Att göra RIKTIG karriär är att leva sitt liv på sitt eget sätt - oavsett vad man arbetar med

I mitt senaste inlägg skrev jag om att förverkliga sig själv och leva i enlighet med sitt livsändamål. Jag förstår om min filosofi är lite smått provocerande,  för den går emot det våra föräldrar faktiskt lärt oss en gång och som dom lärde sig av sina föräldrar och är det något som är svårt är bryta så är det invanda mönster och nedärvda präglingar. Men tiderna är annorlunda och varför inte leka lite med tanken och livet nu när vi ändå håller på och lever. Jag menar inte att vi inte ska vara tacksamma för det vi har utan bara att vi ska se möjligheter och inte begränsa oss i svårigheter. Jag fick en både intressant och bra kommentar/fråga från en läsare i anslutning till det här inlägget som löd så här :

Måste ens livsändamål ha med ens yrke att göra? Måste man gilla jobbet till 100%? Jag är väldigt dubbel till detta med att jobbet ska kännas helt rätt, alla yrken behövs ju i samhället..

Jag tyckte den här frågan var så substansfull och intressant så jag ägnar svaret ett eget inlägg.

Nej livsändamål behöver inte nödvändigtvis ha med ens yrkesroll att göra. Det kan lika gärna bestå av att få göra det man känner att man brinner för, det man ÄLSKAR och det man är menad att göra. Det kan handla om att man vill dansa, resa, leva på Grönland, byta kön or what ever. Anledningen till att man tar upp det i samband med yrkesrollen är att de allra flesta ägnar mer vaken tid på sin arbetsplats än hemma och om man då har ett arbete där man känner att man hamnat rätt lever man i enlighet med sig själv och sina egna värderingar, val, egenskaper, intressen osv. När man hamnat rätt i sin yrkesroll känns det inte ens som om man går till jobbet. 

Sen är alla yrken viktiga och självklart behövs alla. Men alla vill inte arbeta som chefer, VD, säljare, kassörskor, lärare eller vad det nu månne handla om. Vi är alla olika och det är det som är poängen. Det finns något för ALLA. Jag lovar. Att göra personlig karriär och leva i enlighet med sitt livsändamål är inte att tjäna pengar som gräs eller stoltsera med fina titlar, i sig. Att göra personlig karriär är att göra det man själv känner att man vill och att man lever sitt liv på sitt eget alldeles speciella sätt. Sen om det handlar om att städa toaletter på centralen, arbeta på bibliotek, vara konferensvärdinna, vara NCC-operatör på en verkstad eller vara VD för ett multinationellt företag är helt oväsentligt. Det är hur vi känner att vi trivs, lever och utvecklas som bär fram oss mot den personliga lyckan och vårt eget dharma.

Nu kommer jag dock till en viktig poäng i det här sammanhanget. Många går in i en slags försvarsmekanism när man talar om detta och säger Nej jag biter ihop, håller ut och kämpar på med mitt tråkiga jobb för att kunna leva ut och resa på min fritid ! Ja låter väl ganska sunt vid första åtanken. Men för mig är det inte det ultimata. Det behövs inte. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Vi kan ha ett kul jobb och resa på fritiden ÄNDÅ. Vi kan ta oss dit vi själva vill. Om vi tror att vi ska lyckas så får vi rätt och om vi tror att vi ska misslyckas får vi tyvärr också rätt. Vi måste bara vara beredda på att "göra jobbet". Alltså att själva ta ansvar och ställa in fokus på det vi VILL inte på det vi tror att vi måste. För så länge vi begränsar tanken med att jobb är lite smått synonymt med tråkighet och grå vardag så stagnerar vi gärna i det tyvärr.

Sen fungerar det självklart som så att ibland är alla jobb lite trista och energifattiga och då handlar det oftast om att vi inte riktigt kan äga vår egen tid. Vi känner oss stängda och låsta av rutiner och invanda mönster och det är nog få förunnat att inte känna så. Men därifrån till att ge upp och kämpa sig igenom arbetslivet är steget långt.

Jag vill också gärna ta ett exempel som jag själv har erfarenhet utav. Jag arbetade ett kort tag som tidningsbud på nätterna och trivdes som fisken i vattnet. Fritt, ensamt, snabbt, bra träning och lediga dagar. Det här jobbet anses egentligen inte som ett karriäryrke i den traditionella bemärkelsen. Men jag hamnade rätt. Passade mig perfekt.

Jag arbetade sedan som tjänsteman inom logistik på ett multinationellt företag där jag hade ansvar för logistiken för en specifik marknad som i mitt fall var Centralasien och vissa delar av Ryssland. Ett bra jobb med bra lön. Men inte alls lika stimulerande för min del. Jag trivdes mer med nattjobbet än detta eftersom den administrativa biten kvävde min kreativitet och jag blev på tok för stillasittande. Och trivs man inte spelar pengarna ändå ingen roll. Välbefinnande kan inte köpas för pengar och det bästa här i livet är ändå gratis.

Kontentan av detta är alltså att ja, alla yrkesroller behövs och eftersom vi är så olika passar någon för alla arbeten. När vi hamnar rätt känns det lätt. Jag lovar. Jag lever som jag lär och jag reser mig faktiskt upp och går när det inte känns rätt. Jag anser att jag är inte en tillgång för företaget och företaget är inte en tillgång för mig om jag inte trivs. Enkel filosofi för MIG. Det är absolut inte en universell sanning men det är MIN sanning och filosofi. Det här har gjort att jag fått erfara både upp och nedgångar i ekonomi och trygghet men jag går alltid den väg som löper parallellt med mina egna värderingar.

Hoppas det här var ett skapligt bra svar Jeanette och jag är superglad för reflektioner och frågor och tankar på mina inlägg och ställ gärna fler frågor så svara jag efter tid och möjlighet.

Ha det gott och var rädd om er där ute och kom ihåg att släpp fötterna fria i sommarsolen, det mår dom så innerligt gott av

Lycka Till