Visar ditt själsliga skyltfönster samma sak som det du har att erbjuda världen och dig själv

Idag har jag funderat lite över det här med bilden vi målar upp av oss själva och av våra familjer och vårt mående. Ibland får jag en känsla av att BILDEN av den vi är är viktigare än att främja och bibehålla värdet av oss själva och den vi är. Hoppas jag kan förklara hur jag tänker här.
Jag är t ex en stor fan av Bodil Malmsten och hennes författarskap. Trots att hon är en riktig kritisk liten neggo-madam så har hon ändå något som tilltalar vissa delar av mig. Nåväl hon skrev i en av sina böcker:
"Jag vill ju skriva om och förmedla glädje. Jag vill ju inte springa omkring och vara glad"

Det fick mig att tänka lite på om det är många som gör just så. Se bara på alla må-bra-bilder med vackra deviser som florerar omkring på Facebook. Jag älskar dom och jag är en av alla dom som faktiskt också använder mig av dessa. Så inget ont om det. Men det jag funderat över är om det budskap vi skickar ut är i synkronicitet med den vi är. Jag läste också om någon på Facebook som är OTROLIGT populär och omtyckt av många just för att hon proklamerar positivism, bry dig om alla, var tacksam osv men som tydligen privat ska vara en riktig surbubbla som inte alls lever i enlighet med det hon visar utåt. Självklart är vi MÄNNISKOR med ups and downs och alla kan ha dåliga dagar och det är vår rätt som människor. Men är vi så skickliga i vårt krävande samhälle att konstruera en bild av att allt är perfekt, att familjelyckan är total och att ekonomin blomstrar trots att allt är lånade fjädrar och det knappt går runt varje månad när räkningarna ska betalas. 

Är vi så rädda att få ett mindre människovärde om vi skulle erkänna att allt inte är 100% toppen toppen. Är vi rädda att inte vara omtyckta om vi skulle erkänna att  idag är det riktigt botten och jag räcker ut en hand om hjälp? Hur ska vi kunna vara MEDmänniskor och hjälpa varandra om vi inte ibland vågar erkänna att life sucks sometimes. Vi finns ju här tillsammans av en orsak eller hur.

Det här har också föranlett att jag själv funderat på om jag också konstruerar en bild av en nästan omänsklig Happy happy-Emma som alltid är käck, glad, tacksam och aldrig är sne´på något. Men jag hoppas och tror att alla förstår att det inte handlar om att jag alltid är glad utan om att jag alltid hittar sätt att förhålla mig till saker och ting på ett konstruktivt sätt. Men gud ska veta att jag ibland ringer mina vänner och frågar "vem ska trösta knyttet då"  när jag känner att jag finns till för allt och alla men glömmer mig själv och mina egna problem och förtretligheter i vardagen. Jag kan då också ha glömt att sträcka ut handen och be om kärlek och omtanke från mina nära och kära trots att jag varit i behov av detta.

Jag är människa med allt vad det innebär och livet drabbar både mig och dig med jämna mellanrum. Det är alltid ok att må dåligt en stund i livet och vi finns till för att förMERA varandra - inte förMINSKA varandra.

Vi behöver inte skapa och konstruera en bild och ett själsligt skyltfönster som är bättre än "innehållet" för att vara älskade. Det räcker med att vara DU och för mig räcker det med att vara JAG för vi är sköna original allihop och duger alltid exakt som vi är. Det är värt att fira så låt den onsdagen vara en onsdag där vi vi firar att vi är TOPPENSKÖNA exakt som vi är och där vi lägger acceptans och respekt som en skön sjal runt våra axlar i sensommarsolen

Tjoho och love