Att plocka russinen ur mormors-kakan och baka in dom i sin egen

Min mormor hette Elna Ottilia. Så vackert namn att himlen nästan rodnar. I skrivande stund undrar jag varför jag inte döpt någon av mina flickor till det.

Elna Ottitlia var min fina, varma, glada, runda och härliga mormor som alltid hade tid för oss barnbarn och som alltid väntade på att vi skulle ha tid för henne och dela med oss en liten bit av vår värld. Mormor var änka eftersom morfar Nisse gick ur tiden redan innan jag föddes så ensamheten var en del av hennes vardag men det var aldrig något som gjorde henne bitter eller på något sätt vresig. Hon var en sockervaddsöt tant så som jag definierar ordet "tant". Jag vill tillägga att jag älskar söta tanter och det har jag alltid gjort.

Min mormor hade dock uppnått den aktningsvärda åldern av 68 år redan då jag föddes. Det ledde ju till att jag tyvärr bara fick "låna" henne tills jag var 15 år.

Elna var ett av 10 syskon som växte upp i en pyttliten stuga på landet i Dalarna och uppväxten var nog allt annat än glassig och materiell. Kanske var det redan där hon lärde sig att skapa värme och omtanke omkring sig. Ordning och reda var, med milda ord uttryckt, en hög prioritet for mormor Elna och det har hon sedan fört över till min mamma Sara (mamma är lik sin mamma) Det var ett arv som sedan tog slut för JAG prioreterar annat :)

I mormors lilla söta pensionärslya var det alltid välstädat och hemtrevligt och det doftade kroppstalk och trygghet. Något som hon alltid var väldigt noga med var att se till att ha det riktigt välstädat innan hemhjälpen Majlis kom och skulle städa. Ja, då förstår ni att det var viktigt med ett välstädar hem för min mormor. Härliga människa :)

Rikedomar och överflöd av pengar var inget hon ägde men hon sparade ändå alltid"slantar" i olika koppar som förvarades i köksskåpen tills vi barnbarn äntligen kom på besök. Vi gick aldrig tomhänta därifrån. Hon gav av hjärtats lust min mormor Elna och hos henne fanns alltid en fristad och en öppen famn.

I mitt hjärta sprider sig en värme och på läpparnar ett leende när jag tänker på henne och jag vet att hon ser oss från sin himmel där och hon sitter och sjunger och skrattar tillsammans med sina systrar Hanna och Frida.

Det jag vill komma till med detta är min roll som mormor idag. Mormor Emma som aldrig blir riktigt vuxen, som bor den största delen av året i slitna converse, som är en vimsig 40+ kvinna mitt arbetslivet och som inte alls har lika mycket tid till övers som min mormor hade på den tiden det begav sig. Jag är en mormor som var 41 år när jag för fösta gången fick titulera mig som mormor. I ärlighetens namn fick liksom inte ordet MORMOR riktigt plats i munnen när jag vid 40 års ålder första gången fick veta att jag väntade barnbarn men när jag vant mig vid omställningen är det självklart ett privilegium att få bli morförälder vid så unga härliga år och kunna njuta av det.

Ålderskillnaden mellan mig och min mormor är självklart avgörande och ska nog också så vara. I mitt mormorskap vill jag ändå ha min mormor Elna Ottilia som mentor. Jag vill attt hennes varma förhållningssätt, glada skratt och förmåga att skapa närvaro och fristads-känsla för sina barnbarn ska föras vidare till mig.

Som den ängla-mormor hon faktiskt är får hon ändå stå som förebild för mig occh jag plockar russinen ur hennes mormors-kaka och bakar in dom i min. Min mormors-kaka som består av lite mer chips, rock n´roll, galenskap och hittepå-aktiviteter i det gröna men som också ska bestå av tid, närvaro, tillåtande attityd och en jäkla massa kärlek.

Det är viktigt för barn att få tillgång och kunna ta del av flera generationers livsspeglar och därigenom skapa bredare förståelse och en medmänskligare attityd.

Den här fina bilden på Holger har jag snott från min
dotter BLOGG

Jag vet också att det är galet gött när dörren slits upp här hemma och en liten livsglad man i 2-årsåldern sliter upp dörren och ropar -Tjeeeena mommoj!!!

Det är kärlek det, oavsett om man är 68, 78 eller 43.

Puss