Jag omfamnar och välkomnar novemberkänslor

November lägger en slags skörhet runt min hals i år

Jag känner mig lite vilsen i tillvaron. Men jag välkomnar känslan som ger mig chansen att reflektera över mitt liv och hur jag tar hand om det.

Jag är alltid en skör person och jag är en av dem som enligt Mia Skäringer anser att det kanske inte är vi som är överkänsliga utan ni andra som är underkänsliga Egentligen saknar det självklart betydelse. Alla benämningar och definitioner på oss 

människor är ändå bara samhällets och det kollektiva stereotyp-tyckandets frustrerade sätt att begränsa människans gränslöshet. 

Nåväl att vara i känslotrassel är självklart inte helt enkelt. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt. Det kan ju faktiskt vara alldeles underbart även när det är svårt. Eller som Per Holknekt så klokt uttryckte det "Man får lära sig tycka om när det är svårt" 

Mitt alldeles egna trassel har förmodligen sin botten i att jag just nu är i en slags omvälvande utvecklingsfas där flera saker sätter punkt i mitt liv och nya tar vid. Jag har nog också bränt mitt ljus lite för hårt i båda ändarna och orkat mer än jag orkat. Jag behöver krypa hem till kojan och vara närvarande där jag är. Tillåta mig att vara i stillsam vila och varsamt samförstånd med stunden och mig själv

Jag behöver älska mina nära och kära utan förbehåll och med ännu mer närvaro. Vara HÄR inte DÄR. De ger mig himmel på jorden varje dag bara genom sin blotta existens. Jag tackar någon där uppe  för att de är mina medresenärer på den här fantastiska livsresan. De hjälper mig laga mina hål när jag känner mig trasig. Tänk så vackert det är med kärlek utan villkor

Jag är också så outsägligt tacksam för att jag bejakar mina skuggsidor och känner det som känns. Det gör mig till en mycket bättre samtalspartner, medmänniska och coach. Vi lagar oss tillsammans och möts i samförstånd. Om jag skulle tro mig vara en felfri perfektmänniska som aldrig upplevt det dom upplever så skulle det vara omöjligt att möta människor på samma nivå. Jag vill aldrig höja mig över en klient eller medmänniska och diktera livsknep och peka med hela handen ur ett förstå-sig-på-perspektiv. Jag vill möta, ge och ta. Det är ur detta vi kommer framåt i medmänsklig kärlek och empati. Vi har till uppgift att vara varandras ställföreträdande styrkor när våra egna styrkor sviktar

Idag ska jag möta två nya klienter och jag känner stor tacksamhet för att jag får möjlighet att följa dem en bit på livsvägen

Vi är alla här för att lära oss tillsammans. Glöm aldrig det. 

Ta hand om dagen och kärleken

En fin stund om människor som hittat livet i det vilda

Ett fint radioprogram om två härliga kloka kvinnor, Maria Westerberg och Kerstin Högstrand, som hittat det stora i det lilla Människor som ser världen i det vilda i naturens famn och som skapar konst där ur Deras vackra böcker kan också varmt rekommenderas

Vi kan inte äga det vi säger...

Akrylmålning på duk
"There is no me without you"

Härom dagen kom det åter någon som ville berätta att "mina" ord skrivits och sagts utav någon annan utan hänvisning till mig.

Men SÅ BRA tänker jag då 

För kära vänner allt jag gör som inspiratör, konstnär, föreläsare och skrivande medmänniska gör jag av två orsaker. Dels för att på något sätt och i största möjliga mån förbättra världen i det lilla och skapa goda ringar på vattnen. Dels för att lära mig något om mig och se sambanden i mötet  mellan oss människor. 

Men orden jag säger eller skriver "äger " jag inte. Alla ord vi säger har någon annan sagt innan på ett eller annat sätt. Det kanske bara är en ny kombination eller innebörd. Därför är det väl bara bra och fantastiskt om andra kan förmedla orden vidare om. Jag håller inte fast i mina ord. Hur skulle jag kunna göra det. Vi äger dem tillsammans vi människor. Så om jag inspirerat dig blir jag bara glad om du lämnar dem vidare. Mitt namn måste inte stå med. Jag måste inte ha kredit för det. Det räcker med att veta att någon tyckte så pass mycket om det jag sa att det rann vidare i en annan flod mot goda ringar på vattnet...och allt fortsätter. 

Jag säger något som säkert hundra personer sagt innan- på sitt vis. Nu säger jag det - på mitt vis. Jag applicerar alltid en tanke om "pay it forward" bakom varje sak jag uttalar. Lite som att jag laddar orden likt en heliumballong och släpper taget fritt för vinden att bära dem vidare. Om jag inspirerat dig låt inte din inspiration stanna och stagnera. Häll den vidare och gör världen till en bättre plats. 

Men om det vi säger ska vara" k-märkt "eller stämplat med vårt namn så är det ju för att vi vill ha kredit för det. Alltså gör vi det vi gör för att få uppskattning och ses som framstående i en omgivnings ögon. En ren bekräftelsetörst alltså. Avsikten är inte att ge något utan att få något. En egenhändigt hemsnickrad egokick där det är viktigare att människor vet VEM som sagt det än VAD som sägs och hur gott det gör när det sprids vidare

 Om man försöker härma och plagiera mina målningar däremot så är det förvisso en annan sak. Måhända trist men det gör mig inte upprörd...bara förvånad och en aning smickrad för även då måste ju någon tyckt om det jag gör. Och kanske leder deras lek med mitt uttryck till att de slutligen kommer i kontakt med sitt eget. Då har ju även det haft sitt syfte och sin verkan

Det finns tillgångar här i världen så det räcker till alla. 
So pay it forward.

Love to you all

Jag längtar "hem" och tänker börja lyssna på den där stackars rösten som jag tystat ner

Jag har under en längre tid haft väldigt många ben att stå på i mitt företagande. En fantastisk förmån och jag är innerligt tacksam för detta. Det är väldigt lätt att bli fartblind dock och bländas lite av smicker och andras uppskattning. Detta har i mitt fall resulterat i att jag har följ en yttre vägvisare och liksom kört om mig själv på raksträckan och vägrat lyssna på min egen inre röst. I blindo. Men det har funnits en subtil röst där inne som knackat på genom att skapa en vag olustkänsla. Som ett mollackord som ljudit genom

min vardag.

Jag har nu under en tid lyssnat ännu mer inåt och slutat förneka saker. Jag har tagit rädslan i handen och jag inser:

Jag längtar "hem"

Hem till mitt konstnärskap. Det helhjärtade skapandet där jag får utlopp och kan glädja andra genom mitt medfödda uttryck.

Hem säger jag för jag har levt på bara konsten under en herrans massa år. Men tog ett beslut om att jag ville göra andra saker också

Det har varit enormt lärorikt och fullständigt nödvändigt. Alla vägar även om de är omvägar är nödvändiga. Det är min fulla övertygelse

Jag tänker nu successivt bejaka de här inre signalerna och börja sakteliga rikta in mitt fokus ännu mer på skapande och kreativitet. 

* Måla

* Hålla kreativa kurser

* Trycka kort, planscher, mobilskal, textil mm

* Inspirera andra genom föreläsningar om kreativitet

* Ge ut en färgsprakande bok med mina målningar och texter

* Egna utställningar

* Blanda poesi och måleri

* Vända mig också utomlands för att hälla glädje även över landsgränserna

* Hitta återförsäljare till mina alster och verk

Det strikta entreprenörskapet är något som får mig att må dåligt

Jag älskar möten med människor. Men jag vill ha "nära" möten på 

marknader, mässor, kurser och via filosofiska samtal om kreativitet och kärlek. Jag hatar att mingla och ställa mig in. Jag måste hänga på mig en alldeles för stor mask när jag måste "tona ner mig" som det så världsvant låter, för att anpassa

mig till en mer business marknad där stålarna finns.

Där hör inte jag hemma. Jag måste vara jag och ge av det jag har att ge. Jag måste förmedla det som mitt hjärta är fyllt av. Herregud hur har jag kunnat blunda för detta. Det tar mig emot lite fortfarande för det känns som om jag har lite confession-time här och det känns lite läskigt. Ibland måste vi göra det där som är lite för läskigt och våga mer än vi törs. Men jag tror på äkthet, närhet och sant förmedlande oavsett vad det gäller

Om det här sedan resultera i att företag ändå kommer att vilja anlita mig ja då är det helt ok förstås men det blir mer på de premisser som jag själv instiftat utifrån det jag är och står för. 

Jag är en färgstark bohem och konstnärssjäl som älskar naturen och att stundom vända ryggen åt mycket av det konventionella etablissemanget. Jag är mjuk och alldeles för rosa

för att vara kaxig, tuff och business-professionell i stela sammanhang. Människor har puschat in mig där ändå med orden "Men Emma du som är så social och härlig är ju ett mingelproffs" Det är inte sant. Jag har utvecklat en sida som gjort mig i proffs på att låtsas vara ett mingelproffs. Jag vill inte låtsas mer. Jag tappar min identitet och kontakten med min inre kärna

Jag är också andlig och tänker sluta vända den delen av mig själv ryggen Det jag är ska jag vara glad över och ta till vara. Inte förneka. Det är då det blir bäst. 

Nu tänker jag sluta trampa vatten och istället ta stora härliga simtag ut på livets stormande och spegelblanka hav. 

Jag vill älska livet eftersom livet så troget älskar mig. Då gäller det

att vara "hemma" där hjärtat håller sig levande och varmt. 

Bilderna visar två nya AntiJantemålningar som föddes igår.

Tre glada damer som vill påminna om att vänskap är fina grejer och att börja dagen med ett leende är sannerligen en bra början

Love to you all

Emma

Hudlöst förmedlande av kloka ord som landar som projektiler i magtrakten

En tisdag bland andra tisdagar, men ändå inte. Jag fick nämligen äntligen möjlighet att lyssna till en av mina favoritförfattare, Tomas Sjödin, vid en föreläsning i Lindomes vackra kyrka här utanför Göteborg. En man som jag följt i några år nu och som är en förebild och ledstjärna i mitt vardagliga livsleveri. Tilläggas ska att Tomas är pastor och i allra högsta grad religiös men han är också en prestigelös och medmänsklig finmänniska som har förmågan att plocka fram livets egentliga meningar i ett strålande dagsljus. Och de tål att användas även i dagsljus vill jag tillägga. 

Jag är ju själv inte religiös men troende. Jag blir lite besvärad av att de traditionellt religiösa människorna liksom lagt beslag på ordet "troende" när det är i direkt koppling till en Gud. Men jag är också troende. Jag tror på människan, på kärleken och på det goda i livet. Det är också en tro, så god som någon. Nåväl det var ett stickspår. 

Tomas har en säregen förmåga att plocka ner de där gnistrande stjärnorna på livshimlen och göra de synliga där vi är och lever. Han påminner om det där som är viktigt på riktigt. Han kan på ett hudlöst sätt beröra inom ämnen som stress, relationer, kärlek, vila, arbete och mer därtill. De 55 min han pratade kändes som 15. Och både jag och min vän hade kunnat sitta kvar i flera timmar till och bara insupa klokskap och sedan föra den där tysta inre dialogen med sig själv som uppstår när något träffar en som en projektil rakt in i magtrakten. 

Han är en rätt anspråkslös kille på 55 år som rent kroppsligt och i sitt rörelsemönster tar väldigt liten plats. Han är definitivt långt ifrån alla adrenalinstinna, hysteriska, flaschiga, nutida manliga föreläsare som alla har den amerikanska föreläsargurun Anthony Robins som förebild. För mig ter sig dessa människor som manusstyrda robotar som vill leverera så mycket som möjligt, så högt och intensivt det bara går på så kort tid som möjligt för att "vinna" publikens gunst och idoldyrkan. Undrar om inte det mest handlar om att svälla upp sina egna egon genom den bekräftelse som uppstår när publiken lyriskt häller sin fascination över dem. Det är så mycket av inlärt manus och så lite äkthet och möte och samtal med publiken. Det här är självklart individuellt och mitt sätt att se detta. Kanske är jag egentligen bara lite "mätt" på traditionella föreläsare som alla har gått samma skola. All kärlek och heder till dem. Nåväl, stickspår igen

Tomas levererar inga pekpinnar eller förstå-sig-på-tips om hur vi SKA göra för att leva ett så bra liv som möjligt, prestera mera, och öka vår kapacitet så att vi passar in i samhällsmallen. Nej tvärtom, så får han sina åhörare att ta ett famntag om sig själva, se värdet i stunden och öppna ögonen för vad som är viktigt på riktigt för alla och en var, och om vi vill. Som sagt inga revolutionerande pekpinnar eller gör-så-här-tips för att vi ska bli mer "rätt"

Jag har läst flera av Tomas böcker som är en slags samlingar av livsreflektioner i kapitel-form. Igår köpte jag hans enda bok i romanform. "Tusen olevda liv finns inom mig" Nyfiket ger jag mig i kast med den och ser om den är lika bra som de andra böckerna

Ni som inte lyssnat på något av Tomas sommarprat så kan jag varmt rekommendera dem. Han har gjort flera både sommar och vinter i P1 som finns på Sveriges Radios hemsida

Vill också tillägga att den här kvällen kommer att göra sig hemmastadd i min minnesbank som kvällen då jag hade picknick i bänkraderna i en pompös kyrka med nybryggt kaffe och pepparkaks-ballerina-kakor. Det är sådant som gör gott att komma ihåg långt långt därefter. 

Kärlek 

Emma

Avsnittet om skitsnackets vara eller icke vara....

Ett nytt avsnitt där vi samtalar om det där skamfyllda att baktala någon som inte är med...ja med andra ord skitsnack. Kan det finnas en stimulans i visst skitsnack. Och isf vad säger det oss.... Lyssna, tyck till och kom gärna med reflektioner... emma@livskrafteremma.com josephine_karlsson@hotmil.se Och som vanligt kan ni också lyssna via era smartphones och I-phones och Itunes eller vad ni nu har tillgång till Love

Det är människorna i liven som ger livet liv

Fars dag har firats av våra fina ungar den här söndagen i november. Inget älskar jag som när de är här. Herregud vad hjärtat svämmar över när de ockuperar vår lilla våning här i hjärtat av Göteborgs finaste stadsdel. Vi tänder ljus, fikar alldeles för mycket, stojar, pratar i munnen på varandra, skrattar och bökar runt i tillvaron på ett kärleksfullt och Karlssonskt sätt. Hundar, ungar och smågalna vuxna som håller abstrakta samtal om livets alla vändningar i ett tillåtande klimat. Kan det blir bättre. Det är sådant som ger livet liv

Dock åkte inte kameran fram denna gång. Ibland tar kameran död på stunden och de skimrande livsmellanrummen får inte den plats de förtjänar. Det är så fina stunder att jag inte vill röra dem i onödan

Men varsågod här får ni i alla fall kika in i vårt lilla köksnäste på tredje våningen med livsutsikt

Dock utan de vackra människorna som ger livet liv och som får mitt mamma-mormor-svärmors-hjärta att svämma över

Ja ni gissar rätt

Vi inreder med sådant som gör oss glada och har inte en tanke på vad som passar eller ligger i tiden. Gärna lite slitet. Älskar saker som har en själ där tidens tand lämnat avtryck.

Slitet, sinnligt och bondromantiskt

Kärlek

Emma

När vardagshjälten räddade min dag

Idag hände det där. Ni vet det där som jag har sagt 17 ggr inte händer Sony smartphones eftersom de är så hållbara. Ja idag slant den ur fickan, hoppade rakt ner på backen och landade på en kantig sten. Och där satt jag i skogen med en trasig smartphone som sprack så till den milda grad att även touch-funktionen pajade minsann. Min telefon är som jag - ska den göra nåt så ska den göra det rejält. Och eftersom man inte kan trycka på någonting är den ju helt oanvändbar. 

Jag bröt ärligt talat ihop. Det är sant. Över en telefon. Jag skäms, men så är det. Mest för att den är nästan ny och min ekonomi har varit bättre. Och tycka-synd-om-mig-själv-känslan blev ju inte mindre av att jag faktiskt dessutom är febrig och förkyld mitt i alltihop också. 

Men vad tror ni händer när jag kommer hem då. Jo min "tillskilda" man och tillika sambo ser genast min förtvivlan. Han slår ögonblickligen upp numret till närmsta reparationsverkstad och ber att få komma idag. Han ber mig sedan lägga mig ner på sängen för en avslappnande massage. Sedan ger han mig en långa varm kram och viskar  "Jag fixar det här åt dig, tänk inte på det mer nu" Och så tar han telefonen i handen och drar iväg till reparationsverkstaden

Det är då jag åter igen inser att säga vad man vill om "tillskilda" tystlåtna  män med dåligt morgonhumör...men det där med att ta hand om sjuka, ledsna ägarinnor av trasiga smartphones - ja det kan dom allt 

Så om det nu finns någon gud där uppe så vill jag rikta ett stort och innerligt tack för att jag har äran att tillbringa mina dagar med den där mannen. Och i ärlighetens namn vad betyder en sketen liten trasig smartphone när man har förmånen att älska och låta älskas av honom. 

(Och för er nytillkomna läsare som undrar vad "tillskild" betyder så kan jag meddela att det i motsats till från-skild innebär att man är skild men hittat tillbaka och bor ihop igen)

Tacksamhetens jäkligt nödvändiga lov

Vi människor reser runt hela jorden och förundras och fascineras över hur höga bergen är, hur klara och djupa vattnen är, hur långa floderna är och hur vackra solnedgångarna är över medelhavet. Men vi förundras och fascineras inte av oss själva. 

Är det inte lite märkligt att vi missar det största miraklet av alla. Det är förvånansvärt många som inte ser gåvan i det lilla och i det s k vardagliga. Tänk vilken otrolig förändring som träder in om vi kunde göra det till en vana att söka undret och fascinationen där vi är och lever. 

Exempel kan ju vara: Tack att min bil startade, att jag kan hoppa opp och andas idag också. Tack för att mina barn mår bra och är inte utsatta för våld eller förtryck. Supertack för att jag har känt solens strålar smeka mina kinder. Och tror ni inte på tusan att det kom varmt vatten ur kranen i morse också så jag kunde njuta av en skön dusch efter träningen. Träningen ja, tack mig för att jag gör kroppen tjänsten att få röra sig, och tack för att jag KAN träna. Någon gav mig en fin komplimang och som toppen på moset fick jag världens godast frukost idag. 

Känns det som självklara saker? Synd, för då har du missförstått livsgåvan. För det är jäklar i mig inte en självklarhet. Förlåt kraftuttrycket men vem har skrivit kontrakt med någon där uppe om att just du skulle kunna gå, stå och leva i ett fredligt land. Och tänk så många sjuka som önskade att dom bara kunde få ditt friska liv och en alldeles vanlig vardag igen.

Nej tacksamhetens lov är något vi alla skulle tjäna på att ta till oss. Att känna tacksamhet och utöva en slags tacksamhestritual i vardagen skulle ge många livströtta människor nya perspektiv, dimensioner och livskvaliteter. 

Skriv tacksamhetsbok varje dag vet ja. Det behöver inte vara stora och FANTASTISKA saker. Tvärtom faktiskt. Det är bättre om det inte är det. För om vi bara inriktar oss och fokuserar på att känna tacksamhet för de där väldigt extremt fantastiska sakerna så får vi ett trist liv med några få underbara ögonblick. För livet kan inte vara tokfantastiskt konstant. Men det kan uppskattas i sin anspråkslöshet för det ger oss insikt om dess egentliga storhet

Det finns också en verbal påverkan i att uttrycka ordet Tack. Det händer något när vi säger tack nämligen. För då erkänner vi undermedvetet att vi har fått en gåva av något slag för vårt undermedvetna sammankopplar ordet tack med att vi fått något. Detta resulterar så småningom i de flesta fall i att vi känner oss rika. Om inte materialistiskt så iaf mentalt. Och i ärlighetens namn är det väl ändå där vi vill känna oss rika för att kunna ta del av livet på allra bästa sätt.

Nu vet jag att några av er tänker "jahaja men då får jag ju inte göra annat än hoppa omkring i vardagen och vara överdrivet tacksam hela tiden och se allt som små välsignelser" Ja kanske men då vill jag bara ställa frågan:

Tänk om du inte hade allt det där som känns så självklart 

i ditt liv. Lek med tanken en stund. Hur skulle du känna, 

leva och må då?

Jag vill avsluta detta långa tacksamhetslov med en liten skildring från ett koncentrationsläger som är skrivet av fången Viktor Frankl:

"Längtande söker sig fångens tankar tillbaka. Han far med spårvagnen, han kommer hem och låser upp dörren till våningen. Det ringer i telefon, han lyfter luren och svarar. Han vrider på den elektriska knappen i vardagsrummet och tänder ljuset i vardagsrummet. Sådana till synes löjliga detaljer är det han dröjer vid i sitt sinne. Ja de kan fylla honom med vemod och röra honom till tårar"

Dessa människor som berövades allt och stod i ett helvete omgivna av de mest otänkbara fasor, de insåg då att det dyraste och vackraste livet ger är de småsaker de flesta av oss tar för givet. 

Varje dag. Så vad har du att känna tacksamhet över idag

Kärlek

Emma

Julklappstips till någon du bryr dig om

Det viktigaste en människa kan lära sig här i livet är att hon/han är alldeles fantastisk precis som hon är. Dock är det många som inte riktigt tagit det till sig. Det vill jag att mina livsbejakande AntiJantedamer ska försöka ändra på. Vi måste ju inte vara perfekta för att vara alldeles underbara. Och nu när det snart är jul kanske någon i din närhet skulle bli glad av en AntiJante-dam på sin vägg som en fin påminnelse om att hon/han duger som den är. Passa på att beställa ett konsttryck så du vet att tomten får med sig det säcken.
Maila beställningen till emma@livskrafteremma.com
Pris 120,-/st Strl 21x30 (A4)
Vid köp av minst två så bjuder jag på frakten inom Sverige eftersom det snart är jul

Ett färskt avsnitt att avnjuta i världens kanske absolut bästa podcast

Söndagen är strax till ända och ett nytt avsnitt finns att avlyssna i vår podcast "viktigt på riktigt" Det nya avsnittet kan ni lyssna på här nedan eller via Itunes/Android på era smartphones. Ett tips från en riktig podcastlyssnar-veteran är att ladda ner t.ex. appen Podcaster för Apple eller Podkicker/podcast search för Android. Om ni missat tidigare avsnitt kan ni lyssna på dessa i ovanstående appar eller klicka er vidare HÄR och lyssna online. Glöm inte att ni också kan prenumerera på oss för att inte missa något.