"Faith"

Ny målning som är skapad ur en äkta känsla och inre TRO
Och som ni ser på mitt skapande så har även det fått en ny inriktning
och ligger mera i linje med MIG, inte utifrån vad jag tror andra vill ha

Att jag just nu går igenom en otroligt omvälvande och kraftfull process/period i mitt är ingen hemlighet. Jag skrev ju här på bloggen strax efter det nya året trätt i kraft att insikter har ramlat över mig. Och det bara fortsätter och fortsätter. När man lyfter på stenar som velat bli lyfta på och tar i saker som man undvikit en längre tid så händer det grejer. När man känner någonstans i maggropen att något är inte rätt och man verkligen LYSSNAR på den känslan så kommer man väldigt nära sig själv, Det här är både otroligt läskigt men också fantastiskt spännande och nödvändigt. För min del handlar det om att göra en tvärnit mitt i livet. 

Okej jag ska ha confession time. Jag har kommit på mig själv för ett tag sedan göra mycket av det jag gör för att få bekräftelse.  Jag har också fått det. Jag har badat i bekräftelse. Vilket paradis för någon som har gjort sig till en missbrukare av andras uppmärksamhet och bekräftelse utifrån. Men oj så kortsiktigt och livsfarligt för den egna självkärleken och den person man längst inne är. 

Jag har vårdat BILDEN av mig själv istället för mig själv. Jag har varit så otroligt upptagen med att vara omtyckt att jag har glömt hur man tycker om. Framför allt mig själv. Det här är sorgligt men ren skär sanning för mig och jag är så glad att jag tog tag i detta och systematiskt börjar "avgifta" mig från detta och lägga om mitt liv så som jag EGENTLIGEN vill ha det. Jag har redan gjort några åtgärder och praktiska "statement" som rent symboliskt avslutar något gammalt invant och bjuder in något nytt, sunt och kärleksfullt i mitt liv. 

Jag kommer att successivt vara mindre ute i de sociala medierna för att göra reklam för mig, min konst, mina föreläsningar och mitt skrivande. Jag kommer att vända mig mer till platsen jag är på och leva i det NU som jag existerar i. Jag kommer försöka hitta portaler och möjligheter där jag kan måla och skriva utan att behöva göra reklam. Kanske hitta en agent och måla åt andra företag och designa produkter. Det har jag gjort innan. Jag skulle kunna sälja mina motiv till någon annan att göra vad dom vill med för jag behöver inte vara rädd om och bygga något s k varumärke. Det räcker om jag får en lön så jag kan leva och om någon annan sedan säljer produkter med mina motiv i massupplagor så gör det ingenting. Jag har fått mitt och jag kan fortsätta jobba i min lilla vrå. Om någon annan också kan ha nytta av det och tjäna en hacka på det jag skapar så är det bara bra. Jag tror att det betalar sig ändå

Jag vill fortsätta inspirera andra. Men mer direkt som kanske kvinnojouren eller BRIS. Hjälpa någon direkt för att jag vill hjälpa. Inte hjälpa någon och få kredit för det, för då är intentionen något helt annat än att hjälpa en annan människa. Då handlar det bara om att förhärliga sig själv och få bekräftelse åter igen. Jag vill sitta ner med kvinnan med sin lilla tiggarmugg utanför min affär och skapa en relation och ta reda på hur hennes liv ser ut och vad som gör att hon kommit hit osv. Jag vill inte ge henne en peng och sedan basunera på FB att jag varit en duktig medborgare och skänkt pengar. 

Jag vill inte att min tid ska gå åt till att skapa låtsasrelationer på FB när jag kan vårda de helt fantastiska relationer jag har omkring mig. Jag vill skicka riktiga papperskort och brev i brevlådan till mina vänner på annan ort istället för att skicka ett "like" eller ett meddelande på någons wall på FB. Jag vill ringa min mamma för att prata en stund istället för att skicka ett sms med några få rader.

Jag vill sitta med de äldre damerna och herrarna i Slottskogen ännu mer och prata om livet. Inte skynda mig förbi och "inte ha tid" Jag vill plocka med mig den generationen in i min och låta den sedan rinna över i nästa. Det är viktigt att vårda vår historia och våra medmänniskor och jäkligt oviktigt att vårda ett varumärke. Framför allt när man som jag inte mäter framgång och "att lyckas" i de parametrar som de flesta andra prestationsmänniskor gör. 

Jag vill älska min man ännu mer och utav bara h-vete för det är han värd. Han är en klippa i mitt liv utav guds nåde och jag har faktiskt inte ens tagit mig tiden att vårda det i den utsträckning jag nu känner att jag vill och behöver. Det är bara att skatta sig lycklig att han finns vid min sida fortfarande.

Ja jag kanske på sikt inte ens kommer att föreläsa vid öppna föreläsningar längre för det ger inte mig den stimulans jag kanske hade hoppats på. Det tar mer än vad det ger. Och i ärlighetens namn har nog även det handlat om att få den direkt bekräftelsen och feedbacken som en föreläsning på en scen ger. Jag kommer däremot fortsätta vara ute på företag och arbeta i smågrupper med utveckling och inspiration. Vara en del av grupperna en stund och gemensamt arbeta framåt med det som är viktigt på riktigt i just deras liv och på deras arbetsplats. Då är jag mer ett verktyg som de har hjälp av för att komma framåt och "glansen" ligger mindre på mig och mer på grupperna. Vi skapar härliga stunder och relationer i ett närmre samförstånd än vad en föreläsning ger. 

Jag kommer också fortsätta arbeta som lärare på det utbildningscenter jag arbetar på idag. För att få vara en del av människors utveckling på deras resa till professionella coacher är fantastiskt och en ynnest. Jag är både tacksam och glad att ha den möjligheten. Men även där handlar det mer om dem och mindre om mig. Vi liksom gör det tillsammans och då känns det äkta för mig

Jag kommer att sitta vid havet och käka sushi med min man när vårsolen smeker horisonten istället för att sitta på FB  och inspirera andra (läs få bekräftelse för att jag skriver något tänkvärt) Jag kommer att sitta i ensamma existensiella samtal med en medmänniska istället för att berätta på Instagram hur vackert det är att vara en medmänniska. 

För mig tog det här med bekräftelse oönskade proportioner som jag är mäkta glad att jag upptäckt och kan ta tag i. Jag var vilse en stund och tappade bort mig. Nu har jag hittat mig och behöver bara ta mig tillbaka till den jag ÄR inte den jag förväntas vara. Det kommer att kräva en del men det kommer det att vara värt. Det är min fulla övertygelse

Ja som ni förstår händer det grejer i mitt liv just nu. Jag tvärnitar, ser mig omkring och tar små kärleksfulla försiktiga steg mot en ny framtid som jag nog inte riktigt trodde jag skulle göra för bara ett år sedan. Än så länge kommer bloggen finnas ett tag till men vi får se vad som händer med den i sinom tid. 

Love to you all

"Passion"

Skapandeprocessen i full gång

Före gravitationskraftens inverkan på de kvinnliga behagen

Gjorde en liten justering så det här är efter gravitationslagens inverkan
Kände att bysten var lite väl yppig och behövde justeras så de "halkade ner" lite lagom

Passion

Akryl på bomullsduk

100 x 100 cm

När det är så jävla vackert att språket egentligen är alldeles för snävt för att kunna förklara

Om ni tänker er snö, sol, tystnad, skog, sjö och en eldstad

Den här platsen är magisk

Jag har varit här vid alla årstider och i olika ärenden nu

En gång var jag modell och blev fotad för ett klädföretag vid strandkanten. En annan gång plockade vi vitsippor och mötte våren

Idag tog vi varsamt hand om vintern denna helt enastående vackra januaridag

Njöt av den otroliga stillheten

Det fanns inte ett vinddrag och sjön var som en spegel som bar små tunna. skärvor av is. Öarna en bit ut är så makalöst vackra så när det blivit lite varmare ska jag sitta där och måla av dem. Inte från ett foto, utan direkt på plats så att

allt är en upplevelsebaserad skapandeprocess rakt igenom

Att äta grillad korv och melon ute i det fria är 

så himmelskt gott att varje gourmet-rätt bleknar i sammanhanget. Jag har en tendens att bli fullständigt genomdränkt av eufori när jag får uppleva stunder som dessa. Naturens poesi är så talande och direkt i sitt alldeles egna uttryck. Som jag brukar säga - allt det generöst vackra vi får ta del av där ute är naturens sätt att säga 

JAG ÄLSKAR DIG

Jag tankar energi och skingrar lite tanketrängsel uppe i skallen när jag får vistas i naturens makalöst ljuvliga famn. Naturen är ju alltid vid sitt ursprungliga läge. Oförställd, helande och sann

Nu kan jag möta en ny veckan med allt vad den har att erbjuda efter en sådan eftermiddag. Mitt mentala skafferi är fyllt

Tur man hade så bra brandvakter också som skötte elden och käket

Sällskapet är sannerligen viktigt också en sån här magisk dag

Att då få ynnesten att hänga med familjen som bor i Vita Huset i Härryda gör ju saken bara än bättre

Det slog mig idag igen vad galet tacksam jag är att dom är som dom är. Fina medmänskliga människor med hjärtat på rätta stället. Både min fina kloka PippiLotta-unge, hennes fullständigt knasgalna och sköna man och prinsarna som gör mitt hjärta stort och överfullt av kärlek varje dag. De där två små gick inte att fånga på bild idag eftersom de hittade en pulkabacke och knappt hade tid att äta.

Och sedan att ha förmånen att se solen gå ner vid horisonten

är ju ett fantastiskt skådespel varje enskild gång. Allt får ett rödare sken som jag är totalt förlorad i. Hela skogsbrynet kläddes i den där solnedgångsröda färgen. Ingen solnedgång i världen är lik den andra. 

Tänk om vi skulle fråga människor hur många härliga solnedgångar de avnjutit och hur många gånger de älskat på riktigt istället för att fråga vad de jobbar med eller hur gamla de är. Det skulle vara mycket trevligare, personligare och medmänskligare tycker jag

Vad säger ni?

"Truth"

Ibland när jag skapar försöker jag leka lite med den där gränsen mellan det förbjudna och det tillåtna och det medvetet sanna och omedvetet sanna och osanna

Det här är en sådan målning

Den heter "Truth" av just den anledningen

Lätt att göra det svårt för sig och svårt att göra det lätt för sig

Morgonstund har guld i mun

Tänk så makalöst härligt det är att promenera med lilla yrvädret på morgonkvisten innan staden har vaknat. Att ta på sig rejält med kläder och vandra i virvlande snö och vind. Ett flanera i den där karaktäristiska tystnaden som bara uppstår när landskapet har klätt sig i ett snötäcke och flingor dansar i gatljusskenet. Ja jag vet jag är en väder och naturlyriker. Jag älskar nog alla väder på sitt alldeles egna lilla sätt och jag är, från hjärtat, tacksam för varje dag jag kan ta del av det.

Att sedan komma in, tända alla ljusen och inmundiga en go´frukost i form av nykokt ägg med perfekt konsistens (lite petig där) smoothie och amatör kaffe latte med kanelkysst skumtäcke. 

Life is such a nice journey

Ja jag är som sagt rätt bra på att gå all in på allt jag älskar i livet och jag förälskar och förlorar mig så lätt i allt från en vacker sten till en lagom sliten pinne, en gammal man hos tandläkaren eller en dikt som någon skrivit från sitt hjärta. Jag har förmågan att halleluja-älska det jag går igång på liksom. Och det är mycket. Men det finns en baksida. Jag har också så otroligt lätt att göra det svårt för mig. Jag tror att det var en av mina favoritmänniskor på jorden, Lars Lerin, som sa så i ett av sina sommarprogram. Tänk att det ska vara så lätt att göra det svårt för sig och så svårt att göra det lätt för sig. Detta resulterar ju i att jag ibland hamnar i situationer som kanske inte är helt önskvärda. Men likväl en del av livet. Mitt liv. Men om vi lär oss att se alla dessa mänskliga yttringar som ok så behöver vi ju inte slå på oss själva. "Ibland gör man rätt ibland gör man fel - lev med det" som Mr Krunegård sjunger. Det är ju så mycket mer kärleksfullt att bejaka sina skuggsidor och inse att vissa behöver ut på de där yttre grenarna och lära sig hard way medan andra har en lite mer light väg att gå i det här livet. En acceptans som lägger sig gött runt hjärtat. Och man vänjer sig 

Nu tänker jag kasta mig handlöst rakt in i den här snövita lördagen med hjärtat på vid gavel. Kanske skulle man köpa sig en kyrka eller så. Vad sägs om den HÄR Där gick mina fantasispöken igång upp i hjärnan kan jag meddela. Tänk så outsägligt cool att få inreda en kyrka till hem och kreativ oas i tillvaron. Kanske liiite största laget förvisso. Drömma är gratis så rock on och låt alla sköna drömmar ta plats

Kram på er

Vad vill du börja, sluta och fortsätta med

Det bästa med att vara frilansande egenföretagare är inte ovissheten, inkomsten eller alla obetalda timmar man får lägga ner. Nej det bästa det är att man är fri och har möjligheten att välja när och hur man vill arbeta och ta rast och att man är sin egen chef. Självklart inom vissa ramar eftersom man också har uppdrag som kräver disciplin och struktur

Idag tog vi lunchpaus uppe på vårt egna lilla berg bredvid huset där vi bor i hjärtat av Majorna

Chokladkaffe med gräddtopping på fårfällen med en enastående utsikt gör gott till både kropp och själ. Tänk att allt smakar så mycket godare ute i naturen. Det är något magiskt i det där.

Att ha snökyssta takåsar och Göteborgs hamninlopp som kuliss stimulerar tankarna att vila lite

Tankepausa mitt i arbetsdagen. Det är viktigt att ägna sig åt lite EXformation när man utsätts för så mycket INformation. Min hjärna kokar så lätt över annars eftersom jag har en benägenhet att gå all in på det jag gör

Jag håller just nu på att finslipa och utveckla ett samarbete som jag har med en coachkollega. Vi ägnar ju oss att hjälpa företag och grupper med individ och grupputveckling och att skapa sköna arbetsklimat och dynamiska team. Det här är stimulerande och utvecklande även för mig. Jag kommer på mig själv under arbetets gång med att behöva ställa mig vissa frågor för att s a s komma framåt.

 Något som slog mig idag är följande:

Vad vill jag sluta med

Vad vill jag börja med

Vad vill jag fortsätta med

Kreativa frågor som jag applicerar både på mitt privatliv och yrkesprofessionella liv

Om jag skulle ställa dessa tre frågor till dig

Vad skulle du svara då?

Ja det är sannerligen bra att inventera sig själv emellanåt för att finslipa sina "verktyg". Jag tar med mig frågorna genom den här dagen och inväntar i lugn och ro mina svar. 

Man ska inte hasta fram utan låta livet ta tid och tiden få liv 

De (o)vanliga är vägvisare när vi fastnar i normativitetsfällan

Jag har morgonpromenerat i timmar i Slottskogen denna morgon med "Söndagarna med Stina Wollter" i lurarna. Den här gången hade hon bjudit in författaren och fotografen Åke Mokvist till en helt ljuvlig intervju om ovanliga människor och annorlundaskap.

 Han har skrivit två böcker som heter "De ovanliga - människor som går mot strömmen" och "De ovanliga 2" Självklart har jag dessa fantastiska böcker i min bokhylla. Och jag älskar dom. 

Tipset för dagen är att gå in på sr.se och lyssna på programmet i efterhand om du inte redan lyssnat på det

Det här väckte lite tankar i mig. Jag har alltid haft en dragning till människor som valt alternativa sätt att leva sina liv. Människor som ÄR istället för att ständigt anpassa sig. Dom som besitter äkthet och en slags frihet. Länge visste jag inte ens om min faiblesse för detta för det var så självklart i min närmaste omgivning så det ovanliga blev "vanligt". Det är ofta när man får ta del av motsatsen som det sätts i relation och får ett nytt skimmer. Jag tänker på de här människorna som vi benämner som "original" och gärna tittar lite snett på eftersom de faller utanför den normativa bilden. Vi glömmer då att vi alla föds som original men de flesta dör som bleka kopior, som någon klok person lär ha uttryckt det. Den ovanlige vet ju inte om att han är det förrän omgivningen talar om det för honom/henne

Jag kommer nämligen från en liten by i dalaskogarna där de här riktiga byoriginalen var många och en självklar del av den vardagliga bybilden. Det var Pi i Kärre´, Storsven, Katt-Olle, Bröderna Inge uppe i skogen, Fågel-Frida, Grus-Nisse, Kulis och många många fler. 

Min första allra bästa vän hade jag redan som fyraåring. Det var också en riktig inföding vid namn Maj-Britt. En högljudd äldre tant som skrattade mycket, pratade med alla och visste allt. Det Maj-Britt inte visste om andra var definitivt inte värt att veta. Hon tog sig an en liten fundersam Emma och gav mig tid, uppmärksamhet och hundrapocentigt engagemang. Vi kunde sitta i timmar och titta på gamla svartvita foton från "gamla tider" i byn och hon delgav mig historia efter historia om hur hennes liv utspelat sig. Jag lyssnade frenetiskt och kände det som jag fick förmånen att delta i en levande saga. Jag fick också lära mig städa, tvätta, baka och dricka kaffe på fat på gammalt hederligt vis. Tänk så jag älskade det här och vad mycket jag lärde mig av det här generationsutbytet. Hon tog sig tiden att ge mig en bit historia och sig själv. Jag fick en rikedom jag minns hela livet. 

Och Katt-Olle ner i backen som levde i sin egen värld med alla sina katter. Honom hälsade jag såklart på och kelade med de små telningarna som iofs var alldeles för många, så inavel var ett faktum. Han pratade inte med många där på sin isolerade gård i skogsbrynet. Men han "släppte in" mig och vi hade våra egna små konversationer bland stampat jordgolv, katter utan svans och vidbränt kaffe. Han var, som sagt, inte en ordens man men det var något märkligt betryggande i den avskärmade lilla världen han huserade i. Kanske lärde jag mig redan där och då att det är ok att leva sitt liv precis som man vill 

Sedan hade vi ju Mildred och Tage som också ingick i min brokiga bekantskapskrets. Framför allt Mildred som jag fick följa med på skogsstigen genom skogen ner till Haglunds bondgård för att hämta nymjölkad mjölk. Tänk så många samtal vi hann avverka, Mildred och jag, där bland solbelysta granar, snöklädda tallar och allsköns fågelsång. 

Och så lilla krumma söta Fågel-Frida som vigde hela sitt liv åt fåglar. För henne fanns världen i dessa vingbeklädda varelser och människor blev sekundära. Det var hennes val av livssaga

Ibland tänker jag vem jag hade varit om jag inte vuxit med alla de här "sköningarna" i min närhet. Det är väl för väl att vi bevarar alla våra upplevelser i vår vackra minnesbank som huserar nostalgiska minnen som om de hände igår. Att allt vi upplevt finns kvar, om vi vill. Jag är ju en frukt av allt jag varit och gjort. Det har nog också lett till att jag har ett stort överseende med människor som trillat utanför ramarna och anses vara "konstiga" Men det har nog också resulterat i att jag har svårt för snobbism och den elitismen som bl a förekommer inom kulturen ibland, tyvärr. 

Det här har förmodligen bl a lett till min livslånga förälskelse i människor som är s k original och väljer att leva och vara ovanliga och annorlunda (vad nu det egentligen är) Jag söker mig ständigt till dessa människor. Ofta kan man se att de värderar frihet högre än trygghet. Jag frågar mig då med tanke på dagens samhälle, som jag anser är en orgie i anpassning och normativa mallar - vad får frihet kosta och vad får trygghet kosta och om du inte lever ditt liv precis som du vill vems liv lever du då? 

Har du tid att leva lite eller gör du det en annan dag kanske...

Hänförelse är ett bra ord för att försöka förklara förmågan att vara levande inuti livet och inte bara hasta igenom det mellan vaggan, deadlines, dagishämtningar, pensionssparande och slutligen PRO och graven, Att låta sig hänföras och vara INUTI själva livet

istället för att bara leva lite sådär svenskt lagom och  ljummet och titta på livet istället för att vara i det.

Om man googlar ordet hänförelse så står det begeistrad, passionerad, entusiastisk, jublande, engagerad, euforisk, betagen, mycket förtjust mm. Mina tankar går då raka vägen till svensken som i de flesta vanliga vardagssituationerna saknar rätt mycket av det här. Ingen nämnd ingen klämd men vi är ju rätt tillknäppta och åtskruvade om man uttrycker sig milt. Vi har liksom inte tid som det så ofta heter. Vår tids folksjukdom är nog banne mig s k tidsbrist, som i sin tur leder till allsköns stress. Och idag vet vi ju vad den kan leda till. Men tidsbrist är ju en illusion kära vänner. Det finns ingen som lider av tidsbrist i sin vardag. Vi tror att vi gör det. Vi har skapat en myt som vi sedan själva går på. Vi har demokratiskt blivit fördelade 24 timmar per dygn allihop. Sedan har vi ju själva fyllt upp detta till bristningsgränsen helt frivilligt. Sedan hur många 24 timmarsdygn vi får tilldelat det vet ju ingen. Men vi vet att vi har den här stunden

Det vi lider av är förmågan att L E V A och låta sig hänföras inuti själva livet. Hän föras = Föras hän Låta sig föras hän till något som fyller oss med livsandars energi och känslor av allehanda slag.  Då frigörs mentalt och kroppsligt klok-utrymme som tydliggör viktigt-på-riktigt-sakerna i varje människas liv. Och plötsligt börjar vi prioritera om och stannar upp, tar in, känner, doftar, ser, möter, närvarar och L E V E R inuti det som sker. Inte står bredvid och tittar på med rädsla för vad grannen ska tycka.

Jag kan ta ett exempel från min morgon där jag som vanligt gick lite bananas i hänförelse. Ensampromenad med min lilla hårige vän. Vädret är lite typiskt Göteborgskt i januari. Lite blåsigt och grått. Men jag promenerar upp på Gråberget och slår mig ner på en sten med en enastående utsikt över Majornas takåsar och kollonistugor i regnbågens alla färger. Det vilar ett fantastiskt sken över allt detta trots den lite grå morgonen, Det är då jag får syn på henne. Vilandes vid skogskantens trygghet kliver hon upp, moderlig och vackert stark, solen. Ett ljusspel utan dess like börjar. Hon släpper förbi molnformationer som gör att hon ständigt förändras och byter form och ljusstyrka. En rosa nyans kliver upp på himlascenen och jag lovar det är magiskt. Ett försiktigt regn kommer och gör sig påmint. Det gör inget, det förstärker bara känslan av naturens närhet. Vi sitter där ett tag min lilla hund och jag. Ett fågelpar börjar samtala med varandra, som om våren vore här. Jag blir lyrisk och försöker famla efter mobilkameran för att föreviga. Som tur är så har jag lämnat den hemma och kunde återgå till stundens närvaro och den enorma hänförelse jag känner. Jag tackar för en ljuvlig start på dagen och vandrar vidare. Då får jag syn på dom där lite trötta lavendelbuskarna med blommor som fortfarande inte svikit sin moderplanta trots vinter och kyla. Självklart lite vissna. Men när jag plockar av dom och gnider in dom i händerna är doften så makalöst ljuvlig som bara lavendel kan vara. Det fyller mig åter igen med hänförelse att jag kan stå här mitt i den snöfria lite gråaktiga vintermorgonen och dofta på nyplockad lavendel. En trygghet och lätthet sprider sig i hel kroppen. Jag skrattar lite för mig själv och inser att jag är banne mig expert på det här med att låta mig föras hän rakt in i livets allra härligaste essens 

Kom för guds skulle ihåg att livet inte står i farstun och väntar till du har tid att ta itu med det. Det är nu...och nu...

Kärlek och hänförelse till er alla

" Att vara eller icke vara "- sig själv - ja det är frågan

Att vara eller icke vara ja det är frågan som William Shakespeare skrev i sin monolog Hamlet någon gång i slutet av 1500-talet. Att vara eller icke vara är nog en fråga vi fortfarande kan ställa oss idag 2015. Kanske ur ett lite annorlunda perspektiv men likväl fortfarande ett bra ordval. 

Nåväl, vart vill jag komma nu då. Jo jag tänker på den här märkliga paradoxala hysterin som våra ungdomar måste växa upp till idag. Den att vi å ena sidan ska vara oss själva, vara den vi innerst inne är, odla våra personliga varumärken och vara annorlunda, unika och personliga osv. Å andra sidan gör vi allt för att vara som någon annan. Och då syftar jag främst på att se upp till olika s k kändisar. Vi tar hela vårt fokus bort från det som är det genuina, sanna och unika i oss och lägger ut det på entreprenad genom att kopiera det kändisar är och gör. Vi läser bloggar där dokusåpakändisar raljerar med sina flashiga kändisliv och gör smygreklam för allehanda skönhetsprodukter, halvtaskiga märkeskläder och värdelösa föryngringsprodukter som lovar evig ungdom och snygga stereotypa ideal med jättetuttar, plutmunnar och supermuskler. Allt enligt den konstruerade och normativa mallen.

Om du är en kändis så kan du göra i princip vad som helst och det blir succé. Du får skriva bok efter bok som saknar både substans och innehåll och du kan rita fem streck på ett akvarellpapper eller skriva en låt som innehåller två slagfärdiga upprepade takter och VIPS så är det konst utav bara h-vete. Bara man är känd så...Förlåt mitt ordval men jag kan bli så outtömligt trött på den här märkliga skeva industrin som inte minst media skapar och hejar på. Heter man bara Victoria Beckham så kan man sälja jeans som inte är särskilt unika i sitt slag till en rejält saftig penning för man vet att vi konsumenter är lättlurade och går på det. Igen och igen. För vi vill ju att andra ska tro att vi är det där vi inte är. Eller så vill vi lura oss själva att vi är något vi hade velat bli. Istället för att upptäcka vem vi är och ge världen ett original. Nej helt klart så är kändisskap är den mest säljbara varan av idag

När någon sedan verkligen sticker ut eller är annorlunda i sin natur och vågar vara sig själv på ett sätt som inte stödjer eller ligger i linje med dessa kändisförebilder så uppstår ofta ett utanförskap. Mycket märkligt. Ett kollektivt misstycke och en svag stigmatiseringsdoft sprider sig som en våt dimma över den stackare som faktiskt har modet att vara som den ÄR. Det kan handla om alla slags människor som lever utanför det som samhället bestämt är rätt, snyggt och ligger i tiden. Men hur kan någon annan veta hur en annan människas liv ska levas. Eller människor som, gud bevars, bär kläder eller accessoarer som inte är passande för sin ålder. Ja det är ju stilpolisernas mardröm. Tänk bara om jag skaffar dreads vid 46 eller går åstad och gör hål i näsan. "Men herregud, har hon en kris eller tror hon att hon är 14" Det har ju inte stått i en enda blogg att man ska ha det vid fyllda 46. Skäms du medelålders tant som sticker ut

Jag kan bli så proppmätt på den här produktindustrin där vi gör oss själva till dussinkopierade produkter av någon annan. Och jag kan bli så less på att vi alla går på myten om att det en kändis åstadkommer, oavsett vad det handlar om, är viktigt, dyrt, värdefullt och "rätt" Vi skapar småpåvar där ute i samhället som vi avgudar och överlämnar oss helt till. Vad hände med själva MÄNNISKAN, originaliteten, annorlundaskapet, unikiteten, det personliga varumärket på riktigt. Sorgligt nog är det så lätt att tappa bort sig själv i detta media pådrag och kändis-virrvarr.

Nej att vara eller icke vara SIG SJÄLV - det är frågan vi kan ställa oss emellanåt

Så där ja, ibland måste det liksom ut så det inte bränner hål i pannan på mig och då kan jag bli lite vass i kanten. 

Tjo hopp och go´fredag på dig och kom för guds skull ihåg att du är så jäkla skön precis som du är. Med eller utan svindyr märkesväska. Bara du valt det SJÄLV. Gör det du vill och vill det du gör. Och måla ditt livsverk inifrån och ut, inte utifrån och in. För då kommer du snart upptäcka att hålet inuti dig är bottenlöst och kräver mer och mer bekräftelse utifrån. Våga visa världen vem som verkligen är DU. Doppa penseln i själens längtan och skapa dig en identitet som är fullständigt unik utifrån det original du föddes som. 

Du inte bara duger - du är FANTASTISK

Läs ovanstående mening igen, vet ja´...och igen

 Det handlar om vad DU vill ha och känner dig bekväm, vacker och skön i. Det är så skönhet uppstår inifrån. Den skönhet som faktiskt är bestående och bländande

Puss o kram

Tänk om... tänk (om)

Tänk om det är så att alla människor är sprungna ur en källa av ren kärlek. Att vi ÄR kärlek och att våra kroppar bara är en bit materia vi valt som verktyg för att kunna kommunicera i den fysiska verkligheten. 

Tänk om det är så att vi genom en oändlighet är en del av denna kärlekskälla. Sammankopplade med varandra i en enhet. Många av oss har ju dock fått lära oss redan när vi växer upp att vi är separerade från varandra och själva jaget är kroppen. Men tänk om kroppen inte alls är jaget. Det är en kittlande tanke. Ja det är inte helt okomplicerat att bevisa detta. Och vi människor vill ju gärna ha bevis, kontroll och rationella förklaringar gärna gjorda utifrån matematiska uträkningar

Vi kan inte heller förklara kärlek på ett enkelt sätt eftersom den är oändlig. Våra starkt begränsade hjärnor har inte kapacitet att förstå detta. Kärlek kan inte mätas, vägas eller undersökas under ett mikroskop. Och det vill vi ju helst i vår tid. Men vi vet alla hur kärlek känns. 

Egot inom oss vill dock ha en logisk förklaring till allt. Det vill ha en fysisk verklighet att förankra sig i som är lättförståeligt och som man kan referera till. Gärna utifrån evidensbaserad fakta. Vi pratar ju ofta idag om egot. Men vad är egot egentligen. Finns egot eller är det en illusion. Jag tror att det närmaste vi kan komma en förklaring är att det är ett självproducerat trossystem inom oss alla  

Men om vi nu leker med tanken att vi alla ÄR kärlek och rent ljus som existerar på en icke fysisk nivå. Då betyder det ju att vi förmodligen också kommunicerar med varandra på en högre nivå och ett annat medvetandeplan som inte egot eller den fysiska kroppen har tillgång till. 

Intressant tanke. 

I så fall finns det ju också förmodligen något inom oss som redan VET om detta. En vishet som är medfödd. Kanske är det den som vi kallar intuition eller "inre röst". Den som är subtil i sitt sätt att göra sig hörd men som obönhörligen leder oss rätt. Om vi lär oss lyssna till den. Och detta "rätt" är ju högst individuellt för varje människa. Vi benämner ju det som hjärtats röst, magkänsla, inre röst eller intuition. Kärt barn  har många namn. Tänk om det bara är vårt eget högre jag som ibland har lite svårt att göra sig hörd i allt yttre dån från den tillrättavisande fysiska omgivningen

Ja livets frågor är oförståeliga. Kanske är det meningen att de ska vara det också. Men jag kan inte låta bli att fascineras av detta, så jag grottar vidare i metafysik och varat, jaget, intet och existensens alla möjliga och omöjliga virrvarr. 

En alldeles ovanligt vanlig dag

Lunchtime på tredje våningen med livsutsikt här i Majorna i hjärtat av Göteborg

En ny vecka har gjort sin försiktiga entré. Jag är tillbaka på Västkusten efter en veckas stimulerande arbete i vår kungliga huvudstad. I mitt företagande innebär det att jag ibland flackar omkring lite för att hålla både föredrag och kurser och vara lärare. Jag brukar säga att jag har norra Europas roligaste jobb. Därom tvista de lärde men med mina mått mätt är varje ny arbetsdag en upptäcktsfärd och jag lär mig varje dag

Att vara lärare på ett utbildningscenter där vi diplomerar professionella coacher enligt International Coach Federation är ett otroligt ansvar men också en ynnest och ett äventyr. Att möta ett gäng hungriga och livsnyfikna människor och följa dem en bit på deras resa är så otroligt lärorikt. Jag är öppen för deras unika och individuella livsresa,var och en. Och i dessa möten uppstår en energi, dynamik och kunskapsutbyte av sällan skådat slag. Diskussioner långt från vardagligheter där istället tonvikten ligger omkring forskning, filosofi, beteendevetenskap, humanism, existensialism och relationella kopplingar av allehanda slag. Det här är en som rena julafton för en sådan som mig

Vänder blicken uppåt och känner gränslös tacksamhet

Jag behöver den här typen av möten för att inte stagnera i min mentala, personliga, andliga och kunskapsorienterade utveckling. Jag anser att vi blir till i möten med andra. Så olika men ändå så lika

Jag behöver också låta mig själv vara emellanåt. Låta mig vara ifred och stänga av allt utanför. Gå all in i poesi och tystnad. Ur det ramlar allt på plats tillsammans med allt nytt jag tar in.

Då är det viktigt med ensampromenader, meditation, skapande och att läsa favoritpoeternas målande språk. Känna igen mig i någon annans expanderande verbala uttryck och formspråk

Och riktigt riktigt ensam är jag ju sällan eftersom min allra bästa vän och ständige livskamrat Svante Lindberg alltid lufsar runt och deltar i mina diskussioner på alla dess nivåer. Han är så klok den där lurvige lilla vännen och han låter mig hållas

Idag fick det bli några sidor ur Edith Södergrans samlade dikter. Det finns en anledning att den är både tummad och sliten. Den är en liten bokpärla i tillvaron och en del av vårt kulturarv kan jag tycka. "Den svenska expressionismens drömmerska och sångerska" Vilken fantastisk beskrivning. Hoppas hon ser den från sin himmel salig Edith

När insikter ramlar ner över en får man väl försöka ta lyra och göra nåt´utav det

Ett helt år har passerat och vi kan summera och titta framåt. 

Egentligen är jag väl ingen nyårs-freak-firare av rang, men jag tycker om avstamp. 2014 har såklart varit ett bra år eftersom jag har fått vara med och ta del av livet, världen och allt som sker däri. Men i övrigt ett rätt mellan-mjölk-lagom år. Sådär lite mitt emellan på ett sätt, rent personligt. Politiskt var det ju på många sätt ett rätt historiskt år. Men det tar vi en annan gång. 

Däremot känner jag att många polletter har trillat ner i mig under detta år. Insikter som kommit till mig som kommer att vara avgörande på flera sätt för mitt framtida liv. Det är ju förvisso riktigt stort. 

Så hur tar jag då med mig dessa insikter in i 2015 och gör om dem till verkliga och skapligt hållbara förändringar kan man fråga sig. Jag skriver ner för att förtydliga för mig själv och därigenom manifestera

Ja jag kommer bl a att göra mitt bästa för att fullfölja följande:

Förändra mitt arbetssätt och utvecklingen av mitt företagande. Utifrån hjärtat och inte utifrån hjärnan. (har jag förvisso alltid gjort men jag ska göra det ännu mer)  Detta kommer också resultera i att jag kommer sluta göra alla dessa gratis-jobb för att vara "schysst". Värdet på mig och på det jag gör sätts först och främst av mig. Människor kan bara utnyttja mig om jag låter dem göra det

Jag kommer att göra flera viktiga resor. Bl a till Gotland och Rom under året hoppas jag

Jag kommer att ha mer kontakt med de personer som har visat sig vara de där RIKTIGA vännerna och underhålla den vänskapen ännu mer och bättre. Där finns så mycket kärlek och stimulans att ta hand om

Jag kommer också att släppa taget utan drama från den vänskap som gjort sitt. Nåväl alla får vara som de vill - men inte i mitt liv. 

Jag kommer att knyta fler konstnärliga kontakter med människor som har modet att ha hjärtat vidöppet och inte är så låsta i stereotypa vara-till-lags-mallar. Jag behöver alla sorters människor men det finns ett litet tomrum som behöver fyllas av just den här sortens härliga människoungar. Släpp gammalt och släpp in nytt 

Jag kommer att undersöka min andlighet på ett djupare plan genom yoga, meditation och mindfulness

Så 2015 bring it on - jag är redo och taggad upp till tänderna.

Börjar året med att packa ihop och dra iväg till huvudstaden för en veckas hårt jobb som lärare på Akademi Coachstjärnans intensivkurs. Off we go...

En riktigt god fortsättning önskar jag alla mina fina läsare. Må vi tillsammans skapa ett härligt år som vi sent ska glömma