Filmen om ett otroligt märkligt livsöde

Så har jag då äntligen sett filmen jag velat se så länge

Den verklighetsbaserade filmatiseringen om den besynnerliga historien om konstnären Margareth Keane och hennes exmake och tillika bedragare Walter Keane.

Kvinnan och konstnärinnan Margaret Keane som under 60-talet gjorde enorm succé med de kitchiga målningarna föreställande barn med surrealistiskt stora ögon. Allt skulle kunnat vara frid fröjd så till vida om det inte vore så att hennes penningälskande make Walter bestämmer sig för att ta all ära av hennes egensinniga skapande och säga sig vara konstnären bakom verken. Allt tar enorma proportioner och paret lever ihop en lögn som är svår att stoppa.

Jag ska inte berätta mer om det är någon som ännu inte sett filmen. Jag vill dock berätta att det är en riktigt bra film som återger ett märkligt öde. Skådespelarinsatserna är bra och scenerierna är fantastiska.  Jag fascineras otroligt av själva innehållet och jag påminns åter igen om att ren konst är något som är högst personligt. Jag påminns också om att så fort syftet med konst är att tjäna pengar så ha vi tappat kontakten med själva uttrycket. Och då är det inte konst.

Självklart är det här med konst högst kontroversiellt och svårt att definiera. Konst för dig kanske är ren crap för mig. Och tvärtom. Men jag tror inte på konst som har pengen som avsikt. Det måste vara en kontenta av uttrycket och det man vill förmedla. Det är det som gör konsten så svår att leva på. Om man har konsten som enda inkomstkälla tvingas man rikta sitt skapande till en förväntad publik som kan tänkas köpa. Det skapar en konflikt hos många konstnärer. Om man har en annan inkomstkälla har man "råd" att skapa förutsättningslöst och fullständigt fritt från eventuella tankar om  vad som är säljbart och bara go bananas i inspirationen. Det finns självklart dom som hittat en balans i detta men jag tror att det är ett evigt dilemma hos många skapande människor.

Nåväl, ni som ännu inte sett "Big Eyes" av mästerregissören och filmmakaren Tim Burton kan jag varmt rekommendera att göra det nu.

Kom låt oss leva oss rakt igenom livet med allt vad det innebär - det är nu det händer

Att leva i det samhälle vi idag tillsammans har skapat är inte lätt, Men ingen har heller förmodligen sagt till dig att det här med liv skulle vara en lätt match eller piece of cake. Livet är i mångt och mycket både tufft, smärtsamt och otroligt svårt att förstå. MEN det betyder inte att det inte är värt att leva och älska för det. Jag tror att den dagen vi människor inser att livet gör ont som fan men det är också den största gåvan av alla ja då...först då kan vi börja uppskatta alla dess olikfärgade och fantastiska nyanser. 

Om vi tror att lycka är det samma som utebliven smärta eller hinderbefriade vägar så springer vi ett meningslöst lopp i vår iver efter välmående och s k lycka. Själva definitionen av lycka torde väl dessutom för övrigt vara en av de mest kontroversiella och svårdefinierbara av alla begrepp. Samtidigt är det något som faktiskt berör oss alla på ett eller annat sätt. Det är också min starka övertygelse att vi alla söker lycka medvetet eller omedvetet till och från under livets tidsaxel. 

Jag arbetar ju själv med personlig utveckling och livsglädje i vardagen men jag tror på äkta lycka genom smärtsamhet, jag tror på tilltro genom medmänsklig ömhet, jag tror på livsglädje genom tårar av smärta och jag tror definitivt på kärlek till själva livet genom att våga vara naket sårbar inför det livet vill visa oss. Jag tror inte på ständig käckhet, oavkortad glädje eller positivism utan gräns när livet serverar käftsmällar. Jag tror inte att vi måste le när själen gråter. Jag tror på att vi måste låta oss vara ibland och att om vi släpper taget om att allt ska vara perfekt, lätt och strålande så kommer vi hitta nycklarna som ger oss styrka att våga möta det tuggmotstånd vi måste ta oss igenom.

Jag tror att om vi vågar känna oss rakt igenom sorg, smärta och jävlighet så lär vi oss också omfamna och älska oss själva och har lättare att ta emot det motsatta med öppet hjärta. Alltså att ta emot kärlek, glädje, eufori och hänförelse. Hur ska vi annars kunna känna igen hänförelse om vi inte vet hur det känns att befinna sig i dess motsats. Hur vet du vad som är ljus om inte mörker funnits. 

Jag tror att nutidsmänniskan här i väst också blivit så profan och sekulariserad att vi försöker hitta tilltro till livet genom att inte riktigt leva livet. Vi kör lite lightversioner för att inte bli så sårbart äkta i mötet med oss själva, omgivningen och själva livet. Förr hade man tilltro till Gud och kyrkan på ett annat sätt än idag. Kanske också därför som new age har fått ett så stort uppsving de senaste åren. Vi behöver något att befästa vår vilsenhet omkring när vi själva inte riktigt orkar bära oss genom livets svårigheter. Det här är självklart en väldigt hemsnickrad utvärdering som totalt saknar forskningsbaserade bevis men som det heller inte kräver "rocket science" för att räkna ut.

Vad vill jag säga med detta då. Jo att jag tror att vi skulle må så bra om vi fick tillåta oss själva att må lite kasst emellanåt. Om vi lärde oss älska livet även, eller kanske t o m på grund av, motgångar och väghinder. Lära oss omfamna alla känslor som vi känner och öppna upp oss för allt som livet har i beredskap för oss. Men även tillåta oss att gå lite bananas i vällust, kärlek, glädjeyttringar, hänförelse, knasigheter och frihet. Jag tror att vi tillknäppta svenskar skulle behöva skita i konventioner, invanda mönster, normativa vanor och nedärvda präglingar och bara gå all in på varje dag så som den är och gilla livet helhjärtat från början till slut. Den uppskattningen är banne mig livet värt

Låt oss höja musiken, hissa flaggan och hångla upp livet mot en vårsolssmekt husvägg nu när maj är som vackrast - livet är NU

Inspirerande livssamtal med Ulla Sjöberg

Nu var det länge sedan ni fick ta del av ett "Inspirerande livssamtal" här på bloggen. Jag påbörjade ju en serie intervjuer och samtal med människor jag inspirerats av för länge sedan. Nu känner jag att det är dags att plocka upp det här igen och dela med mig av alla fantastiska människor jag möter på livsvägen. Det finns så mycket fantastiska inspiratörer där ute som vi kan låta oss berikas av. Tillsammans blir vi ju mindre ensamma.

Så varsågoda, här kommer ett litet inspirerande livssamtal med min vän Ulla Sjöberg

Jag arbetar, som många redan vet, som lärare på Akademi Coachstjärnans Utbildningscenter. Det medför att jag får träffa väldigt många intressanta och härliga människor. För flera år sedan hade vi en kursdeltagare från Skåne som gjorde starkt intryck på mig.  En präst inom svenska kyrkan vid namn Ulla Sjöberg. En härligt smittande kvinna som kom in och fyllde hela rummet med entusiasm, engagemang, glädje och medmänsklighet.

Vackra Ulla i sin prästklädnad i Vilhelmina kyrka

Berätta lite om dig själv. Vem är Ulla? Oj vilken svår fråga. Ulla är en kvinna som vill leva livet fullt ut. Hon nynnar ibland på sången: "jag vill känna att jag lever. känna att jag levt mitt liv (Gabriellas sång). Ulla är nyfiken på livets innersta mening och på att utforska hur vi människor hittar fast mark under fötterna och himlen inom oss. Jag går ständigt vidare och söker ny kunskap genom studier och möten med människor Detta har tagit mig dit jag dit jag är idag. Mina rötter har jag i Skåne vid havet. Min nyfikenhet har tagit mig runt stora delar av Sverige och jag har alltid en längtan till Norrland, där jag haft glädjen att få jobba vid flera tillfällen. Jag lever min dröm efter många omvägar i livet. Att få tala om tro och livets stora frågor. Jag möter människor i livets alla skiften, i glädje och sorg som präst och som samtalspartner och coach. Jag föreläser om att ta sig upp när man är nere och om allt som har med tro och tvivel att göra. Jag är i full gång med att ta fram en logotype och en

hemsida. 

Vad är viktigt för dig i livet? Två saker. Det viktigaste för mig är att vara förankrad i livet. I min logotype finns ett ankare i centrum. När livets stormar viner så gäller det att vara förankrad att ha ett ankare på sin livsbåt. Det andra är att våga följa min längtan. Att lita på det jag känner och vill oavsett vad alla andra har för synpunkter. Våga gå min väg och lyssna till livet inom mig. Jag är så glad att jag valde att följa min längtan att bli präst och inte lyssna till alla som tyckte jag var galen som lämnade mitt trygga tandläkarjobb för ett helt nytt liv.

Hur har vägen till ditt nuvarande yrkesval sett ut? Ja den vägen har verkligen varit krokig, Men vårt allt. Jag har det underbaraste jobb som finns. Jag är präst, diplomerad coach och har en utbildning i mental träning. Jag älskar att finnas där för att dela sorg och glädje med människor och ge stöd och skapa lugn och trygghet och öppna ett tryggt rum för de svåra frågorna i livet. Som präst har jag tystnadsplikt och möjlighet att hjälpa människor att släppa taget om svåra upplevelser i och förmedla förlåtelse. Som samtalspartner och coach med min prästerfarenhet som grund kan jag ge stöd och motivation. Efter studenten läste jag till tandläkare och var samtidigt otroligt nyfiken på detta med tro. Jag sökte mig till alla möjliga kyrkor och samfund .En dag förstod jag att jag skulle stanna i svenska kyrkan. Jag upplevde en omtumlande kallelse till präst men jag tackade nej till Gud. Absolut inte. Jag var så blyg då och läste istället klart min utbildning blev tandläkare och gifte mig. Fick barn. Men gick ofta i kyrkan. Jag bar på en inre längtan. Jag visste inte riktigt vad det var. Många år senare råkade jag ut för en mycket allvarlig bilolycka och i samband med detta upplevde att Gud kallade igen och denna gång vågade jag gå vidare. Jag började läsa till präst och blev prästvigd av KG Hammar 1995. Sedan arbetade jag i mina båda yrken under en del år. Mitt huvudämne i min prästexamen är religionspsykologi. Jag har fortsatt vidare studier i detta och i mystikens teologi och jag har skrivit en uppsats om "Depression och skapande". Jag kom i kontakt med Lars-Erik Uneståhl och den mentala träningen och har själv utbildat mig vidare hos honom. Jag utbildade mig även till coach, vilket gav mig många "verktyg" att använda för att stödja och motivera människor att verkligen våga följa sin innersta längtan och att hitta sina drivkrafter och sin styrka,

 Vad kan man mena med att något "finns". T ex Gud? Jag får ofta frågan om Gud finns och om man kan lita på Gud. Gud är ett mysterium. Gud går inte att förstå så som vi människor tolkar livet. För att se det gudomliga i livet måste man öppna trons ögon. Har du plockat kantareller någon gång? Gått där med en tom korg. Inte en kantarell i sikte. Så plötsligt ser du den första kantarellen och då öppnas liksom kantarellblicken man zoomar in och plötsligt ser du fler kantareller. Likadant är det med trons ögon. Förundran är också en nyckel. Jag åkte tåg till jobbet. En strålande vacker höstdag och plötsligt såg jag höstens skönhet, Jag blev alldeles hänförd av höstens kaskad av färger, Och jag minns att jag tänkte är detta en ovanligt vacker höst? Eller har jag levt så många andra höstar och inte sett hur vacker naturen är? Har jag varit för upptagen av jobb och allt så jag missat denna oerhörda skönhet? Det var en mycket stark upplevelse av att livet är så mycket större.

Jag konfirmerar just nu en vuxen man och vi talar om att detta med det gudomliga är som om du ser himlen spegla sig i en sjö. Du ser himlen och den finns där men du kan inte ta på den då försvinner den. Och ändå finns den. För mig är det gudomliga inneslutet i det vardagliga.  Att hålla ett nyfött barn i sina armar. Att hänföras över en vacker solnedgång eller att titta upp mot stjärnorna en höstkväll och tänka finns det något slut? Det gudomliga finns i varje människa jag möter. Jag kan aldrig förklara Gud Jag kan bara ana det gudomliga. Gud är kärlek Gud är Närvaro. Gud är relation, Det som för mig närmare det gudomliga är att följa min längtan .

Är tro och vetande helt skilda saker? Nej en människa är född med intellekt och förstånd och många olika förmågor. Tänk så viktigt med all forskning och all kunskap. Men en människa är också mer. Det där att stå under stjärnhimlen en mörk höstkväll och någon säger   har rymden något slut? Och det liksom känns. Som ung funderade jag mycket på detta och fann ett svar i en Psaltarpsalm : Var inte som hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, annars får man dem inte fram." Ps 32:8,9 För mig betyder det - Tänk själv använd din begåvning och ditt förnuft och din vilja och våga lita på  att du är älskad precis som den du är. Tron är att vara förankrad att veta att Någon finns som aldrig lämnar mig vad som än händer i livet. Som älskar mig och vill att jag ska vara den jag innerst inne är.

Hur samlar du energi? Jag älskar naturen och allt som växer. Jag vandrar vid havet med min hund och begrundar livets frågor. Jag samlar energi bland mina växter. Att bara gå där och vattna, plocka vissna löv och pyssla om mina växter ger mig lugn och ny energi. Jag gillar också att träna .Och att se film och träffa vänner. Det finns mycket och att gå på en stilla mässa med fin musik. Är jag riktigt slut åker jag på retreat eller bokar in mig på något kloster några dagar.

  

Berätta om ett magic moment i ditt liv. Jag var på en kursgård i Bohuslän i somras och det var i början av september. På kvällen sa kursledaren ikväll kan det vara mareld. Det visste jag inte vad det var men blev nyfiken. Jag tog min baddräkt och gick i mörkret ner till bryggan. Där stod några människor. Jag frågade: hur gör man? Jo vi letar efter stenar som vi kan kasta i havet för att se mareld. Men vi hittar inga. Då tog jag på min baddräkt och hoppade i havet. Det var det bästa jag gjort. Jag simmade i ett han av gnistrande stjärnor. Det var magiskt. För mig blev detta en underbar bild av vad tro är. Vi måste dyka i trons hav och börja simma för att upptäcka den gnistrande skönheten. Livet kan vi inte uppleva utifrån. Vi måste leva inifrån.

En av Ullas alla vackra naturfoton där hon fångat fragment av livets skönhet

Hur tacklar du motgångar på bästa sätt? Bönen hjälper mig att formulera det svåra . Jag kan ropa till Gud ".Hjälp" och säga precis det jag känner. Ofta går jag ner till havet och talar Allvar med Gud. Berättar precis vad jag bär på. Sen går jag hem och gör en plan. Då plockar fram min egen verktygslåda. Den innehåller det jag lärt mig av livet och av utbildningar jag tagit till mig. Den fungerar alltid Där finns meditationer, mental  träning och mycket mera. Det är viktigt att göra något och inte bara sjunka ner i uppgivenhet. Jag tränar kroppen ,åker och simmar, går på gym, cyklar det förändrar alltid min sinnestämning, Ibland har jag också bytt sammanhang.. T ex åkt till Norrlands magiska fjällvärld. Att byta sammanhang och perspektiv är enormt kraftgivande.

En ljuvlig solnedgång skildrad genom Ullas kameralins

Har du någon förebild och vad gör denne speciell för dig? Jag har många förebilder och inspiratörer.  Martin Lönnebo den förre biskopen i Linköping är en. Han är en genomvis människa. Med en hängiven och lågmäld livsstil. Han målar med orden så att den skimrande bilden av livets djupaste mening blir synlig. Thomas Sjödin och Ylva Eggehorn är en andra författare som också med sina ord visar på hur vardagens händelser innefattar evighetens rymd. Detta att fånga det stora Mysteriet, den oerhörda evigheten och låta den landa i vår verklighet och glimma till en stund. Det inspirerar mig. För mig är det största att vara uppkopplad på det himmelska nätet och samtidigt möta varje människa just där hon är med kärlek och närvaro och hjälpa henne att upptäcka det gudomliga ljuset och den kraft hon har inom sig. Och så Olle Carlsson prästen som skrivit den fantastiska boken "Kristendom för ateister" och som öppet berättat om sin svåra livsresa – han är också en stor inspiratör för många däribland mig.

Tusen tack Ulla för att du delade med dig och all lycka önskar jag dig

Att hitta hjärte-platser där man minst anar det

Det har väl inte undgått någon läsare att jag bor i en mycket älskad stad och plats på jorden - nämligen i Göteborg. Jag brukar titulera mig urban vildvittra och är man en sådan så passar den här staden alldeles utmärkt. Den har allt från kultur, natur och historia till människor av alla dessa slag och ensamma platser där tystnaden är den enda närvarande vännen.

 Eftersom jag älskar att promenera och flanera mig fram genom livet så upptäcker jag ständigt många nya vägar och stigar. En upptäckt som gjort mig enormt själaglad är Sjöbergens kolonilottsområde. En hjärte-plats av rang. Jag hade i sedvanlig ordning promenerat med min lilla hund utmed en av Majornas gator och hamnade längs hamninloppet där jag samtalade lite med havet då jag kom upp på klipporna och inser att en helt egen liten värld fanns att upptäcka. En anspråkslös och tilltufsad egen liten community där all perfektion och prestation känns väldigt avlägsen. 

Det var som en stor famn som öppnade sig för mig. Grönska, vackerhet utan gräns, djur i mängder och äkthet, KONST-ighet och kärlek till naturen är det som känns. Det finns inga perfekt gräsmattor, och tillrättalagda planteringar eller raka rader av någonting. Här huserar bara stillhet, njutning, rufsighet, fransighet, omtanke om det som naturen och livet ger. Förstår ni hur inuti-lycklig en vildvittra blir när hon upptäcker detta egna lilla land mitt i ingenstans.

Bänkar för njutning bland gångar och ojämn grön växtlighet som helar och stillar. Här stannar tiden upp en stund och påminner om allt det där som är viktigt på riktigt när det gäller natur. Att samverka med det som ÄR - inte motverka för att "rätta till" och imponera. 

Här finns grånade brädor, skeva plank, mossbelagda stenmurar och vinda husväggar på små hus som är byggda av kärlek, inte av prestation. 

Och att låta sig förföras av den blomning vi just nu får erfara det är något av de största gåvorna i livet om ni frågar mig. 

Körsbärsblom är som kärlek och jag blir så mjukvarm inuti av allt det vackra. Jag samlar stunder att njuta och bäddar in upplevelserna i hjärtat efter bästa förmåga. Jag blir så mycket människa nr naturen håller om mig med sin skönhet. 

Jaja jag vet att jag har en tendens att go bananas bland naturlyriken men det är så jag fungerar. 

Och här har han placerat sig i ett alldeles eget tankesymposium i värsta Sokrates-anda

Eller kanske är det René Decartes "Jag tänker alltså finns jag"

Sjöbergen - jag älskar dig helt enkelt och jag kommer göra vad jag kan för att vi ska få en "tightare" relation framöver. Jag känner att vi hör ihop. 

Så attraktionslagen bring it on jag är beredd att ta emot en egen liten plats på jorden lokaliserad exakt här

Pengar är så otroligt sekundära i ett liv fyllt av LIV

Det här med livets vändningar och utmaningar är alltid lika omtumlandeDet händer många saker i mitt liv just nu. Både positiva och mindre positiva.Jag försöker vara öppen och leva medströms och inte kämpa emot vad det än mår vara.

Igår hände dock något riktigt omtumlande. Allt man har i livet ställs på sin yttersta spets på en tiondels sekund. Att sitta bredvid någon som betyder ohyggligt mycket när denne får veta att han har en hjärtinfarkt medför att allt - precis allt annat sätts i ett nytt sken. 

Jag hamnade under samma dag i en diskussion om pengar och lön. Och plötsligt blev pengar, om möjligt, ännu mer sekundära än någonsin tidigare. Jag struntar nästintill i om jag har mer eller mindre lön än dig eller dig så länge jag får möjligheten att känna livet i mig och älska dom jag älskar med ett vidöppet hjärta. Pengar har aldrig varit en drivkraft hos mig och nu blev det som sagt ännu tydligare. Jag kommer nog också att revidera vissa beslut som jag tagit på senare tid som inte gör mig gott. 

Släpp aldrig greppet i era liv om det som är viktigt på riktigt. 

Och låt er aldrig luras att tro att pengar är viktigare än LIV och KÄRLEK

Att vara trött på sitt alldeles egna sätt

Att 30 000 springer in i väggen med ful fart varje år i Sverige är ingen nyhet och gör heller ingen förvånad. Stress är vår tids folksjukdom. Och jag är helt övertygad om att den är farligare för vår hälsa än vi idag bevisligen vet. 

Många av mina klienter och kursdeltagare som jag arbetar med idag har problem med just detta. Det är inte lätt att leva efter sin egen kompass i en värld som kräver alltmer av oss. Vi lever i ett tempo som ständigt accelererar. 

Det jag också har märkt det är att när någon nämner att den är trött och känner sig slutkörd så drar omgivningen ofta paralleller och jämför med sig själv. Om person B är trött så hör jag ofta person A säga "ja men hur kan hon "gnälla" och vara så trött, herregud jag gör ju så mycket mer än hon" Men ingen i världen kan bedöma hur mycket någon annan orkar och inte orkar. Jag tror att det här är en faktor till att många människor kör på längre än vad de egentligen mäktar med. Men min stressnivå kan bara ge utslag i min kropp och enligt min alldeles egna högst personlig barometer. Det är så otroligt egocentrerat att nämna sig själv som mätsticka gällande andras ork och arbetsbelastning. 

Tyvärr upplever jag det här själv just nu. Jag har nämligen kört på lite för hårt på sistone. Min kropp försöker signalera och säga att vi börjar gå mot "reserven" nu. Det känner jag eftersom jag ständigt måste hämta andan via tunga andetag, kan inte höra flera ljud samtidigt, lättstött och allmänt trött och utmattad. Jag känner igen signalerna. Time to rest...

När detta uppstår föds det alltid en märklig tanke i mig. Jag tänker att folk borde ju sluta fråga mig om allt nu när de vet/ser hur trött jag är. Men det är ju självklart inte andras jobb att se det. Det är ju jag som måste sköta min egen gränspostering och lära mig säga N E J även om det är saker som är roliga, känns viktiga, eller att jag vill hjälpa dom som verkligen behöver mig nu. När orken är slut så är orken slut. Då måste jag fylla på mina bränsleförråd annars blir jag liggandes med näsan i vädret och då blir det definitivt inget gjort. 

Det är inte andras jobb att känna av min inre kompass. Det är faktiskt bara mitt. Däremot om man omger sig med människor som ständigt tänjer de här gränserna åt en genom att intala en att det är nog inte så farligt. Du kan väl ställa upp och bara göra det här och det här och det här osv, ja då får man kanske vara mer bestämd eller välja bort dom en liten stund tills man känner att orken återvänder. Och oftast tas ett vänligt men bestämt nej emot på ett bättre sätt än ett irriterat och uttröttat ja (som egentligen är ett förklätt nej) 

Så nu beger jag mig ut så mycket som möjligt i naturen och samlar kraft. Det är min absolut bästa terapeut. Jag är ju en naturnörd (förvisso en urban sådan)  med vildhjärtiga inslag som behöver sitta i det största vardagsrummet av alla - nämligen naturrummet. Att lyssna på vinden som sjunger i trädkronorna och ackompanjeras av koltrastens stämsång är ren kontemplation. Känna doften av jord och ligga i gräset och beskåda molnformationer ger mig åter den insikt, utsikt och tillförsikt jag behöver.