig på flera sätt och nivåer. Det är intressant att betrakta och iaktta. Kanske beror det här på vårt enorma prestationssamhälle och den ständiga tävlingen vi alla deltar i. Vi måste vara bra, lyckade, framgångsrika, snygga, unga och intelligenta. Vi drivs med i något som vi själva inte är medvetna om och som gör oss till små egocentrerade individer som försöker vara större än vi tror att vi är. Vi kämpar med att blåsa upp vårt värde på maxvolym genom att försöka imponera på andra. Detta resulterar förmodligen i att vi inte ens ser att vi "glömmer" av andra eftersom vi är upptagna med att blåsa upp oss själva.

Det är lite sorgligt tycker jag. Vi är ju alla helt fantastiska, unika och tokvackra precis som vi är. Tänk om vi alla kunde känna det och inse vår egen storhet. Då skulle vi slippa imponera på andra och istället fascineras av varandra och gå all in i varje möte med en annan människa. Att veta sitt eget unika värde utan att sätta det i paritet till andra skulle skapa en lugnare och fredligare atmosfär fylld av människor som verkligen vore socialt kompetenta 

Ha en fin dag och ta dig tid att lyssna på nästa människa du möter utan att vare sig döma, bedöma eller värdera honom/henne.

Puss o kram

KONST-igheter

 Det här med att vara konstnär är i mångt och mycket inte ett val för mig. Det är mer ett kall. Eller en ventil där jag uttrycker den inre känslan, upplevelsen och inspirationen. Skapandet blir ett sätt att släppa ut det som finns inuti. Det kräver också ett slags mod att hälla ut allt det man är på en duk till allmänhetens beskådan. Det är också en källa till glädje, utveckling, förståelse och ren kommunikation. En kommunikation med betraktaren men också med mig själv. 

Det är så spännande med konst för den kanske inte alls betyder samma sak för betraktaren som den betyder för mig. Tolkningen är ju alltid fri. Ibland väcker verket något i betraktaren som kanske inte alls var tanken hos själva konstnären. Alltså skapas ju konst alltid två gånger. En gång av konstnären och en gång av betraktaren. I samma stund som jag visar och släpper mitt verk är det fritt att leva sitt eget liv.

De här två målningarna är mina senaste verk. 

De är båda sålda

" Bakom det ditt öga kan se finns den jag är "
65 x 65 cm
Akryl på duk

SÅLD

"Kom Du är fri"
Akryl på duk
90 x 110 cm

SÅLD

Ingentingtid är viktigt för alla oss bråttommänniskor av idag

Ensampromenad i den otrolig vackra hösten

Det finns en ledsenhet som jag inte kan stå emot i hösten

Antar att jag speglar en egen ledsenhet i den

Lika socialt glad och tillmötesgående som jag kan vara

lika djup och egensinnig kan jag också vara

Och jag behöver vara det för att få tillgång till mig själv

i min renaste form

Jag har några dagars efterlängtad ledighet som börjat idag

Jag äger min tid på det lyxigaste och mest stimulerande sätt

Älskar när jag väljer livet och följer stundens ingivelse utan vare

sig rutin, klocka eller måsten. 

Jag låter själva livet komma igenom vardagssprickorna

Jag gymtränar, promenerar, målar, långfikar, läser, tittar på dokumentärer och loppisbotaniserar.

Jag tillhör den skara människor som behöver pausa och skaka ner mig själv i min grundposition, för att inte jobb, omgivning och krav ska lura mig att accelerera mer än jag tål. 

Ibland springer nämligen min kropp i ett snabbare tempo än min

själ orkar hålla.

Då får jag obalans i det mentala systemet.

Jag vet att jag skrivit mycket om det här men känner
att jag måste göra det igen. Det pockar på liksom

Så idag har jag långsampromenerat utan mål 

Då vandrade jag förbi ett av mina 

favoritträd där jag får jag syn på att en ängel landat på en gren. 

Som om en liten bit himmel trillat ner och lagt sig under trädkronan. 

En liten andlig flirt i vardagen med oss bråttommänniskor.

Det påminner mig om att det är viktigt att man lyfter blicken ibland och kikar uppåt och liksom tar sig tid till ingenting

Det finns så många små saker man missar annars

Jag tror att vi alla behöver umgås med oss själva och boka in 

tomrum i almanackan emellanåt

Andas långsamma andetag och vandra utan destination

Hitta den egna pulsen och tänka egna tankar utan att yttre distraktioner klämmer in sig emellan

Så låt oss softa och chilla lite emellanåt. 

Själen kommer att tacka oss och kroppen likaså

Kärlek till eder alla

Vi får inte glömma att vi gör så jäkla gott vi kan

Sitter och blickar lite bakåt på en märklig och lite tungrodd vecka som har passerat i sagan om mitt liv. Flera utmaningar, märkliga möten, fina skogspromenader, lite för hög stresspuls stundom och ännu en hint om att livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Men det blir alltid nåt´och vi lär oss hela tiden. 

En fin lördag har också upplevts i mitt liv.  

Jag tänker att det allra bästa med våra dagar är väl ändå att vi har förmånen att få finnas i dom och uppleva dom. Att ha förmånen att ta hand om ett liv och förvalta det efter bästa förmåga.

Ibland går det bra. Andra gånger går det inte fullt lika bra

Men vi gör alltid så gott vi kan med de förutsättningar vi har, där och då. Det gäller att vi inte glömmer det i allt livsleveri och alla höga krav

Vi gör alltid så gott vi kan

Min lördag började med solskenspromenad längs havet

Att få iaktta hur färgernas enorma kavalkad utspelar sig i höstens stora föreställningen. Ja jag vet att jag tjatar om min kärlek till hösten men jag ÄLSKAR den

Och när man älskar något läcker det ju gärna ut ni vet

Och att sedan få ensamhänga en lördag på stadsbiblioteket är en ynnest jag både njuter av och behöver.

Att befinna sig i det litterära rummet. Forumet tilltalar mig

Anonymiteten som ändå är ett slags sammanhang vi alla tillhör

Det fyller på mig på flera sätt. Jag sitter alltid en stund innan jag går därifrån. Känner in människorna. Unga, gamla, kvinnor, män, studerande, funderande, läsande och skrivande. Vi möts men ändå inte. Men vi har en gemensam nämnare - ordet/boken/språket. Länken som binder oss människor samman i mångt och mycket

När jag hungrig men nöjd promenerade därifrån hade jag som vanligt med mig en hel hög med böcker. Innehållet spänner från poesi, till religion och kreativitet och utveckling.

Att jag sedan fick inmundiga en riktigt god lunch på restaurang med de två männen jag älskar mest i mitt liv gjorde ju inte min lördag sämre om man säger så. 

Min lördag avslutade med att jag äntligen tog mig tid att titta på den fascinerande filmen om Vincent Van Goghs liv. "Han som älskade livet"  Klart sevärd film. Och mina tankar efter filmen är att det är så mycket sorger och smärtor som dansar omkring i oss människor. Det handlar om vad vi gör med dom och hur vi tillåter dom flätas samman med glädjen, kärleken och närvaron. 

Fridens och på återhörande alla härliga 

Ingen plats är magisk om du inte bär den rätta blicken och förmågan att SE

Stillhetens famn och långsamhetens lov är något de flesta av oss lider brist på idag

Vi längtar alla efter pauser, tomrum, ledighet och andrum. Men vi accelererar istället ännu mer för att tjäna ännu mer pengar så att vi ska kunna unna oss livslyx. 

Men...om lyxen blivit ledighet hur kan då ännu mera jobb och pengar vara lösningen.

Ekvationen är för mig omöjlig

Det spelar faktiskt ingen som helst roll var vi befinner oss om vi inte är där. Alltså jag menar närvarande på riktigt. Mentalt och kroppsligt på samma plats

Ingen plats i världen är magisk om vi inte har den rätta blicken med oss. Om vi inte har förmågan att stänga av bruset, uppskatta, närvara och verkligen stanna tiden för att ta in det vi upplever.

Om vi bara bara befinner oss istället för att närvara så kan vi i princip vara var som helst för vi tar ändå inte in det vi upplever helhjärtat. Vi hänför oss inte inför upplevelsen.

Om vi har tanken på nästa kvartalsrapport, Facebook-likes, avdelningsmötet, ekonomin, prestationen eller tvättstugetiden så är vår närvaro någon annanstans.

För vi vet väl alla idag att det är ju inne i vårt inre som den större delen av våra liv utspelar sig. Det räcker ju inte om kroppen står på Himalayas höjder om tanken är någon annanstans. 

Det är ju hur vi upplever saker som avgör om de är goda eller onda.

Shakespeare skrev i Hamlet:

Det finns inget gott och ont - men tänkandet gör det så

Jag tror att vi behöver stanna av och vara i tomrum för att ta plats i vårt inre. Gå in i ett eget livsrum för att få tillgång till vad vi vill/tänker/känner och selektera bort andras präglingar som påverkar oss omedvetet. 

Och med tanke på dagens sociala medier och ständiga uppkoppling är det kanske ännu viktigare att stänga av bruset. Vad sägs om en slags internet sabbat. Att man går totalt offline någon dag i veckan.

Kanske iaktta hur ett grässtrå viker sig för vinden, hur en änglasiluett framträder i barken på ett träd eller klättra upp i ett träd och bara sitta tills tempot saktat av.

Men det här är ju mitt sätt att stanna av och baravara. Du kan ju föredra ett annat. Men om du inte stannar och lyssnar inåt kommer du aldrig få veta.

För idag står det klart att tomrummen, ingentingtiden och ledigheten är det vi alla strävar efter. men många är så otroligt upptagna, uppkopplade, prestationsinriktade att de inte vet vad de egentligen springer efter. Man kör om sig själv och suktar ständigt efter mer tid, mer ledighet medan man arbetar mer, konsumerar mer, tröttar ut oss och tappar mer och mer kontakt människor emellan. För vi har inte tid att umgås med de som står oss närmast i den utsträckning vi vill. Vi vinner pengar som vi inte har tid att njuta av och vi tappar kärlek och livs-tid som hade kunnat göra oss rika

Hjulet spinner bakåt och alla är förlorare

Höstens magi gör mig lugn...ändå

Hösten är här med hela sin skönhet i beredskap för oss att avnjuta

Kanske därför bloggen fått stå tillbaka lite till förmån för höstpromenader och berusning av färger och dofter. 

Nåväl jag har jobbat lite för mycket också. Och detta med mina mått mätt.  Med "normala" mått mätt är det förmodligen inte alls för mycket. Vi har ju alla våra egna perspektiv. I mitt liv har jag gjort ett aktivt val att inte arbeta mer än jag behöver. Jag kan inte bli mer än mätt i alla fall

Själva livet måste alltid få komma emellan

Eller som Platon så klokt uttryckte det:

"Den som vill försöka bli lycklig skall inte lägga an på att öka sina tillgångar utan på att begränsa sina krav"

Jag går ändå, som så många gånger förr, in i ett slags mentalt lugn när hösten anländer. Det finns en stillhet i den som ingen annan årstid besitter. Och i varje liten färgsprakande skiftning eller utblommad frökapsel gömmer sig ett eget litet mirakel.

I dig likaså. 

Men hallå vad har vi så otroligt bråttom till ?

Jag läste en mycket intressant intervju med den finske terapeuten, teologen och författaren Tommy Hellsten. Han sa så klokt att vi människor har skapat en tid där vi ständigt lider brist på tid och att vi lever i en kronologisk brådska. Och att när vi har bråttom så känner vi att vi är på "fel plats" vid fel tillfälle och önskar oss bort till nästa stund.  Vi liksom kliver ur det enda vi äger och har, nämligen NUET. 

Ja jag kan bara hålla med. Det här är vår tids absolut största illusionsbubbla. Vi tror att vi lider brist tid. Och att vi måste hasta, skynda, springa, öka och prestera. Vi säger ständigt att vi har inte tid. Men vi har tid. 24 tim per dygn allihop. Vi har bara valt att fylla upp den till bredden så att inget annat har en chans att komma in och gnistra däremellan . Själva livet får liksom backa medan vi "inte har tid" 

Kanske tror vi att om vi hinner göra så många saker som möjligt på så kort tid som möjligt så har vi liksom levt mer. Ja kanske är det så. Men så tror inte jag att det är. För om vi proppar almanackan full och ständigt har ett visst stresspåslag så är vi inte hundra procent närvarande. Alltså inte kroppsligt och mentalt på samma plats. Då minns sällan cellminnena de goda stunderna på ett stimulerande sätt. Och vi bär alltid en svag känsla av otillräcklighet

Jag ser det lite som om vi tar motorvägen rakt igenom Sverige i full fart istället för att ta sidovägar i lagom hastighet och njuta av sjöar, träd, hus, ängar, fikapauser och vackra städer. Vi är hela tiden på väg. 

Med vad är det vi har så bråttom till frågar jag mig ibland. Graven eller? Dit kommer vi ju förr eller senare ändå. Men gärna så sent som möjligt så varför hasta. Och varför inte ha det lite härligt på vägen dit. Men vem är jag att döma vad som är rätt eller fel. Men eftersom vi springer in i väggar och bränner ut oss i parti och minut indikerar det väl kanske någonstans att vi behöver köra av motorvägen och ta en sidoväg i lugn takt en stund. Låta livet komma igenom och visa oss det vi inte redan vet. 

Jag tror att människor som är s a s hemma i sin själ och inte bara bor i sin kropp oftast har ett lite lugnare tempo. De har liksom väntat in sig själva och har förmågan att se sig omkring och möta dom som dom möter både helhjärtat och med en själslig närvaro.

Man kan så tydligt se när en människa är hemma i sin själ. De har ett speciellt sätt att se andra. De lyssnar helhjärtat på den som pratar. De har kunskap och intresse av så mycket mer än bara sig själva Det beror oftast på att de inte behöver förställa sig, leta efter vem dom är eller känna in vad andra förväntar sig av dem. De använder sin tid till att hundra procent vara i stunden och mötet istället. De ställer inte krav på hur du ska vara utan lämnar istället ett utrymme öppet för dig att vara DIG. Det är fint. Dessa människor är guld värda. Och jag låter dom ofta veta att jag ser deras själsliga trygghet komma igenom. Ibland vet dom inte ens om det själva. 

Kanske är du en sådan som lider brist på tid och tar stora motorvägen i full fart genom livet och har proppat hela almanackan full. Eller är du en sådan som tar det lugnt, njuter av omgivningarna och inväntar din själs alldeles egna puls. 

Och hur vill du leva om du känner efter längst in? 
För det är ju alltid du som vet bäst hur ditt liv ska levas

All kärlek till dig från mig

Att aktivera kroppens egna immunförsvar

Kroppen är det mest fantastisk min själ har upplevt. Den är verkligen värd all kärlek och omtänksam uppmärksamhet den kan få.  Den har ju t o m förmågan att läka sig själv i väldigt stor utsträckning. Om vi låter den göra det vill säga

Jag brukar göra en bra och enkel meditation/andningsövning med jämna och ojämna mellanrum som aktiverar kroppens alldeles egna immunförsvar

Den är också skön för mig när jag behöver fokusera inuti min mittpunkt och när jag känner att jag dragit på mig spänningar under dagen. Min andning har nämligen då en tendens att ligga väldigt högt upp i bröstkorgen istället för nere i magen

Kanske fungerar den bra för dig också

Prova vet ja

Är du olycklig eller känner du en känsla av olycka inom dig

Tänk så många gånger vi gör oss till en sammansvetsad enhet med upplevelserna som omger våra liv. Ta bara hur vi uttrycker oss "jag ÄR olycklig"  jag ÄR arg" eller"jag är kränkt".  Men kära vänner vi är inte olyckliga - vi känner en känsla av olycka inom oss. Vi ÄR inte arga -  vi upplever en känsla av ilska. Och vi är inte kränkta - vi upplever just nu en känsla av att vara kränkta. 

Kränkthet kan bara uppstå när vi själva bestämmer oss för att det är det vi vill känna och därigenom benämner det så. Ja jag vet att det är lite uppkäftig men tänk ett varv till. Kanske det kan ligga en liten sanningskvot i tanken. Vi spånar lite till

I de allra flesta fall är det inte situationen i sig som gör oss olyckliga utan våra tankar och känslor om situationen. För omständigheten/situationen i sig är ju alltid helt neutral. Ta bara det här att det finns lika många olika sätt att reagera och agera på en situation som det finns människor som är involverade. Alltså finns det inga inkluderade inneboende känslor eller tankar i själva omständigheten. 

Då kommer ju nästa fråga. 

Kan vi distansera oss och försöka vara medvetna om hur vi reagerar istället för att direktreagera? 

Finns det fler sätt att förhålla sig som skapar en lite större lättnad inombords?

Kan vi prova att vara medvetenheten bakom tanken?

Försök för en stund och var medveten om att det du tänker faktiskt ger upphov till det du känner. För vi kan ju aldrig husera en positiv känsla om vi har en negativ tanke. De ligger alltid i linje med varandra. Prova själv får du se

På samma sätt är det också viktigt att inte låta andras tankar och uttalanden sätta en slags sanningsstatus på oss inför oss själva. Om någon annan uttrycker att du är vårdslös, dum och besvärlig så betyder det inte att du ÄR det. Det betyder bara att någon annans upplevelse (tanke och känsla) av dig ser ut så. Det finns ett lugn i att låta dom ha den upplevelsen. Men låt den också stanna där i den andra personen. Den behöver inte nödvändigtvis ha något med din  din upplevelse av dig att göra. Visst kan det ibland vara av värde att ta in hur man upplevs av sin närmaste omgivning men kom ihåg att den tillhör dom. Och vad du sedan vill göra av informationen är en helt annan sak. 

Så fundera. Finns det någon relation, omständighet eller upplevelse som du kan frigöra från tankar och känslor och se på helt neutralt för en stund. Ta sedan ett djupt andetag och fråga dig - kan jag förhålla mig på ett annat sätt till detta som skapar en större lättnad inom mig

Lycka till

86 400 på kontot per dag

Idag är en sådan här dag (igen) då jag skulle vilja peta ner hela världen i ett blogginlägg

Ni vet en sådan där dag då hela insidan bubblar av tankar och funderingar som vill komma ut och få ett språk. Det känns som om jag vill låta orden få se dagsljus och på så sätt skapa lite mer struktur under min regntrassliga hårkalufs. Nåväl så pass mycket struktur som min röriga hjärna kan härbärgera i alla fall. 

Jag skulle vilja avverka ämnen som t ex psykisk ohälsa, kärlekens äkthet och smärta, ytlighet,  kroppens fantastiska formäventyr som ofta förtrycks av nedärvt självförakt, Kristina Lugns lyrik, politiska strukturer i vårt avlånga land och huruvida förtroendevalda politiker håller sina löften. Ja just ja,  jag skulle vilja ventilera varför så många fortfarande väntar på att livet ska börja och hur det kommer sig att en miljon människor i Sverige vantrivs på sina arbeten också. 

Men mest vill jag nog ändå sätta ord på tanken om varför vi inte gör det vi vill i rädsla för att andra inte ska gillar´t eller att vi ska misslyckas. Ja det är nog det som allt som oftast grumlar mina tankemönster. Jag drabbas av det själv emellanåt. 

Vi pratar om att vi "skulle vilja" så många saker som vi inte gör. Vi känner att vi längtar efter något som vi inte tar oss för. Och vi förminskar oss på ett sätt som vi tror att andra förväntar sig av oss. Men vi har faktiskt inte råd med alla dessa stagnerande tankar om våra liv. Det är som om vi inte förstått att vi lever mitt i direktsändningen och den är begränsad till en viss tid. Vi ska dö en vacker dag. Men alla andra dagar ska vi inte dö. Så varför inte göra allt det där vi vill och längtar efter. Blunda, sträcka ut armarna och hoppa rakt ut och lita på att livet tar emot. Det har ju faktiskt gjort det fram till idag eller hur. Annars skulle vi inte sitta här idag. Vi är så rädda att vi liksom blir fast här i något slags väntrum. But we can´t put life on hold. 

Jag tror att det var Stina Wollter som sa en gång " Det känns som om vi hoppar rakt ut i ett svart hål men så fort vi tagit sats och hoppar är det som om det växer ut en ny bit mark under våra fötter och livet tar åter emot oss" Jag älskar verkligen den tanken. Om vi inte vågar kommer vi aldrig få veta om/hur det gick. Och om det inte blir exakt som vi tänkt oss kanske det blir något annat. Ännu bättre. 

Jag pratar inte om att det måste vara stora saker eller världsomvälvande.  Jag pratar om den där längtan som många av oss har inom oss och som vi hela tiden tystar ner eftersom vi inte vågar. Eller kanske ännu värre, någon annan har talat om för oss att vi inte kan, ska eller borde följa vår dröm eller längtan. 

Livet är dig givet att användas. Inte tittas på eller sparas till sedan. 

Vad skulle du göra om du fick 86 400 kr insatt på ett konto varje dag med en instruktion om att du var tvungen att använda dessa och njuta av dom annars skulle dom gå om intet. Du fick inte spara dom till sedan. Inte låna ut dom. Bara förvalta dom i nuet och njuta av dom. Eller säga bye bye till dom. Vad skulle du göra då? 

Japp jag tror att alla svara likadant. Och faktum är att vi får 86 400 demokratiskt fördelade sekunder varje dag. Hur njuter av dina och hur förvaltar du dom? Eller låter du dom passera i väntan på att något bättre ska hända en annan dag. Ja det står dig valfritt. Och mig också. 

Så därför tänker jag göra den här dagen (också) till något alldeles speciellt. Klä mig i mina finaste kläder som jag känner mig vacker i. Äta favoritmat, Dricka ett glas vin. Läsa mer Kristina Lugn. Dansa och sjunga. Kramas. Måla. Skita i dom som inte gillar mig. Och jag tänker definitivt använda några av dessa 86 400 till att känna tacksamhet. Ja, tacka för att jag har den ädla och högst värdefulla möjligheten att förvalta ett liv. Det är banne mig stort 

de´om ni frågar mig

Ha det gott...och kom ihåg att du är störtskön även om någon annan försöker få dig att tro något annat