Äventyret som du pratar om ...nu står det här och väntar på att du ska släppa sargen

Så många gånger jag mött de där fina människorna som passerat halvlek och fortfarande väntar på äventyret. Ni vet det där äventyret vi kallar livet. Som om det kunde sättas på vänt eller investeras på ett sparkonto för att plocka ut senare, när tid finnes. Det gör mig ont någonstans i själen att bevittna. Det är som att du står och väntar på DIG. Då vill jag bara ruska om och skrika högt:

"Du är redan här och snart på väg ifrån dig. Ta för dig och lev så makalöst mycket du bara orkar.  Äventyret du inväntar pågår i varje andetag du får äran att förvalta. Vänta inte bort ditt liv. Det rätta tillfället du söker kommer inte. DU måste fånga det i flykten, i livsvinden som virvlar runt dina dagar. Ta chansen. Ta rädslan i hand och börja gå ditt hjärtat leder dig. Modet möter upp på vägen. Det gör det alltid. Skjut inte upp en enda sak. Du har fått ett liv till skänks och det är meningen att du ska LEVA det. Känna det. Njuta det. Det är dig väl förunnat att smaka en bit av himlen varje gång du är förälskad. Det är tänkt att du ska arbeta med något som är ämnat för just dig. Dharma. Våga vara så vacker som du egentligen är. Stå stadigt i den skönheten som gavs dig när du föddes. Om du inte trivs där du befinner dig så befinner du dig på ett eller annat sätt på fel plats. Lyft och flyg. Om inte dina vingar bär dig, ta hjälp. Fastna inte i smärta, det finns kärlek nog som kan hjälpa dig hitta kraft igen. Ibland tar det tid, men det går. jag har sett det så många gånger. Och inget i världen är så vackert som en fri själ som hittat ljuset och styrkan i sig själv och flammar i sin egen inre kraft. Ja jävlar vad vackert det är att bevittna"

Ja tänk så många gånger jag velat ropa de där orden till arma människor som fortfarande väntar på livet, på sig själva, på möjligheter, tillfällen, mer pengar eller tillåtelse. Någon gång har jag nog gjort det också. Men oftast inte. Vem är jag att göra det. Jag är ju mästare i mitt liv så som du är mästare i ditt. Jag blir bara så rädd att vi ska missa det där vi minst av allt vill missa. Nämligen livet.

Tänk bara alla dessa människor som blivit trasiga efter att kärleken lämnat dem i en blöt sorgehög någonstans i livets avgrund. Det är så lätt att glömma då att olycklig kärlek inte finns. Det är bara egot som försöker intala oss att vi vill "äga". Själva kärleken är den samma och den bor i oss. Vi kan inte känna kärlek någon annanstans än inom oss. Det vi varit med om bär vi alltid inom. Det formar oss och ger oss nya nyanser, färger och dimensioner. Vi kan älska igen. Men vi måst våga tro. Vi måste våga lyfta. 

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig."

                                                         -Jacques Werup