Där de som sprang in i väggen borde ha stannat

Idag var dagen då jag drog i bromsen. Jag kände att där jag befinner mig just nu är platsen där de som sprang in i väggen borde ha stannat. Så jag stannar. Jag måste andas, vila, läka, helas och vänta in mig själv. Jag fostrar mig till att göra en sak i taget. Befinna mig kroppsligt och mentalt på samma plats. Det är ju en enorm skillnad på att befinna sig och att närvara. På sistone har jag sprungit fort, fort med livsvindarna fladdrandes i håret utan en tanke på att stanna upp.

Vi har ju alla så olika stressreceptorer och inre barometrar vad gäller stress. Det som tröttar ut mig kanske inte alls är "någon match" för dig. Det viktiga är inte att vara den som håller ut längst. Det viktiga är att vara den som vet och känner sin inre gräns bäst. Vi kan inte räkna med att få förståelse och medhåll från omgivningen när vi väljer att sätta stopp. För de bedömer och värderar utifrån sina egna premisser inte utifrån mina förstås. 

Jag är dessutom en HSP person som är högkänslig för intryck, påtryck och avtryck av allehanda slag. Detta resulterar i att jag slås ut rätt hårt av för många intryck och bombarderande yttre distraktioner. Jag gör jättemånga roliga saker, det är det ingen tvekan om. Men det hjälps inte. Min kropp och jag behöver leva livet i ett tempo som stämmer överens med min inre livspuls och takt. Kroppen försöker prata med mig genom fysiska påtryckningar, och säga "slå av på takten snälla du". Och jag lyssnar och agerar utifrån detta. Kroppen har aldrig fel. Den säger ifrån när vi inte förstår bättre. Det känner jag tacksamhet på djupet för. Om jag inte kan vara sann, inkännande och ärlig med mig själv hur ska jag då kunna vara det med andra.