måndag 25 juli 2011

Mod, kärlek och märkliga livsupplevelser

Ja mina vänner. Det har varit lite trögflytande flöde här på bloggen på senaste tiden. Livet har tagit ut mig på stigar jag inte riktigt hade kunnat ana. Det har varit uppgångar och nedgångar. Bråddjupa dalar som ger själen en rejäl omgång smärta och mental pisk för att i nästa sekund hamna i en slags obeveklig mental stimuli som nästintill inte går att jämföra med något annat. Talar jag i gåtor nu månne, så ja, då får det bli så. Min blogg är delvis en ventil och reflektionsbank för mitt eget höga personliga utvecklandes skull. En kanal där jag rensar ur och fyller på. Livet är ju trots allt inte alltid rosenrött och vaniljdoftande. Kanske kan ni känna igen er, kanske inte. Därom tvistar dom lärde. Dock vet jag att ärlighet är mitt ledord framför alla andra och nu "känns" livet väldigt mycket för mig. Man kan dra vissa paralleller och liknelser vid en torktumlare där jag far runt omkring, hit och dit och upp och ner. Jag försöker dock inte styra och inta postion för motstånd. Jag försöker istället att följa det flöde vars livet sakta flyter fram igenom



Jag kan ta ett exempel. Inatt när jag låg här i min totala ensamhet och filosoferade på livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Somnar precis in när jag plötsligt utan anledning vaknar och sätter mig upp i sängen. Hör inget men tittar på mitt nattduksbord och där ligger min telefon och ringer utan vare sig ljud eller vibration men jag vaknade ändå av energierna samtalet skulle visa sig avge. Det var nämligen ett besked om att en släkting hade bestämt sig för somna in och lämna det här jordelivet och de kroppsliga smärtorna för en annan dimension. Sorgligt, intensivt men en del av den totala näradödenupplevelse som livet faktiskt hela tiden är.

Det tar inte en lång stund efter detta så ringer telefonen här hemma i nattmörkret i Majorna igén och nästa besked är att en ny liten släkting har anlänt till jorden och ett litet flickebarn var fött. På samma natt. Man brukar säga att Herren ger och herren tar och inatt var jag benägen att hålla med. Det var både omtumlande,. smärtsamt och märkligt. Lite som att de två möttes i livsdörren och lämnade över stafettpinnen till racet vi alla springer och som vi kallar LIVET.
Jag försöker också förhålla mig till andra omtumlande saker som sker i mitt liv just nu. De smärtar och sätter mina känslor på spel och i vågliknande gungning. Så många förändringar jag fått möta det här året har jag aldrig tidigare stött på under så kort tid. Det är omtumlande men fullständigt nödvändigt och om jag ska vara ärlig så sa en vän till mig häromdagen - Emma du är en otroligt modig människa. Det fick mig att fundera, för jag känner mig inte modig. Att se in på något eller känna inifrån ger ju sällan samma perspektiv men kanske är jag nog lite modig ändå. Jag går dit hjärtat pekar och ibland tar det med sig konsekvenser som är större än man orkar ta till sig men man måste ändå gå om man ska leva i enlighet med sig själv. Så om det är mod ja, då är jag nog fasiken modig.

Om man googlar ordet "modig" så står det följande på Wictionary"som törs mycket och kan göra mycket (gott) utan att vara rädd eller trots rädsla; som kan övervinna sin rädsla" Ja kanske är det så. Men jag håller inte riktigt med för att inte vara rädd är för mig inte att vara modig. Om jag itne är ett dugg rädd för spindlar och håller en tarantella i min hand är jag ju egentligen inte modig. Om jag däremot är livrädd för höjder men ändå åker upp på en hög höjd och tittar på utsikten jag då är ju jag modig. Alltså att vara modig för mig är att vara just rädd och sedan trotsa sin rädsla och göra det man känner är rätt ändå.


Så, är du modig och din egen själs riddare som tar strid för att du ska må som en Prins/prinsessa ? Eller är det lätt att du viker dig för rädslor, invanda mönster, andras tyckanden och pådyvlade förväntingar? Ja då ska du inte slå på dig själv för det, för då är det där du befinner dig på livskartan just nu. Då är det där du ska befinna dig just nu, och allt är exakt som det ska vara: Vi gör alla banne mig så gott vi kan just här och nu med de förutsättningar som finns uppdukade omkring oss. Kom ihåg det.

Håll om varandra och var rädd om den som håller av dig. Det är nu och här som gäller

Love

12 kommentarer:

  1. Gillade det där med Livsdörren...vilken vacker tanke.

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Du är väldigt duktig på att sätta ord på känslor, alltifrån den motiga och tunga dalen, till det mera upprymda livet.
    men så är livet, sällan en jämn ström av lycka och välgång. Kanske mognar vi som individer efter de dalar och höjder vi möter!?

    Vad det än är i din värld just nu så sänder jag dig en varm omtanke!
    Kram /bea

    SvaraRadera
  3. Å du lilla söstra mi....du kan verkligen placera orden där de skall vara. Allt blir att låta vackert liksom och samtidigt så lättförståeligt med dina beskrivningar av livets skeenden. Puss och love...

    SvaraRadera
  4. Du beskriver så fint de tankar som vi alla har. Döden i en familj eller grupp åtföljs konstigt nog av ett barns födelse. Citatet "Kvinnan föder ur en öppen grav" tänker jag på. "Livsdörr" - så vackert! Hoppas att du är uppe på berget igen.
    kram
    /Ulla

    SvaraRadera
  5. Javisst möttes den nyfödda o den som "flyttade" till en annan dimension i livets dörr, tror jag dä :) och visst "ringde telefonen till dig :)
    Men annars tror jag starkt att DU min fina, behöver en "tankande" kranial behandling av mig, så att du får balans o lugn :)
    MEN - du har så rätt i att det bara är så viktigt att vara i känslorna o nuet - att våga känna o vara :)
    Varma kramisen på dig du fina
    :D

    SvaraRadera
  6. Du skriver så fint och bra. Ja, nog börjar man tro på herren ger och herren tar...För oss har det varit i samband med dop. När dottern döptes dog min morfar några dagar efter och när sonen döptes dog min pappa sex dagar efter. Så om det blivit en till hade han/hon nog fått varit odöpt...
    Varm kram till dig

    SvaraRadera
  7. Du skriver så klokt finaste Emma... lita på livet som en fågel litar på luften fick jag höra en gång, det tycker jag om..

    Kramelikram

    SvaraRadera
  8. Du är modig! Du har förmågan att kunna möta livets uppgång och nedgång utan att förlora dig själv. Kram.

    SvaraRadera
  9. Hej.
    Jag bara älskar det du skriver och den du är.
    Hela du är så trovärdig.
    Att både kunna visa sorg och glädje, det är ju LIVET.
    Jag tittar ofta på din tavla som jag har hängt över min säng och blir glad och ibland får jag tröst.
    Önskar dej allt gott.
    Kärlekskram Cecilia

    SvaraRadera
  10. Men hallå och hej alla helt underbara läsare och kommenterare. Jag kan bara ta in det ni skriver, röras vid punkter på insidan och tacka för att ni är ni och delar med er här hos mig på bloggen. Tack igen för helsköna kommentarer. Puss och kärlek till er alla...faderalla :)

    SvaraRadera
  11. En sen kommentar, men jag läste just idag...
    Vad skönt att höra att det är OK att för tillfället begränsas av rädslor och gamla mönster. Slippa att läsa hurtiga "kasta dig ut och bryt mönstren - det gjorde jag och ...".
    För det är ju inte förrän man erkänt sina rädslor, accepterat dem och blivit vän med dem, som man kan försöka konfrontera dem, ett steg i taget.

    SvaraRadera