Att arbeta med människor som vill arbeta med människor

Så har då en kurs avslutats och vi har släppt iväg ytterligare att gäng utbildade professionella coacher

Alltså det är så otroligt berikande att arbeta med människor som vill arbeta med människor. Det skapas ett så fantastiskt tillåtande klimat i dessa gruppsammansättningar.

Jag önskar att alla arbetsplatser hade ett coachande förhållningssätt att bemöta både varandra och organisationerna med och att alla ledare med personalansvar hade en coachutbildning i CV:t 

En vision och dröm som jag verkligen är starkt övertygad om skulle dra ner siffran på 1 milj som inte trivs på sina arbetsplatser i Sverige idag.

Jag och min duktiga kollega och tillika ägare av Akademi Coachstjärnans utbildningscenter blev så uppvaktade på diplomeringsdagen med både presenter, blomster och en vacker bok där alla deltagare har skrivit ett personligt ord till oss båda. Berörande vackert och något jag tar med mig i hjärtats kammare vidare ut i livets villervalla.

Man får akta sig för hybris dessa stunder bara.

Men självklart är jag ödmjuk till detta och inser att det handlar lika mycket om dom och deras inställning som det handlar om själva mig.

I mötet uppstår en energi som varje individ är ansvarig för att antingen förhöja eller sänka. Och hade de inte haft det vackra medmänskligt positiva i sig så skulle dom heller aldrig se det i mig. 

  

Så nu vinkar vi då av en bunt fina, fina människor och önskar dom all lycka på vägen ut i livet.

Dom är alla en aning förändrade för alltid för nu har dom ett otroligt redskap och en fantastisk metodik i sin ryggsäck att använda sig av både som privatperson och i sitt yrkesliv. 

Resan fortsätter...

När det känns som om vi inte står ut kan det vara dags att "stå in" istället

Ibland när det är jobbigt och vi känner att vi inte står ut kan det vara ett bra tips att istället "stå in" Alltså stanna kvar inom sig själv och känna att man står stadigt i sig även när livet levererar utmaningar och jobbiga situationer. Att inte överge sig själv när man behöver sig själv som mest. Vi människor gör nämligen det väldigt ofta. Vi upplever en jobbig situation och börjar reagera och distrahera oss istället för att stanna och invänta sina egna signaler. Vi behöver reflektera innan vi reagerar för annars blir det ofta en väldigt ytlig s k för-tanke som får aktivera en handling och vi t o m kanske reagerar i affekt och reptilhjärnan går igång på en hundradels sekund. Det är bättre att stanna upp och reflektera och komma fram till en eftertanke från ett djupare plan inom oss själva. 

Prova att nästa gång något jobbigt händer dig att stanna, observera, acceptera och sedan släppa tag eller handla. Det är ett typiskt mindfulness-sätt att ta hand om situationer som aktiverar egna kapaciteter från djupet av oss själva.

Det är min fulla övertygelse att om vi ständigt distraherar oss bort från våra känslor finns dom kvar inom oss på ett eller annat sätt. Dom liksom sätter sig i hjärtväggarna och gör oss instabila, vilsna och separerade från vår egen styrka. Men känslor som vi vågar genomleva klingar av och gör oss befriade. 

Prova också att smälta saker du lärt dig med jämna mellanrum. Ge dig tid att stänga av vissa funktioner i dig som handling, reaktion, distraktion, analys och konsekvens. Ge livet en chans att ge dig själva DIG som du är - du har fler svar än du någonsin anar. Allt du tar till dig från böcker, föreläsningar och filmer är bara information ända till du omsätter det i ditt eget liv. Det är först då det blir kunskap och visdom. 

Prova att vara i tystnad och inhämta den otroliga kunskap som kommer från dig själv

Lycka till du vackra

Jag tål att vädergudarna biter mig lite i rumpan

Idag packade vi ner frukosten i ryggsäcken, min lille hårige vän och jag, och vandrade iväg ut i det största rummet av alla - naturrummet. Solen gjorde oss sällskap men kylan var ett faktum. Jag valde att inte ta några vantar och det kändes kan jag lova. Men jag gillar ju när livet känns. Jag tål att bitas lite i rumpan av vädergudarna. Så vi dukade upp kaffe, ägg och mackor och lyssnade på alla ljud som serverades denna morgon. Det var allt från vinden till koltrastens sång och påfåglarnas karaktäristiska skriande.

 När vi satt där i allsköns ro kommer överraskande nog ett fjäderlätt snöfall. Små gnistrande lätta flingor kommer singlandes från ovan. Det är lite magiskt att sitta i solen och känna flingor landa på nästippen och genast smälta hädan. Det blev bara en handfull flingor, men vädercharmigt likaså.

Vi gör ofta vårnoteringar när vi är ute och flanerar. Det är ju väldigt många vårtecken som exploderar framför ögonen på oss nu. De här vackra skönheterna t ex som blommar på bar kvist är först ut i Azaleadalen.

En hare kom skuttande alldeles bakom vårt frukostbord och gjorde oss sällskap. 

Och så dessa fullständigt galet vackra julrosor som finns lite överallt här nere. De är nästintill onödigt vackra och är sammansatta som det mest välgjorda konstverk man kan uppbringa.

Att avnjuta nybryggt kaffe med mjölk i handdrejad kaffekopp ute i naturen är en skatt för mig. Det aktiverar varenda harmonicell i hela jäkla kroppen. Naturen har en helande kraft. Den är så generös i sitt givande och kräver aldrig någonting tillbaka. Den bromsar stresshastigheten som vårt prestationsinriktade samhälle så gärna driver på. Den håller om oss när det känns som om allt annat vänder oss ryggen. 

Jag tror ibland att jag har ett kall. Ett kall att dela med mig av förmågan att hänföras, njuta och SE allt det vackra som de flesta tar för givet. Att påminna om att det allra bästa i livet är gratis. Vi kan inte köpa oss lyckliga som konsumtionssamhället vill få oss att tro. Allt är uppbyggt på att vi ska handla, omsätta och förbruka det vi bara har till låns. Förr levde man med en tanke på nästa generation - idag lever vi med en tanke på nästa kvartalsrapport. Sorgligt

Så dagens tips till mig och dig är att leva i det som ÄR - inte i konstruktioner av det som är eller hur vi tycker att det borde vara. Det borde förmodligen inte snöa mitt i vårkänslorna. Men om man inte använder tanken "det borde inte" utan bara känner känslan av de små smältande flingorna på nästippen så är det rätt häftigt just nu och här. Om man inte fastnar i tanken "jag borde ha tagit vantar" utan stället testar tanken att det är gött att KÄNNA livet lite. Att det är något stimulerande i att kunna ta emot kylan och värma sig runt kaffekoppen - ja då kan t o m det blir en rätt skön känsla. Livet är ju inte till för att tittas på eller sparas till ett annat tillfälle. Det är till för att LEVAS och då mina vänner måste det också få kännas.

All kärlek till er