onsdag 8 februari 2012

Läsarfråga beträffande oro kontra positivt tänkande

Och så en läsarfråga igen då. Den här gången kommer frågan från Margareta som läst min blogg i flera år och tycker om att inspireras och peppas av mitt förhållningssätt och mitt mission att tänka positivt. Men emellanåt har hon t o m stört sig på mitt klämkäcka positiva tänkande. Jag kan förstå detta och hon är nog inte den enda, det är jag helt övertygad om.  Man VILL tänka positivt och må bättre men man stör sig på alla andra som nått dit och får det att låta så jäkla lätt.  Hon undrar nu hur man rent praktiskt ska bota sin oro för saker och ting och hur man ska göra för att genom en quick fix plantera in positivt tänkande i sin vardag.

Först vill jag säga att positivt tänkande är egentligen inget annat än naturligt tänkande. 

För positivismen den föds vi alla med. Det är vårt ursprungliga och naturliga tillstånd som vi alla har inom oss. Tittar vi på små barn så är de helt naturligt rena optimister och utövare och ambassadörer av "positivt tänkande", fräscha och opåverkade av alla s k pessimister (eller realister som de ofta kallar sig) som ser det som sin livsuppgift att frälsa andra med sin negativa inställning.

Skaffa ett barn som förebild 
Små oförstörda barn dagdrömmer, är fulla av glädje och energi, de dansar och sjunger på ICA utan att fundera om det är rätt eller fel, blir överlyckliga över småsaker, ropar gladeligen hej innna de kommit över bäcken, förväntar sig att alla främlingar är goda, oroar sig sällan eller aldrig och leker att de är de personer de önskar. De skrattar 300 ggr på en dag medan vi vuxna i genomsnitt skrattar 20 ggr per dag. När man sen frågar dem vad de ska bli när de blir stora svarar de, utan pardon, att de ska bli brandman, chef, sångerska, prinsessa, fotbollsproffs eller miljonär. De hyser inga som helst tvivel till sina drömmar och framtidsvisioner. De lär sig också otroligt snabbt för dom har en ren och skär förbindelse med själva ursprungskällan, nämligen den inre tron på oss själva. De föreställer sig det de vill ha och bestämmer sig för att det ska bli så. Jepp, ingen oro där inte :)

Oro däremot det är att föreställa sig något man inte vill ha
Oro är ett sätt att behålla tankar av sådant man absolut inte vill ha in i sitt liv. Absurt va...ändå gör vi alla det här med jämna mellanrum. Fast vi VET att det inte kommer något gott ur detta över huvud taget. Vi vet vad vi borde göra men gör inte vad vi vet. Done that - been there så jag vet vad jag pratar om :) 
Det går ju ofta till så att vi tänker "tänk om..." följt av något onönskat. Känns det igen? Ja jag tänkte väl det.

Vad behöver vi göra då när oron helt oinbjuden kliver rakt in i hjärnan och gör sig hemmastadd? Jo göra dess motsats. Men att hoppa från invand oro till genompositiv i ett hopp är svårt (inte omöjligt men lite oöverstigligt svårt) så därför är det bättre att ha TILLIT som en bro över till det nya tänkandet som faktiskt kommer att förändra ditt liv. Stark tillit och övergripande oro kan INTE bo i hjärnan samtidigt. Det kan jag garantera. 

SÅ då bjuder vi upp tilliten till dans istället.
När man känner tillit känner man inre lugn och mental frid, inget motstånd existerar och du börjar genast landa i en slags lättare andning och kan förhålla dig på ett mera stimulerande plan. Om du vill sluta oroa dig i längden är det med andra ord tillit du bör fokusera på. För det räcker med att fokusera på det för att få det. Du behöver inte känna tillit till något specifikt för att känna känslan av tillit. Du kan säga saker som ”jag tycker om känslan av tillit” eller fråga dig själv ”Hur känns det att känna tillit? När kände jag senast tillit? Vad skulle hända om jag kände tillit?” och njuta av den känslan. Ju mer du övar in känslan desto mer kommer den att komma automatiskt. Du byter helt enkelt mentalt spår i hjärnan och plockar upp ett ursprungsspår som redan finns där från födseln

Så fråga dig själv nästa gång oron är där och trasslar till vardagen för dig "vill jag känna oro eller väljer jag en känsla av tillit"? 

När du använt dig av tillits-knepet tillräckligt länge kommer du automatiskt att så sakteliga göra dig hemmastadd i den känslan och du kommer också automatisk att få en kortare distans till det naturliga (positiva) tänkandet. Jag törs LOVA




Som vanligt bara tips från min sida - inga sanningar. ta till dig det du själv vill och behöver just nu

Lycka till

7 kommentarer:

  1. intressant och tänkvärt inlägg. tack Emma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Charlotte för att du besöker och läser härinne
      Skicka gärna ett mail och berätta hur alt går
      kram
      Emma

      Radera
  2. Tack för påhälsningen! Din blogg strålar av liv. Härligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Martin va kul att du tycker så. VÄlkommen tillbaka
      Emma

      Radera
  3. Mina två barn är mina vägvisare. Utan att tveka kliver/hoppar de ur sängen på morgonen för att inte gå miste om något roligt. Sedan börjar de studsa runt, springa, sjunga och skratta. Allt innan frukost. Här om dagen satt de och sjöng just på Ica och jag lät dem sjunga. Jag tror nog sången nådde in i någons hjärta och gladde. Så viktigt att komma ihåg att det positiva och glädjen är medfött och det andra inlärt på vägen. Tack för inspirerande ord!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det härlig Daniela med barnen som helt fritt bara lever i nuet. De är de bästa vägvisare för oss vuxna
      Ha det gott
      kram
      Emma

      Radera
  4. Underbart inlägg, du skriver så klokt :)

    SvaraRadera