Novemberpoem under rosa himmel vid kusten

Bild ur min bok
"Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar"
som visat sig gå så bra att förlaget sagt till mig i veckan att vi borde börja
förbereda oss för omtryck eller slutförsäljning

Nu så här när november har lagt sig som en småfuktig filt runt våra höstfrusna axlar kan det passa att damma av en gammal vemodsromatisk dikt som jag skrev för ett par år sedan. Jag är ju en ordlekare och är ständigt förälskad i ordet som sådant. Jag klär ju nästan alltid mina målningar i ord också för att skapa en helhelt med motivet. Jag fascineras av dess makt att förmedla, förgöra, förmåga att bygga broar och styrka att både förstora och förminska oss som människor. Ordet är en synnerligen viktig beståndsdel (om man nu kan kalla det så) i mitt liv och jag kommer alltid att imponeras av ordkonstnärer och verbala mästare. Finns det något mer sexigt än en person som kan sitt språk och har utvecklat dess användningsområde till max. Nåväl nu kom jag från ämnet. Skulle bara bjuda er på min gamla novemberdikt en dag som denna

Håll till godo och kom ihåg att kramas och ge kärleken plats att flyga fritt

(ostimulansdans över nejder och vinterkyliga bakgårdar)

 

Te, tankar och innerlig längtan efter något att fylla mina hål med

Morgonmörkret bjöd ännu en ensampromenad längs hemtama gator
bedövande tystnad ligger utslängd på mina snöklädda trottoarer

ingen vaknar så tidigt som mina härjande demoner
och jag faller en millimeter från galenskap
men jag är inte rädd för mig själv längre

Ibland tänker jag på de där blå nätterna
när vi fortfarande trodde på det sköra i kärleken
ibland tänker jag på något mer än på dig
men jag tänker nog över huvud taget för mycket

jag valde att inte välja
och jag fann ett försent under mattan i hallen
du vet den där grå som känns lite stickig mot
nakna och nyförälskade fötter

Det knarrar under mina kängor
och någonstans trivs jag med mig själv
här på min ensamma planet en morgon i november

I fönstret högst upp i sjuan har man redan smyckat jul
och kanske har han spätt ut morgonkaffet med kärlek
han vinkar och jag ler för jag är ju så bra på det

Jag bryter mönster, målar tavlor och hämtar andan
det verkar så lätt att vara vanlig och göra allt enligt recept
infoga, foga och spela anpassningsspelet de luxe

jag är lite mer jag nu för tiden
tillåter mig både kåt, förbannad och fri att älska
det som gör mina omloppsbanor levande

svarar fåglarna med frihet och sveper in mig i min stickade sjal
snöänglarna har landat på min bakgård
lika vackra och skira som allt det jag saknar
/Emma