Tänk om det du gör nu skapar ett direkt resultat av vad du kommer uppleva imorgon

Jag har några gånger tidigare skrivit om Lagen om Attraktion här på bloggen. Jag är nämligen en skapligt hängiven anhängare. Jag är dock lite restriktiv och försiktig när jag pratar om detta i vissa sammanhang då det är svårt för den nutida rationella hjärnan att tro på saker den inte ser med blotta ögat. Men lagen har bevisat för mig för många gånger att den verkligen existerar för att jag ska kunna negligera detta. För mig är inte detta mer flummigt än gravitationslagen. Det är också en ständigt aktiv naturlag så det vore ju lite smått korkat av oss att inte använda oss av den då det är kostnadsfritt att försöka. 

Jag får också med jämna och ojämna mellanrum frågor om detta, hur jag ser på detta och hur jag rent praktiskt och teoretiskt använder mig av den. Det jag ska prata om nu är långt ifrån vitskäggiga gubbar på moln eller vingbeprydda saliga varelser. Det jag ska prata om är faktiskt, konkret och tämligen oflummigt. 

 För mig är det så här.  Allting i universum är ett medvetande och detta medvetande är i grunden vibrerande elektromagnetisk källenergi med en mätbar frekvens. So far inte särskilt konstigt, eller hur. Vi människor existerar med två fokuspunkter kan man säga. Dels ur vårt fysiska perspektiv genom den kropp vi bebor just nu. (och vår kropp är också energi men i en mer solid, fast form) Och dels i ett evighetsperspektiv där vårt medvetande ständigt utvecklas och existerar. Ren energi.  Energi kan ju, som du redan minns från fysiklektionerna, inte förstöras, upphöra eller dö. Så inte heller ditt medvetande = källenergin. Men energin behöver en med solid form av materia för att kunna kommunicera i detta tid-och-rums-perspektiv som vi människor lever i. Därav att du har en kropp. 

Jag vet det kan låta märkligt för er som inte är vana att tänka så här (ännu). Men om vi tar ett mer praktiskt exempel då. Du har ju förmodligen en kaffebryggare eller lampa av något slag i ditt hem. Dessa maskinella fenomen är ju fantastiska. Men de behöver ju elektricitet för att kunna leverera ljus och kaffe till dig på morgonkvisten. Inte konstigt alls eller hur. Och elektriciteten behöver ju en fysisk apparat för att kunna ge dig ljus och kaffe. Men om vi nu ponerar att bryggaren går sönder. Betyder det då att även elektriciteten går sönder eller upphör att existera? Nej det vet vi ju alla att den inte gör. Den kan fortsätta lysa upp hem och leverera kaffe i oändlighet och till hur många som helst faktiskt, även om en kaffebryggare pajat. Det är samma sak med dig och den källenergi som strömmar genom dig. Även när den här kroppen slutar existera och likt kaffebryggaren "går sönder" så fortsätter din energi självklart att existera. Men den behöver en ny kropp (=bryggaren) för att kunna existera i tid-och-rums-dimensionen. 

Och vad har detta med attraktionslagen att göra då. Jo eftersom allt är energi av olika solid och form så vibrerar också allt på olika frekvenser. Och vibrationer som innehar samma frekvens dras till varandra som ren magnetism. Och det är nu vi kommer till det roliga. Precis som Einstein sade så skapas allting två gånger. Först i fantasin och sedan i verkligheten. Det är attraktionslagen han pratade om då. För allt har först skapats i någons sinne i form av tanke med påkopplad känsla därtill. För det är nämligen känslan som är vibrationsfrekvensen. Det räcker inte med en tanke då den är för flyktig/tunn i sin vibrationsfrekvens. Ni vet ju själva hur en flyktig tanke känns i kroppen och hur en aktiverad känsla har en mycket större påverkan på kroppen och sinnet. Känslan har en tyngre densitet och mer spänningsladdad frekvens som svarar upp mot andra saker/människor/omständigheter med samma vibrationsfrekvens. Så allt vi tänker blir inte verklighet, gudskelov. 

Det behöver alltså vara tanke+känsla+tilltro+sinnesstämning som harmonierar med varandra för att frekvensen ska kunna kollaborera med omvärlden och attrahera det man önskar. Vi kan inte tänka jag vill ha en diamantring av största variant och samtidigt tänka att "det går aldrig" för då har inte tanke och önskan den synkronicitet som skapar laddningen som behövs för att attraktionslagen ska aktivera projiceringen av den berömda diamantringen. Tanke och känsla är alltså på kollisionskurs med varandra då önskan är att få en ring och tilltron är lika med noll till att det är möjligt. Resultat blir garanterat INTE en diamantring

Attraktionslagen är som sagt en ren naturlag och som alla andra naturlagar behöver den vissa omständigheter för att leverera. Eller den levererar hela tiden. Vi vet inte om det bara. Vi drar till oss allt i våra liv. På gott och ont. Ja jag vet vad du tänker nu. Jag har banne mig inte valt att dra till mig min misshandlande man eller arbetslösheten. Nej inte medvetet förstås. Ingen gör det. Men omedvetet gör vi alla detta mer eller mindre.(kan ta detta en annan gång)  Och kanske behöver vi läxan för att utvecklas på något plan, då hela existensens mening är evolution och ständig utveckling. 

Så vilka är dessa omständigheter som behövs för att vi ska kunna dra till oss det vi VILL ha i våra liv och inte det vi INTE vill ha. Vi behöver självklart till att börja med veta vad vi vill ha in i vårt liv. Känna in vad vi verkligen vill projicera. Sedan sända ut sin önskan till universum på ett sätt som känns bra för dig. Kanske säga det högt, skriva ner det, måla det eller vad som känns bra för dig.  Och nu återstår att odla ditt goda humör. Attraktionslagen behöver nämligen att lätt sinne för att kunna tona in på samma frekvens. Ett tungt, negativt sinne ställer sig garanterat bredbent i vägen då det är en helt annan frekvens för negativ tankemassa och känsloregister. Det är lite som att ställa in din radion på 101,2 MHz när programmet du vill lyssna på är på 98,6 MHz. Så gör vad du kan för att odla ditt goda humör. Det attraherar omständigheter av god karaktär. Och nu kommer den kanske svåraste och mest utmanande uppgiften. Att överlämna till universum. Tilltro. Här börjar våra rationella hjärnor gärna att göra olika logiska planer på hur detta ska kunna vara praktiskt möjligt att realisera. Men släpp det. Universum tar över här. Tänk inte en enda tanke på HUR det ska gå till. Tänk bara ATT det ska ske. För om du använder din små grå till att göra olika analyser och logiska tillvägagångssätt för hur detta ska kunna uppfyllas så kan jag garantera att motsättningar i form av "det går aldrig-tankar" aktiveras och drar ner din tilltro. Våga släppa taget.  Det är inte svårare för universum att projicera 

7 000 000,- än 7,-. Men din tilltro till den förstnämnda summan är garanterat mer bristfällig än tilltron till den sistnämnda. Så jag säger det igen. Tanke, önskan, känsla och tilltro måste synkronicera med varandra för att projicering ska uppstå. 

Några som kontinuerligt använder sig av attraktionslagen är definitivt elitidrottare. De ser för sin inre syn att de gör mål, klarar ribban eller hoppar längst. De är tränade i detta på ett avancerat sätt. Hur tror ni det skulle gått för Patrik Sjöberg eller Stefan Holm om de stod i uppladdningsfasen och tänkte "nej det här går aaaldrig". Ett annat exempel är placeboeffekten, hur förklarar du den om det INTE skulle var attraktionslagen.

Nåväl, om det här nu är nytt för dig men nyfikenheten sitter på axeln så rekommenderar jag dig att testa och experimentera lite. Tro inte på mig för all del - prova själv. Men börja med något litet som du känner att din tilltro räcker till för. 

Och kom ihåg att för mig är det här en sanning och en stark övertygelse men det behöver inte vara det för dig. Det finns lika många "sanningar" som det finns människor. Och vem är jag att säga vad som är rätt eller fel :)  Låt det inte provocera dig för irritation är slöseri med mänskligt kapital, och det är du för bra för. 

Lycka till

Nu står jag här och frustar lite som en travhäst inför starten på Solvalla - bring it on

Året börjar samla ihop sig och dra sig mot sitt definitiva slut. Det bor alltid ett vemod i sådant här för nostalgiker som mig. Men jag har lärt mig att jag är både vemodig, nostalgisk och lika full av deep shit som av glätta, lättja och humor Jag är nog en rätt komplex figur som inte är helt lätt att tas med om man vill känna mig på riktigt. Nåväl nu kom jag ifrån ämnet igen. Jag skulle ju summera året och öppna ögonen inför året som kommer. Det är alltid lite kul att göra bokslut och stämma av. Här är förresten förra årets lilla avstämning om ni vill ta del av den också. 

Nå vad tar jag med mig från året som gått då. Ja det har innehållit rätt mycket smärta faktiskt. Jag tullade på mina mentala reserver rätt hårt och kände mig lite utbränd och nästintill vidbränd faktiskt. Eller för att vara ärlig, om jag hade gått till en läkare hade jag garanterat diagnostiserats med någon slags stressrelaterad åkomma som utbrändhet eller depression. Men "duktig flicka" gjorde ju inte det. Men däremot drog jag i bromsen och plockade bort saker som jag inte hade plats och tid för. Jag såg att den berömda väggen var i antågande så åtgärder vidtogs gudskelov

Det här året har också varit tuff på flera andra sätt. Familjen drabbades av en sorg som slog hårt, bredde ut sig och gjorde ont som fan. Mina barnbarn förlorade sin älskade farmor alldeles för tidigt. Men jag tittar upp mot universums oändlighet med jämna mellanrum och lovar Anita att jag ska sköta det här och vara både farmor och mormor så gott jag kan. Jag lovar också att hålla hennes minne bevarat och levande. Alla dom som lämnat oss finns så länge hjärtat minns. Kanske gör det mig ändå mest ont för honom. Han den fina långe svärsonen som förlorade sin mamma. Livet smäller till oss ibland och vi vet aldrig när. Men jag tänker att alla som gått vidare på något sätt finns kvar i vårens första vitsippa, i de svalkande havsvågorna i juli, i de försiktigt singlande snöflingorna i gatljusen i januari och i alla färgsprakande höstlöv i oktober. Så måste det bara vara, annars står jag inte ut. 

2016 bjöd också på många vackra stunder av livskraft, glädje, skratt och kärlek i oändlighet. Och jag känner stor och evig tacksamhet för detta

Vad vill jag ha ut av 2017 då tro. Jo det här mina vänner är året. Alltså 2017 is da shit, jag lovar. Jag har känt det ett bra tag. Och när jag fick min kalender inför året i min hand blev det så påtagligt att det här är förändringens år och nu jäklar kommer det hända grejer. Jag öppnar mina sinnen och åker med.

Det här planerar jag och ser fram emot att uppleva under det stundande året som är i antågande:

Ställa ut min konst ett antal gånger

Åka på kloster-retreat

Hålla utvecklings och kreativitetskurser

Hålla ännu fler föreläsningar

Många existentiella samtal över levande ljus

Jag ska vara modig och göra ännu fler galna saker

Dansa barfota och naken i daggvått gräs i gryningen

Betrakta otaliga rosa skymningar

Lära mig lira gitarr

Tatuera min vänsterarm 

Möta våren i Rom

Jag ska leva ännu mer utifrån ren, hudlös KÄRLEK

Jag ska v följa hjärtat i ALLA lägen

Jag ska yoga ännu mer

Jag ska krama ännu fler människor

Jag ska arbeta ideellt på Stadsmissionen

Jag ska hängmattehänga i skogen massor i sommar

Jag ska också göra en del förändringar som är lite för hemliga för att nämnas här men tids nog så får ni veta

Så ja 2017 jag frustar lite som en häst inför ett lopp på Solvalla. Nu jäklar blir det åka av.  Jag gör mig redo, hjärtat är öppet. 

Bring it on - nu kör vi

Vem du anser att jag är har jag inte med att göra över huvud taget

Möten och människor är något som fascinerar mig ständigt

Jag växer i möten. Och har självklart även så många gånger krympt i möten. Men det är ju på något sätt i själva mötet som vi blir till.

Det är i mötet med en annan människa som vi kan spegla oss och möta oss själva i relation till omvärlden.

Egentligen är det ju dock en slags illusion att när två människor möts så möter vi varandra.För när två människor möts så möter vi ju oss själva. Ja jag vet nu krånglar jag till det lite. Jag älskar ju att göra det som ni säkert förstått vid det här laget

Men jag tänker så här. När jag möter dig så möter ju jag en bild av dig som jag själv skapar. Jo jag gör faktiskt det. För jag möter ju inte DIG utan jag möter en bild av dig utifrån vem jag är och de preferenser och referensramar jag själv har. Vi kommer inte ifrån det. Våra berömda fördomar har ju självklart också en stor påverkan på vem jag anser att jag möter. 

För om det inte vore så här så skulle alla människor uppfatta alla människor på samma sätt. Eller hur?! Men det gör vi ju inte. Om ni skulle möta mig på gatan idag så skulle ni alla har olika uppfattningar om vem ni möter. Vissa påtagliga yttre attribut skulle förmodligen vara det samma som t ex glad, framåt, dalmålspratande och social. MEN nu kommer det roliga. Alla skulle inte se det som positivt utifrån sina egna upplevelser och erfarenheter. De kanske tycker att jag tar för stor plats, är provocerande glad och att dessutom dalmål är det värsta som finns. Och vips så blev upplevelsen av mig något dåligt. Medan någon annan kanske tänker vilken skön, naturnära dalkulla som ser glad och udda ut. Och vips så var upplevelsen av själva mig rätt angenäm. Men ingen av upplevelserna i mötet är mer eller mindre rätt. Är ni med?

Vem jag är inför mig själv är det viktiga, och vem du anser att jag är har jag inte med att göra. 

Och vem du är inför dig själv är det viktiga, vem jag anser att du är har du inte med att göra. 

Och ju tryggare vi är i oss själva desto öppnare är vi faktiskt i mötet. Och ju öppnare vi är i mötet med andra desto mindre präglingar och fördomar dömer vi andra med. Det är DÅ vi kan möta varandra istället för att bara skapa en massa bilder/illusioner av vilka vi tror att andra är. Andra får alltså en chans att visa vilka de är innan vi dömer, bedömer och värderar.

Så när du möter någon nästa gång försök att möta utan att tycka. KÄNN vem du möter istället för att TÄNKA vem du möter. Det ger så mycket mer spännande möten och vi får ett större utbyte av andra istället för att bara spegla oss själva och våra gamla präglingar

Hämndens smetiga sötma ger en kick som vilken annan drog som helst

Förlåtelse är verkligen inte helt lätt. Förvisso lätt att säga men att känna förlåtelse och släppa tag om oförrätter och gå vidare är inte lika lätt. Det tror jag vi alla är varse om mer eller mindre. Men det är möjligt. 

Vad är förlåtelse då, Ja på Wikipedia står det följande:

Förlåtelse handlar om att låta gammalt vara glömt och sluta känna upprördhet efter en kränkning

Ja jo det kan det ju förvisso vara men det är en högst förenklad förklaring av just förlåtelsen. Jag tror också att vi lägger i olika värdeparametrar och betydelse i ordet förlåtelse. Jag tror att många anser att förlåtelse är att acceptera och nästintill respektera en handling eller oförrätt som någon gjort oss. Och att den som skadat oss måste känna ånger eller be om förlåtelse för att vi ska kunna förlåta och släppa tag. Ja jo så kan det ju vara. En villkorad förlåtelse alltså. Som dessutom är beroende av någon annan. Vi indirekt avsäger oss själva mandatet att känn frid, släppa tag och gå vidare. Vi ger någon annan möjlighet att styra vårt mående.

Jag tror att det finns ett annat sätt att förlåta. Ett villkorslöst sätt där vi själva, utan påverkan av den andre, gör oss befriade från smärta, aggression, hämndbegär och sorg. Att göra sig själv fri. Det är inte lätt men det är det mest kärleksfulla och kraftfulla vi kan göra mot oss själva. Och det vackra vi gör mot oss själva gör vi också i förlängningen mot andra. 

Det är så lätt att vi går vilse i detta och känner en så stark besvikelse och ilska gentemot en annan person som skadat oss att vi tror att hämndens sötma ska hjälpa oss ur detta. Ärligt talat så gör den det också. Men bara för en väldigt kort stund. Den ger en kick. Ask me I know- done that been there om jag säger så. Men på sikt så skadar oss hämndkänslan bara ännu mer. Den äter vår energi. Den kan förvilla oss att tro att vi mår lite bra av att tänka på hämnden och kanske t o m utöva en hämndaktion. Lite som känslan av eufori när vi vi proppar i oss socker, alkohol eller annan drog för att bedöva någon känsla vi inte står ut med. Det känns bra för stunden men leder bara nedåt i en icke önskvärd spiral på sikt. Och hämnd leder ofta till att nya behov av hämnd uppstår. Inte minst hos den som blev utsatt för hämnden. Ett positionsbyte sker alltså och plötsligt är offret en förövare och tvärtom. En ond spiral snurrar på åt oönskat håll och vi omsätter mera av sådant vi från början inte ville ha i våra liv. Kontraproduktivitet alltså. Vi har helt enkelt gått vilse.

Om vi inte kan släppa tag och befria oss själva från det som skett är vi i rädsla och kamp position. 

Och i den positionen  växer ingen sann lycka och kärlek. Vi är blockerade och små isbubblor byggs upp runt det skadade hjärtat

Vill du frigöra dig och gå vidare behöver du förlåta för DIN skull - inte för den andres skull. Det är viktigt. Jag säger det igen för det kan inte nog understrykas. Du släpper tag och förlåter för DIN skull. Släppa allt motstånd som blockerar din inre lycka och mentala frihet och skapa nytt utrymme inom dig för önskvärda känslor att flöda. Vi kan nämligen omöjligt känna ilska/rädsla/aggression/hämnd och samtidigt känna lycka/glädje/eufori/harmoni. Vi är inte uppbyggda så att kroppen eller sinnet kan härbärgera s k goda och mindre goda känslor samtidigt. Det är omöjligt. Försök så får du ser:)

Så vill du må bra och komma vidare från något eller någon som sårat dig är den "bästa hämnden" att förlåta och vara lyckligt promenerande rakt in i en ny framtid befriad från det som en gång sårat eller skadat dig. Fri att skapa en skön framtid där du omsätter sådant som gör dig lätt av kärlek istället för tung av hämnd. 

Och du, detta gäller ju inte bara när det handlar om att förlåta andra. Det handlar ju också om att kunna förlåta sig själv för saker vi gjort. För så länge vi lever och andas gör vi alla fel hit och dit. Det tillhör det här vi kallar livet. Och ur det kommer lärdom och växande. Icke att förglömma

Du är så jäkla värd att må bra och få leva i kärlek - kom ihåg det

Lycka till

Livet är inte så lätt att vi nödvändigtvis måste göra det mer komplicerat än det redan är

Livet är vackert idag och jag bär ett inre lugn

Jag känner ett otroligt inre lugn över huvud taget sedan en tid tillbaka. Livet drabbar mig absolut med än den ena märkligheten och jobbigheten efter den andra. Som sig bör, för det är livet. Men det är som om jag  äntligen förstått på djupet och med hela mitt väsen att saker som händer mig i mitt liv är just bara omständigheter som händer i mitt liv. De ÄR inte mitt liv. 

Men jag har ett outtömligt behov av ensamhet och att vara ifred. För mig är det  viktigare med frid-tid än fritid. Så jag tog mig en sväng förbi det kyrkliga rummet idag för att få lite andlig spis. Jag är inte troende. Men jag är heller inte otroende. 

Jag tror att jag ständigt utforskar och det finns ett lugn även i det

Livet är inte så lätt att vi nödvändigtvis måste göra det mer komplicerat än det redan är,  så jag låter detta vara som det är

Låter mig vara. Att tvivla och tveka är viktigt. Det utvecklar

Jag tror, för övrigt, att det var Klas Hallberg som sa:

"När vi är oförnuftiga är vi tvärsäkra men när vi är kloka är vi tvekande"

Och kanske är det så det är

Men jag behöver det kyrkliga rummet.

Känna av skapelsens långsamma andhämtning

Tystnaden och högtidligheten som ekar mellan de arkitektoriskt vackra väggarna som omsluter en när man andäktigt vandrar in i en kyrka . 

Kyrkan är för mig en fristad och ett rum där allt är vid sitt ursprungliga tillåtande läge

Här finns en värdighet och energi som gör mig trygg

Här känner jag mig omhändertagen

Vilket outsägligt vackert ord, för övrigt.

Att bli tagen om hand

Buren 

Jag behövde tända ett ljus och tänka en tanke

Kalla det bön. Det spelar ingen roll

Det är en silvertråd från mig rakt ut i universums oändlighet

Jag behöver stanna i det osmyckade sköna. Vara stilla i medvetandets nakna nu. Jag vill inte vara den som maler en massa ord som vikarierar för det som tanken egentligen vill delge. 

Jag vill vara den som säger det som hjärtat är fullt av

Jag vill inte vara den som ser livet rinna bort genom tidsrymderna medan jag leker låtsaslekar för att anpassa mig till förväntningar

Och då behöver jag återvända till baslägret, fundamentet ja till själva jaget med jämna mellanrum

Men jag blir bättre och bättre på att behålla detta ärliga jag i alla situationer jag utsätts för

"The longest journey is the journey inwards."

Dag Hammarsköld

Vid Masthuggskyrkans entré 

Ta tillbaka rätten till våra kroppar

Idag tänker jag på det här med kroppar och utseenden och känner en spontan sorg inombords. Vi säger så käckt att det är insidan som räknas och skönhet kommer inifrån. Men det äro icke hela sanningen. Vi uttrycker hela tiden dessa fraser som egentligen bara är urtvättade floskler. För vi agerar utifrån något helt annat. Vi dömer, bedömer och värderar utifrån fint,fult, passande, opassande osv. 

Kan vi inte bara 2016 avsluta denna hetsjakt och galna kropps och utseendefixering någon gång och helt resolut ta tillbaka rätten till våra egna fantastiska kroppar. Som dom är. Dessa makalösa mirakelmaskiner som bär oss år efter år trots förakt, skam, objektifiering och mental misshandel och förnedring av allehanda slag. 

Kan vi inte bara ge oss friheten att ha en kropp. Punkt. Din ser inte ut som min. Vad coolt. Ge oss möjligheten att njuta av den som det fantastiska formäventyr den faktiskt är. Hur ska vi kunna ge oss hän i lust och njutning om vi inte kan känna att kroppen är ett underbart  äventyr att upptäcka och njuta av. Om vi plockade bort definitionerna fint och fult och bara gav oss hän i nyfikenheten av varenda kurva av en kropp eller ansikte så skulle alla verkligen få vara MAGISKA utifrån ett unikt perspektiv där varenda människa är ett original som inte liknar någon annan. 

Du är så otroligt speciell - och jag menar det från djupet av mitt hjärta. 

Hur skulle du kunna vara något annat?

Jag älskar dig även om du inte kan älska tillbaka på samma sätt

Ibland får jag lite sådär gulligt låg självkänsla som kryper upp över axeln. Då kan jag plötsligt känna att hjälp de jag älskar och har investerat jättemycket kärlek i har inte samma kärlek för mig. Nu tänker jag på vänner, släktingar, kollegor, syskon och liknande. Men sedan stannar jag upp och inser, nej det är klart att de inte har. De har ju sin kärlek och sätt att älska på. Deras kärlek kan aldrig se ut som min. Vi omsätter, prioriterar och yttrar ju alla kärlek på olika sätt. Min kärlek kan inte vara beroende av huruvida andra älskar mig tillbaka. Så min kärlek som bor i mig den behöver jag vårda och omsätta på ett sätt som gör att jag mår bra.Och vill inte andra besvara den på samma nivå så är det irrelevant. Jag tror att vi behöver öppna hjärtat och omsätta den kärlek vi känner för andra oavsett hur den besvaras, Så länge ingen förminskar oss eller beter sig illa förstås. Men i sådana lägen löser det sig självt. För då drar kärleken sig tillbaka och minskar  per automatik i omfång. Och om vi har förmågan att lyssna inåt så känner vi även igen den signalen

Så om du håller av någon,gör det av hela ditt hjärta. Och fundera inte huruvida hen känner exakt samma sak för dig eller om du har samma betydelse i dens liv. Gå bara all in och låt kärleken omsättas för vi har alla olika sätt att älska, bry oss om och hålla av på. 

När livet serverar kärlek komprimerat på 80 kvadrat

En helg av kärlek, närhet, kramar, god mat och dryck, tårta, skratt, samtal, tipspromenad och musikquiz. Det är så fint när man får rå om de där som står nära. Fylla upp alla inre tomrum och ge näring till själen med värme på djupet. Hela denna stora familjeskara inklämda på 80 kvadrat på tredje våningen med livsutsikt. Det gick alldeles lysande. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som det så käckt heter. Och jag lovar här, hinns många stora hjärtan <3 

Här kommer några fragment från en lördag jag känner stor tacksamhet för och och helg jag minns länge...länge. Tack

Och åter igen grattis Anders till dina sköna 50 år

Och som vi sagt innan "hellre fyller man 50 än inte"

Det där mänskliga kapitalet kommer nu att fyllas upp till bredden

Det är fredag morgon och mörkret är påtagligt utanför fönstret

Jag sitter och dricker min så viktiga första kopp kaffe innan dagen riktigt tar fart. 

Idag kommer människor jag älskar att slår sig ner några dagar i vårt hem. Vi ska kramas, skratta, äta, dricka, fira och prata i timtals

Det mänskliga kapitalet är så mycket viktigare än det ekonomiska

Så den här helgen kommer jag garanterat att känna mig rik. Rik

på äkta kärlek, närvaro och allsköns känslor

Let the weekend begin. 

Men först lite kontorsjobb i sisådär 8-9 timmar, Och jag börjar dagen med att kura ner mig i min höstjacka på en buss någonstans och läsa lite mer i min bok av min finske favoritfarbror Tommy Hellsten. Det är banne mig inte så dumma grejer det

Önskar er en dag fylld av allt ni önskar

Love

Där de som sprang in i väggen borde ha stannat

Idag var dagen då jag drog i bromsen. Jag kände att där jag befinner mig just nu är platsen där de som sprang in i väggen borde ha stannat. Så jag stannar. Jag måste andas, vila, läka, helas och vänta in mig själv. Jag fostrar mig till att göra en sak i taget. Befinna mig kroppsligt och mentalt på samma plats. Det är ju en enorm skillnad på att befinna sig och att närvara. På sistone har jag sprungit fort, fort med livsvindarna fladdrandes i håret utan en tanke på att stanna upp.

Vi har ju alla så olika stressreceptorer och inre barometrar vad gäller stress. Det som tröttar ut mig kanske inte alls är "någon match" för dig. Det viktiga är inte att vara den som håller ut längst. Det viktiga är att vara den som vet och känner sin inre gräns bäst. Vi kan inte räkna med att få förståelse och medhåll från omgivningen när vi väljer att sätta stopp. För de bedömer och värderar utifrån sina egna premisser inte utifrån mina förstås. 

Jag är dessutom en HSP person som är högkänslig för intryck, påtryck och avtryck av allehanda slag. Detta resulterar i att jag slås ut rätt hårt av för många intryck och bombarderande yttre distraktioner. Jag gör jättemånga roliga saker, det är det ingen tvekan om. Men det hjälps inte. Min kropp och jag behöver leva livet i ett tempo som stämmer överens med min inre livspuls och takt. Kroppen försöker prata med mig genom fysiska påtryckningar, och säga "slå av på takten snälla du". Och jag lyssnar och agerar utifrån detta. Kroppen har aldrig fel. Den säger ifrån när vi inte förstår bättre. Det känner jag tacksamhet på djupet för. Om jag inte kan vara sann, inkännande och ärlig med mig själv hur ska jag då kunna vara det med andra.

Finns ovillkorlig kärlek..?!

Kärlek är den stora källan vars urspung vi alla är sprungna ur.

Den eviga energin som finns överallt. Eller det är i alla fall  mitt sätt att se på det här med ren, sann universell kärlek. Den har vi alla tillgång till. Alltid. Den är äkta sann och fullkomligt ren

Den är inte komplicerad som vi så många gånger tror. Den är enkel, rak och direkt

Det som är svårt är relationer och hur vi människor förhåller oss till det sistnämnda. Vi blandar ju så lätt ihop det här med kärlek och relationer. Jag personligen kan tycka att relationer är UNDERBART men ändå ett ständigt mysterium och inte helt lätt att vårda och samtidigt skapa ett utrymme för två personer att växa i sin egen personlighet. Inuti relationen.  Så många gånger som jag hör hur människor omkring mig talar om relationer ur ett slags "måste-läge" Vi ska till varje pris leva i en relation för att vara kompletta. En annan person ska göra oss lyckliga, bekräfta oss, ge oss kärlek och vara oss behjälpliga i allt i våra liv. Ja jo jag hajar detta. Det är ju en ynnest och en fantastisk förening när man hittar någon att älska och som älskar en lika öppet och fritt tillbaka. 

Tänk om vi kan leva i fullständig kärlek utan partner 

Kärleken från barn är alltid direkt och enkel utan vuxet tillkrånglade analyser och parametrar
De har något att lära oss som vi så lätt glömmer 

Jag tänker att om vi automatiskt lägger parrelation synonymt med kärlek tror jag att vi missar något väldigt viktigt. Nämligen det här med att kärlek inte är förunnat de som lever i en parrelation. Kärleken finns överallt. Och om jag börjar med att leva i kärlek till mig själv och lär mig älska mig så som jag är så kommer jag automatiskt att öppna en kanal som gör att jag kan se kärlek i allt. Och jag tror att det är DÄR det börjar. 

Jag kan t o m drista mig så långt att påstå att olycklig kärlek inte existerar. Eftersom kärleken bor i mig. Min kärlek bor inte i någon annan. Den är heller inte avhängig någon annan och dennes kärlek till mig. Så om någon jag älskar lämnar mig så upplever jag absolut sorg osv. Men kärleken kan ingen ta ifrån mig. Den lever ju inuti själva mig oavsett vem som lever med mig eller vem som lämnar mig. Är ni med på vart jag vill komma?! 

Det leder också till tanken om det finns något som heter ovillkorlig kärlek. För isf innebär det ju att det måste finnas något motsatt, nämligen villkorlig kärlek. Och det hävdar jag bestämt inte existerar. För kärleken är ren. Den innehåller inte villkor, makt, krav eller liknande. Om det finns något vi benämner villkorlig kärlek så är det något annat vi pratar om. Det är inte den rena sanna kärleken. Och finns inte benämningen villkorlig kärlek behövs ju uppenbarligen inte heller ovillkorlig kärlek. Bara KÄRLEK rakt av. Ungefär som att blött vatten inte behövs som benämning behövs inte heller ovillkorlig kärlek för den är alltid ovillkorlig om den är ren och sann. 

Ja lite fria tankar om kärlek. Med detta inte sagt att det ÄR så här. Som vanligt är det mitt sätt att se. Du kanske har ett annat sätt att se på saken. Dela gärna med dig. Olikheter berikar

Kärlek till er alla

Jag är inte det du tror att jag är

Ja säga vad man vill men tjatar sönder er med alldeles för många inlägg här på bloggen ja det gör jag då sannerligen inte. Det är som om orden gjort en tillfällig paus inuti mig. Det finns ett antal anledningar till det. Men mest beror det nog på en liten snedprioritering i mitt liv. En liten mental sladd ner i diket. 

Nåväl nu är jag här igen i alla fall.

Jag har nu varit ledig en hel vecka och känner att jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har använt veckan till att träna, meditera, promenera, yoga, doftat på otaliga blommor och gjort roadtrips och fikat med människor jag älskar. Jag har andats på djupet och väntat in min egen puls. Jag har stannat och låtit livet kliva fram och levas genom mig utan större påverkan eller inverkan av mitt rationella jag. Jag behövde låta mig vara en stund. Nu ler mitt hjärta igen för första gången på ett bra tag. Insikter lägger sig som ett vackert pärlband runt min hals och jag förstår mig själv och min kropps signaler igen. Jag känner tacksamhet på djupet för det. 

Nu längtar jag efter mina penslar igen och jag tror att de vackra strandfynden vi plockade utmed havet häromdagen ska få nytt liv. Det är så härligt att förgylla sitt hem med dessa minnen och påminnas om dessa dagar när vinter och mörker håller sitt grepp om oss igen. 

Så nu sitter jag här, det är söndag och jag har ett glas rött intill mig och massor av känslor i kroppen. Det finns ju alltid gott om dessa i den karlssonska kroppen kan tilläggas. Men det finns ett lugn också. Ett nytt moget lugn som jag är innerligt nyfiken på vad det kommer att föra med sig i mitt liv. 

Hoppas ni har det gott where ever you are och att ni tar hand om er. Tro inte på alla era tankar. De är ofta ett sinnets spektakel som vill få oss att att vara onödigt rationella och rädda. Lyssna på hjärtat istället. Det vet hur tonerna ska spelas på just ditt livs alldeles unika melodi. 

Och sist men inte minst vill jag skicka med er en tanke på vägen.

Jag är inte det du tror att jag är. 

Du är det du tror att jag är. 

Jösses vilket klokt ordspråk. Vi kan aldrig vara någon annans uppfattning om oss själva för då skulle vi vara lika många personligheter som det finns människor omkring oss. Så när du har en uppfattning och "vet" vem jag är säger det mer om dig än om vem jag egentligen är. För du uppfattar mig utifrån där du är exakt just nu, med dina premisser och preferenser. Det du vet om mig är bara ett perspektiv av mig sett inifrån dig. Har du tänkt på det någon gång ?! Så låt ingen annan sätta en personlighet på dig. Det kan bara du göra. 

Puss love and understanding - kom ihåg att livet är NU 

Om du gillar dig kan du gilla mig...

Om vi drar saker till sin yttersta (och smått filosofiska)spets så slutar alla kärleksrelationer i smärta. Antingen tar det slut och någon lämnar eller så dör någon. Eller så dör båda och så uppstår smärta för de som finns kvar. 

Ändå kastar vi oss ut med våra sårbara hjärtan, darrande förälskade händer och älskar villkorslöst igen och igen.   Jag kan inte annat säga än att vi är så otroligt modiga. Vi gör ju oss också beroende av någon annan i det hänseendet att deras blotta existens är förutsättningen för vår själsliga lycka. 

Jag kan tänka på det där ibland. Hur vackert och smärtsamt det är att älska och låta sig älskas. Och hur tunnhudade vi blir i förälskelsens enorma bombastiska omfång. Det är vackert utan gräns. Men också smärtsamt, läskigt och stort. Jag kan få lite ontologisk yrsel vid blotta tanken. Exakt samma känsla som vid tanken på livets mening, universums uppbyggnad och huruvida evigheten finns. 

Men handlar det inte också om att först älska och acceptera sig själv. Jag tänker att det alltid måste börja där för att kärleken ska kunna växa i sin egen energi och frihet. Men att det också är ur den egna självacceptansen som modet uppstår. För om differensen är för stor mellan den kärlek man omsätter till sig själv och den kärlek man omsätter i relationen skapas en missmatch som suger istället för ger energi. Själva kärleken får en slags friktion. Och ni som närvarade på fysiklektionerna vet ju att friktion är en kraft som strävar efter att motverka den relativa rörelsen mellan två ytor som står i någon som helst kontakt med varandra. Och jag tror att om dessa två s k kärleks-ytor inte kan spegla sig i varandra uppstår en diskrepans i relationen förr eller senare.

Så ge dig själv acceptans, omsorg och kärlek. Ta hand om själva dig. Du är värd det bästa och livet vill dig väl.

Om vi gör det kommer den sanna kärleken vara en konsekvens och resultat av din personliga utveckling. 

All kärlek till er alla denna vackra måndag i maj

Jo vi är faktiskt ett resultat av vad vi tänker....

Jag hör ofta att människor pratar om att man kan inte rå för sina känslor. Inte ens våra tankar. De bara händer oss. Utan förvarning och vi har ingen möjlighet att styra. 

För mig är det en sanning med modifikation. Visst händer känslor och visst känns det som om tankar ockuperar oss och vi kapitulerar inför dess ibland enorma kraft och kapacitet att rubba vår existens.. 

Men känslor är faktiskt ett resultat. En kontenta av tankar. Och tankar är styrda från oss. Är de negativa är det egot som klivit in och regerar. Egot livnär sig nämligen alltid på rädsla. Är de positiva har egot backat och vi har tillgång till vårt större klokare medvetande

Nu protesterar många av er som fortfarande är slav under känslor och tankar.  Och det är helt ok. Vi är alla på olika plan i livet. Men jag skulle vilja förmedla vad jag tror och hur min övertygelse ser ut. Läs lite till bara :) 

Om vi tar det här med kreativitet t ex. Många intellektuella, logiskt strukturella personligheter hävdar ofta att de inte är kreativa. Det är klart att de är kreativa. Det är alla. Men alla har inte förmågan att släppa taget och låta kreativiteten kliva fram. Man tar tankens kraft och ställer sig i vägen för den egna kreativa inspirationen. Man vill ha kontroll. De flesta konstnärer däremot skapar ur ett tillstånd där tid och rum är sekundärt och man är i ett flow där man knappt vet om man ätit eller ej. Det är ett mycket behagligt tillstånd av frihet och DÅ sker inspirationen av sig självt. Intellektet backar och tankeverksamheten ställs nu på friläge en stund. Det är därför många använder skapande i ett helande terapeutiskt syfte eftersom förminskande tankar inte får så stort spelrum på den inre "spelplanen" Ett lugn infinner sig och må-bra-hormoner utsöndras rent fysiologiskt och en helande process påbörjas. 

Känslor är en ren emotionell reaktion på olika tankeprocesser. De uppstår i en exakt skärningspunkt mellan tanke och fysisk kropp. Det är alltså en ansamling energi som samlats pga tankar som huserat i vårt mentala medvetande och som nu är signaler till oss själva. Tillfredsställande tankar skapar s k goda känslor som harmoni, lycka, glädje. Förminskande tankar skapar frustration, rädsla, aggression osv. Testa själv. Prova att ha en riktigt arg piss-off tanke en stund och samtidigt en känsla av lycka, lätthet och kärleksfullhet. Det går inte jag lovar. Prova gärna tvärtom också. Tänk tankar av god, glad och kärleksfull karaktär och ha samtidigt en känsla av aggression och ilska. De kan inte vistas i ditt medvetande samtidigt. För den ena är ett resultat av den andre

Det här är lite provocerande jag vet. Många tänker förmodligen "jaha så nu påstår hon att det är mitt "fel" att jag mår si och så och jag ska kunna hjärntvätta mig och mina egna tankar" osv Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det tvärtom. Vilken befrielse det är att själv ha mandat och kapacitet att ta hand om sig själv och sina känslor. Att använda sig av en inre klokare och friare del av sig till att tänka tankar av god karaktär. Vi kan använda verktyg som konstnärligt kreativt skapande, meditation, vandra i naturen, sport och träning mm mm. Det hjälper oss att friställa tankeverksamheten och existera en stund i ett icke-tänkande tillstånd av frid. Känslor av samma karaktär uppstår då av ren automatik. 

Tro nu inte att jag bara tänker "rätt" tankar och känner goda känslor dagarna i ända. Oh no, inte alls. Men jag lär mig mer och mer att ta hand om mig och mina tankar och känslor så att jag kan låta dem vara en signal och indikator till mig själv att jag behöver lyssna på mig och ev vidta vissa åtgärder för att nära den själ och kropp som jag har tillgång till. Jag lär mig mer och mer att omfamna alla känslor eftersom det är kroppens sätt tala om för mig att nu har egot visst tagit kommando här igen. 

Så ta hand om dig du vackra modiga själ. Du har kommit till den här världen av en unik anledning. Och du har tillgångar och styrkor som ingen annan i världen har. Låt dig blomma - vi andra behöver dig

Ett stycke komplicerad människa som målar och skriver mig till förståelse

Här följer några "nykläckta" illustrationer. Jag jobbar med ett uppdrag just nu där jag skapar för ett annat företag. (Eftersom inget är klart och ute i butik ännu så håller jag lite på vilket det är ett tag till) Det är så otroligt roligt och ger näring till min kreativitet och inspiration. Jag kan liksom  hämningslöst gå bananas och korsbefrukta mina ord med målningar som är hämtade rakt ur hjärtat. Allt med en tanke att glädja någon eller göra världen till en lite bättre plats att leva i . 

Jag hör att jag låter lite smått pretto här nu men va f.. jag tar den risken för det är så det känns. Många gånger är budskapet riktat till mig själv också. Tro för guds skull inte att inte jag själv behöver påminnas i vardagen om att livet är här och nu och en fantastisk gåva att förvalta på allra bästa sätt.

Jag kan meddela att anledningen till att jag utbildade mig till coach var nog i grunden att jag själv behövde en. Så bara för att jag pratar om att vara modig, ta vara på dagen och tro på mig själv så betyder det inte att jag är perfekt eller på något sätt fullärd. Tvärtom jag lär mig hela tiden. Och nyfikenheten gör mig visare och klokare men aldrig på något sätt "klar" med mig själv. 

 Jag är nog också ett stycke komplicerad människa som behöver skrivandet och målandet som en ventil för att förstå mig själv. Och i mötet med klienter lär jag mig samspelet och hittar fantastiska plattformar där vi tillsammans skapar förståelse för oss själva, varandra och vår omgivning. 

Ja livet är sannerligen spännande

Ingen är vackrare än den som är brutalt sann mot sig själv

Citat ur boken : "Du är mer än du anar" av Tommy Hellsten

Ja ni som följt mig här på bloggen sedan tidernas begynnelse vet ju att jag älskar de här kloka äldre männen med teologisk inriktning. Det är bl a Owe Wikström, Tomas Sjödin, Olle Carlsson och så Tommy Hellsten då. De har en ödmjuk men ärlig inställning till livet, sig själva och sin omgivning. De försöker heller aldrig proklamera sin tro på andra. De är, för mig, också en motpol mot all kronisk jäkt som dränker våra vardagar idag. 

Jag har alltså precis läst ovan nämnda bok av den finske teologen, författaren och terapeuten Tommy Hellsten. Och jag kan bara instämma i hans kloka ord. Om vi vänder oss bort från oss själva och vår inre längtan kommer vi att uppleva att verkligheten levererar svårigheter till oss om och om igen. Egentligen rätt logiskt eftersom vi befinner oss i en diskrepans. I ett mellanrum mellan nuläget och det vi egentligen ÄR. En obalans som gör oss vilsna. 

Men om vi lever tätt intill vårt sanna jag och lyssnar till vårt inre befinner vi oss i det energi-utrymme vi är ämnade att vara i. Då börjar själen tala och verkligheten samarbetar. När vi är där är vi trygga, starka och otroligt vackra. Det är inte så att livet inte drabbar oss eller att motgångar försvinner för att vi lever tätt intill vårt sanna jag.  Alla har sin beskärda del. Men vi förhåller oss till det på ett nytt och mera kärleksfullt sätt. 

Det är inte lätt att lyssna på sin själ och följa sitt hjärta. Jag vet. Omgivningen och vårt västerländska leverne vill ju att vi ska leva normativt och "som alla andra" konventionellt. Och när vi bestämmer oss för att lyssna till själen leder det förr eller senare till konflikter. Det kommer alltid att vara någon som inte tycker om våra val som t ex kollegor, make/maka, barn eller föräldrar och vänner. Det krävs därför mod. Det är kostnaden för att leva i enlighet med sig själv. Men vinsten gör det värt det

 Om du vänder blicken och lyssnandet mot din själ i fast beslutsamhet att lyssna till den så börjar själen tala. Där har du den bästa coachen/terapeuten eller psykiatrikern för ditt liv. Ingen vet bättre än Du. Och ingen är vackrare än den som är brutalt sann mot sig själv och modigt håller hjärtat öppet för livets skeenden. Där står sig botox, solarium och allehanda smink sig rätt slätt. Äkta inre skönhet som lyser igenom sprickorna i fasaden gör en människa så förbannat vacker. Och idag ser jag dom människorna direkt

Kärlek och ljus till er alla