måndag 16 maj 2016

Om du gillar dig kan du gilla mig...



Om vi drar saker till sin yttersta (och smått filosofiska)spets så slutar alla kärleksrelationer i smärta. Antingen tar det slut och någon lämnar eller så dör någon. Eller så dör båda och så uppstår smärta för de som finns kvar. 

Ändå kastar vi oss ut med våra sårbara hjärtan, darrande förälskade händer och älskar villkorslöst igen och igen.   Jag kan inte annat säga än att vi är så otroligt modiga. Vi gör ju oss också beroende av någon annan i det hänseendet att deras blotta existens är förutsättningen för vår själsliga lycka. 

Jag kan tänka på det där ibland. Hur vackert och smärtsamt det är att älska och låta sig älskas. Och hur tunnhudade vi blir i förälskelsens enorma bombastiska omfång. Det är vackert utan gräns. Men också smärtsamt, läskigt och stort. Jag kan få lite ontologisk yrsel vid blotta tanken. Exakt samma känsla som vid tanken på livets mening, universums uppbyggnad och huruvida evigheten finns. 

Men handlar det inte också om att först älska och acceptera sig själv. Jag tänker att det alltid måste börja där för att kärleken ska kunna växa i sin egen energi och frihet. Men att det också är ur den egna självacceptansen som modet uppstår. För om differensen är för stor mellan den kärlek man omsätter till sig själv och den kärlek man omsätter i relationen skapas en missmatch som suger istället för ger energi. Själva kärleken får en slags friktion. Och ni som närvarade på fysiklektionerna vet ju att friktion är en kraft som strävar efter att motverka den relativa rörelsen mellan två ytor som står i någon som helst kontakt med varandraOch jag tror att om dessa två s k kärleks-ytor inte kan spegla sig i varandra uppstår en diskrepans i relationen förr eller senare.

Så ge dig själv acceptans, omsorg och kärlek. Ta hand om själva dig. Du är värd det bästa och livet vill dig väl.
Om vi gör det kommer den sanna kärleken vara en konsekvens och resultat av din personliga utveckling. 

All kärlek till er alla denna vackra måndag i maj


6 kommentarer:

  1. Var plockar du din visdom ifrån? Måste bara läsa det här en gång till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha....ja vad plockar jag den ifrån...överallt och ingenstans. Det är ju ord som redan finns där någonstans inom oss allihop...bara redo att pocka fram
      Tack och ha en fin dag
      E

      Radera
  2. Kärlek utan självacceptansen till sig själv...
    Blir gränslöst, ha-begär och svartsjuka. Det som jag själv varit med om är ju förstås ingen mall men så kändes det då.
    Och känslan av att någon vill förändra en till en skugga av sig själv. Sånt skrämmer mig...
    När människor handlöst tappar greppet om sitt eget för någon annan.

    Men jag älskar kärleken där två är i acceptans med sig själva.
    Och det som blir av det. Djupheten, respekten och ödmjukheten.
    Det blir så galet stort då, vackert.

    Så är jag glad att du skriver. Jag vet, jag tjatar lite.
    Men du väcker alltid tankar, det gillar jag.
    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Klokt skriver det där om differensen.
    Så viktigt att ge till sig själv, men så svårt att inte ge mer till relationen. För mig i alla fall. Man vill ju så mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man vill ju så mycket, du har så rätt. Men allt börjar hos oss själva och vi är värda att älska och låta älskas. Eller hur :)

      Radera
  4. Kram på dig kära Emma. Jag hoppas att du njuter av sköna sommardagar och har det riktigt gott? :)

    Ta hand om dig!

    Kram Lotta

    SvaraRadera