Tacksamhet - vad är det egentligen.
Finns ju så många saker vi "borde" vara tacksamma över. Att man är frisk, att man har ett liv, sina barn, ett hem ja ni vet. Men så många som inte riktigt får fatt i den där omtalade tacksamheten. Och den skyls så lätt bakom andra känslor som otillräcklighet, missunsamhet, avundsjuka, uppgivenhet, rädsla och många många andra själsliga sinnesupplevelser. Tacksamheten står liksom där bakom och väntar att bli upptäckt. Den är lite mer försiktig och behöver bli upptäckt för att kunna omsättas i känslor.
Ja men hur gör man då ?
Någonstans inom oss så VET vi att vi "borde" vara tacksamma istället för att klaga på kollegans attityd, grannens tjafs, rynkorna runt ögonen, hängmagen, bristen på pengar på kontot, svärmors tjat, kattens otömda kattlåda, barnens skor i hallen och makens snarkningar.
Men jag tror att vår tids stora sjukdom. STRESS gör att vi inte är "hemma i nuet". Vi strävar och ska framåt, bli bättre, konsumera mera, imponera, prestera, knäppa kollegan på näsan, få ännu mera lön, köpa båt ja you name it. Och vi trillar gärna ner i det ena gnälldiket efter det andra. Vi dras liksom med
Eller så är vi i det förflutna och rafsar omkring som om den var något som fortfarande existerar. Tankar som varför gjorde jag så, tänk om han upplevde det så, tänk om jag inte gjorde rätt, jag skulle ha gjort så istället osv.
Vi är alltså i "sen" eller "då" och ingen jäkel är hemma i nuet. Och det är bara i NUET vi kan känna den där omtalade tacksamheten. Det är när vi höjer blicken och KÄNNER in mer med hjärtat istället för att " förnufta "oss med hjärnan hela tiden. Ja det är DÅ som vi kan träna upp tacksamhetsmusklerna och inse hur kolossalt rika vi är redan. Vi kan sluta leta efter toppen för vi står på den som Kapten Röd så klokt säger.
Men då behöver vi först också lära oss acceptans av sakernas tillstånd istället för att vara i kamp för att saker inte är som vi vill att de ska vara. För livet är ju inte alltid som vi vill men det är alltid som det ÄR. Det finns en förtröstan i det. En början till att släppa taget en smula och följa med livet. Det är då som vi kan inse hur gott det är med den där koppen kaffe vid det alldeles vanliga köksbordet, hur skönt det är med en promenad i den alldeles självklara naturen och hur oemotståndligt skönt det är med ett barns armar runt halsen en helt vanlig tisdag i februari i en årstid som, i alla fall här på västkusten, är långt från sommarvacker eller vårglittrig.
Men det är DÄR livet bor. Det är inte en självklarhet att kunna känna, höra, se, dansa, promenera. Det är ett stort jäkla privilegium. Och när vi är närvarande i nuet och inser detta dukas ett helt fantastiskt buffébord upp av saker att avnjuta med full intensitet. Tacksamheten kommer fram och knackar dig på axeln och livet får nya färger. Det är där livet-på-riktigt bor. Där finns något för alla att hämta oavsett var vi befinner oss i livet.
Och om vi inte ska känna tacksamhet för livet nu när vi lever när ska vi göra det då
Puss love and understanding
