Det är fint att leva sakta. Man hinner se det viktiga då

Året börjar lida mot sitt slut och jag njuter dagar och lever sakta. Jag behöver det

Det finns något vilsamt och fint när naturen har sin viloperiod under vintern. Ni vet när all den där, förvisso vackra, men också bekräftelsetörstande visuella bråten i form av grönska och makalös blomsting inte upptar all uppmärksamhet. Missförstå mig rätt jag ÄLSKAR ju grönska och blomstring. Men jag har också ett ständigt överhängande behov av stillhet, enkelhet, det avskalade och försiktigheten. Och den framträder så bra när naturen är i fred och vilar lite under vintern. Det finns så otroligt mycket att upptäcka, ta del av och njuta av ändå där ute i universums jättestora vardagsrum. Trädens trygghet blir tydligare utan "kläder". Marken andas lugnare. Vindarna är ärligare och dofterna är innerligare. 

Eftersom jag är en person som inte klarar av för mycket intryck, avtryck och påtryck så behöver jag naturens famn för att komma igen. Eller jag tror att alla behöver det, fast alla vet inte om det bara. 

Att då välja att bo i en storstad som Göteborg låter ju smått paradoxalt. Jag förstår det. Men jag har allt här. Människorna, havet, kulturen och naturen. Det finns så mycket naturupplevelser att ta del av i den här staden om man bara tar sig tid att upptäcka. 

Och så vill jag skicka med en ett litet dagens ord:

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse"

//Tomas Tranströmer