Att se och vårda varandras själsliga skönhet mitt i vardagen

Målning i akryl i blandteknik på duk

När vintern visar sina sämsta och mörkaste sidor är det en god ide att vi människor kryper in och bäddar om själen omsorgsfullt. Vi nordbor behöver något att värma vårt inre med när världen skaver utifrån. Något som alltid värmer oss oavsett väder är kärleken och närheten till varandra. 

Det är så viktigt att vårda tvåsamheten och inte ta den för given. Inget är så stärkande som det vackra i kärleken. Men inget är heller så slitsamt som att leva i en relation som inte tas om hand och sakta får gå sönder bit för bit medan man försöker hålla ihop sig som människa parallellt med att man dessutom försöker hålla ihop något som faller isär. En trasighet som vi ofta tror att vi kan skydda våra barn ifrån. Vi försöker vara låtsaslyckliga och vardagsglada men de känner mer än vi tror att de anar. Och alla är vi värda att älska och att låta älskas och alla barn är värda att leva i kärleksfulla relationer. Så vårda den enhet ni ingått och häll massor av kärlek i vardagsbestyren. Det förgyller, stärker och förbinder

Jag skrev den här dikten för ganska länge sedan. Den är skriven ur en spontan känsla av att det är så viktigt att vårda kärleken mitt i vardagen. Att se varandras själsliga skönhet som ligger långt ovan den glättiga ytan

jag vill

ibland vill jag bara svepa in min sexighet

i min slitna grå favorittröja från Indiska

och känna mig älskvärt vacker i all min trasighet

 hasa förälskad omkring med hemska raggsockor

på slitna trägolv i skenet från fladdrande stearinljus

och känna mig naket älskad när jag minst förtjänar det

 jag vill skratta mig galen i tvätthögar större än verkligheten

och krypa ihop tillsammans under samma täcke av liv

 jag vill fnittrande kyssa snöflingor från en vinterkall kind

och viska laddade olämpligheter i kön på IKEA några dagar före jul

medelålderskyssas på bussen just bara därför att

 ibland vill jag bara höra den välkända sms-signalen

och veta att jag rodnar av det som skrivits

 och jag vill så innerligt gärna rysa

av handen i svanken under min tröja

när det passar sig som allra minst

 ibland vill jag bara så mycket och ändå så lite

för vad är större än det här

/Emma