Åldersnoja ett minne blott

En ny liten film på min kanal på Youtube. Varsågoda <3

"Du får ingen ny värld om du inte vågar ta den själv "

Ja som ni märker hamnar inte bloggen på första plats på prioriteringslistan i mitt liv just nu. Vet inte varför men jaja allt har sin tid och just nu är det mycket tankar och planer som tar fokus i mitt liv. Håller också på att förbereda olika workshops, kurser och föreläsningar som ska äga rum här under hösten. Det är så roligt att kunna dela med sig av sådant jag tror på och som kan så små frön i andra och t o m eventuellt förändra och förbättra livskvaliteten. 

Jag är fortfarande i någon slags transformationsfas när det gäller min roll som föreläsare och kursledare känns det som. Och jag iakttar mycket som omger mig på olika sätt. Jag känner in åt vilket håll jag går och om det ligger i enlighet med MIG och mina inre grundläggande värderingar. Det är så enormt viktigt att jag kan stå stadigt i det jag förmedlar. Dock kanske inte så förbaskat "bredbent" stadigt om ni förstår hur jag menar. Jag måste inte vara en förstå-sig-påare och definitivt inte ha några pekpinnar utan mer en modig utforskare som tillsammans med mina medmänniskor hittar intressanta vägar att leva livet på. Jag måste tro på det jag pratar om men jag måste inte ha alla svaren. Det är dock av vikt att jag skapar insikter i andra som det sedan är upp till var och en att utveckla. Det är viktigt för mig att på ett naket sätt dela med mig av mina upplevelser och sedan tillsammans med dessa erfarenheter använda de verktyg jag tillskaffat mig för att hjälpa andra nå personlig och högst individuell utveckling.

Jag funderar också mycket på min roll som coach. Det är ju lite inne idag att arbeta som coach inom alla möjliga och omöjliga områden och ibland står många av dessa mig upp i halsen. Facebook kokar fullkomligt över att "nyfrälsta" coacher som VET vägen för alla andra. För mig upplevs många av dom som rena hovleverantörer av plattityder och klyschor. Men egentligen saknas innehåll och substans när det väl hamnar i ett skarpt läge. Budskapet är inte riktigt applicerbart i livet när vardagen attackerar.

 Ja jag är också ICF-certifierad coach och ja jag anses nog också ingå i det här gänget av positiva personliga utvecklare av idag. Men jag måste ändå sticka ut hakan säga att alla som kan kalla sig coach idag egentligen pysslar med något helt annat om man tittar på det med lite konstruktiva och kritiska ögon. Eftersom det finns en viss trendfaktor i coachyrket så ploppar det upp framgångskåta förstå-sig-påare som är mer fokuserade på att bli uppskattade än att uppskatta, som gärna vill göra sig själva till små-jesusar för att dom VET hur människor ska leva sin liv. Men jag är mycket tveksam till att dom vare sig kan knalla runt på vatten eller egentligen har en aning om hur andra ska leva sina liv. 

Att coacha handlar inte ett smack om att jag vet hur du ska leva ditt liv. Att coacha handlar om att lyssna och ta in för att sedan hjälpa dig att lyfta fram dig själv och DIN EGEN potantial som underlättar för dig att skapa ditt liv så som du vill ha det. Att coacha handlar om att ha förmågan att INTE vara en förstå-sig-påare utan att istället lägga bort sina egna värderingar, tyckanden, tänkanden och istället skapa utrymme för dig som klient att utvecklas. Min agendan ska kliva tillbaka till förmån för klientens agenda. Mitt ego ska vara upptränat att backa och kliva ner ifrån scenen för att istället låta klienten ta så stor plats på scenen att den själv tar kommando i sitt liv och därigenom kan uppnå önskade mål och intentioner. En bra coach vågar ställa de där frågorna som skaver lite och utmana för att skapa förändring. En coach med självaktning är nyfiken för klientens skull - inte för sin egen. Att coacha på ett bra och kreativt sätt handlar om att vara så trygg i samtalet och relationen att förtroendet för klientens egen kapacitet är så stort att man själv bara lutar sig tillbaka och följer klientens vilja, riktning och livsflöde. 

Jag som coach ska inte göra klienten beroende av mig, utan istället göra klienten beroende av sig själv. Eller rättare sagt så mycket vän med sig själv att den sedan kan hitta verktygen, styrkan och modet att uppnå sin mål i stort och i smått.

Jag tror på coachyrket och jag VET att det är ett outstanding fantastiskt arbetsredskap och samtalsprofession som kan uppnå enorma framsteg. Om det används på rätt sätt vill säga. Ett coachande förhållningssätt är ett fantastiskt sätt att möta livet och sina medmänniskor på. Och om alla lärde sig lyssna och ta in den de pratar med utan att döma, bedöma eller värdera så skulle samhället se ut på ett helt annat sätt än vad det gör idag. 

Jaha nu stack jag ut hakan igen som sagt. Jag tror att det beror på att jag tänker högt och sorterar tankar om hur jag vill arbeta härifrån och framåt. Vem jag vill vara som medmänniska, föreläsare, coach, konstnär och författare. Det är ju av stort värde för mig att vårda MIG och inte gå vilse i något slags vårdande av BILDEN av mig. En markant skillnad för att bli trygg i vem jag är, vad jag sänder ut och hur jag sedan upplevs. Till syvende och sist tror jag det handlar om att jag fortfarande går på minor, lär mig nya saker, gör misstag och hittar nya insikter som utvecklar mig. Och tillsammans med detta ständiga lärande är jag evigt tacksam att jag får dela denna skola med andra som också lär sig (och mig) hur livet kan levas och icke levas

Love to you all och puss och kram

Självcoaching

En ny liten film i min kanal LivskrafterEmma på Youtube

Varsågoda

Om den skapande processen

Den amerikanska konstnärinnan Lynette Shaw förklarar på ett fantastiskt sätt den konstnärliga

processen som är så mycket mer än det ögat ser.... 

<3<3<3

AntiJantefamiljen har utökats med en hyllningsmålning till vänskapens otroliga värde

Att har vänner som verkligen är VÄNNER med stort V är en skattefri förmögenhet. Nu pratar jag inte om bekanta som man träffar lite då och då och som ställer upp när de har tid. Jag pratar inte om de här människorna som hör av sig för att stilla sitt dåliga samvete utan jag pratar om de här vännerna som finns där när man verkligen behöver. Det behöver inte vara att man träffas varje dag men det behövs att man kan ringa mitt i natten om det är så att man behöver. De här fina människorna som man "connectar" med på ett alldeles märkligt sätt. De här människorna som får en att bli den bästa versionen av sig själv, men som också älskar en när man har en riktigt "bad day" och inte alls känner sig älskvärd. 

 Idag känner jag att jag har några fina vänner .... men dessa är nog de som ändå är mina allra bästa vänner som står allra närmast mitt hjärta

Mamma : För att du gett mig livet och får mig att skratta och ytbyta ideér och tankar om allt mellan himmel och jord på ett alldeles unikt sätt. För att du har en skön humor och är otroligt rak och direkt. Det du säger det menar du utan krusiduller. För att du är hjälpsam, kreativ, konstnärlig, handlingskraftig och underbart mamma-varm på ett sätt som bara du kan vara

Anna-Carin : För att du är både så lik och olik mig. Men naturligare relation än den vi har får man leta efter. Det är gott att ramla ihop i en gemensam hög på en loppis någonstans och bara skratta just för att vi är som en enhet. Du är smart, intelligent, hjälpsam och jäkligt rolig. Du är också den som skulle gå genom eld och vatten för nån om det behövdes

Maria : För att vi är så lika i så mycket. Har samma intressen och värderingar. Du är ödmjuk, klok, stark, modig, otroligt medmänskligt vänlig och omtänksamheten själv. Du ser saker från fler perspektiv än ditt eget på ett alldeles unikt sätt. Du ÄR kärlek utan att göra anspråk på uppmärksamhet. 

Josephine : Ja vad säger man...herregud du är som en förlängning på mig själv och att vara bästa vän med sin dotter är en ynnest och en gåva som jag är mer än rädd om. Du är allt det där jag önskade att jag var. Du lär mig hur livet är när det är som bäst. Du dömer, bedömer eller värderar ingen annan utan låter alla vara som de vill. Du är en kärleksbohem med hjärtat på rätta stället och som man gärna vill vara med

Anton : Du är definitivt den roligaste människan jag känner, alla kategorier. Du är påläst, omtänksam, rivigt smågalen, varm och en pärla i livsresan. Du är både mjuk och tuff i en alldeles unik kombination. Med dig omkring sig får livet starkare färger och skönare rytm

Olivia : Dig har jag fått för att lära mig vad livet handlar om EGENTLIGEN. Renhårig, ärlig, sann, härlig, krass, vanvettigt schysst och nästan onödigt rolig. Du är som en skör vacker blomma på livets äng och du har det största hjärtat man kan tänka sig

Anders : Du är lugnet som mitt liv inte klarar sig utan. Vet inte vad jag hade varit utan dig. Och att utbyta tankar med dig är som att samtala med den klokaste uggla. Du är en vän som aldrig finner ett värde i att snacka skit om andra. Du ÄR det som många säger sig vara, men du behöver inte ens bli bekräftad för det. Du skulle göra va som helst som jag bad dig, det vet jag

Ja de här vännerna är mina "familjvänner" och mina bästa vänner. De är livets absoluta gnistrande diamanter och livsförhöjare av stora drag. Det är de som kan få mig att hitta mitt tappade leende, mitt avsaknade mod och mitt nödvändiga hopp.

Det som är vackert kan sippra igenom exakt var som helst i livet och förgylla, förhöja och förenkla

När man promenerar med hund i 7 km så hinner man tänka en hel del. Det är skönt för tankebanken och trasslet som är däri att göra dessa ensamma tankepromenader med jämna och ojämna mellanrum. Det som uppkom idag är hur fascinerad jag är över att jag faktiskt tycker att även det som gemene man anser som fult är vackert. Och ibland kanske ännu vackrare än det som man traditionsenligt anser är just vackert och underskönt. Jag har ju skrivit innan här på bloggen att jag faktiskt i ärlighetens namn kan skriva under på att min attraktionspunkt gällande män ligger mycket högre hos män med karaktär, skönhetsfel och en hejdundrande karisma än hos män som är solariebruna, perfekt, muskelstinna, fåfänga och innehar en platt utstrålning som mest är fokuserad på huruvida de ser bra ut eller inte. Det triggar ingenting hos mig om inget trillar utanför "normal-mallen"

Har också skrivit på FB om att jag förespråkar att vi alla kan känna glädje, livskraft och kärlek mitt i allt det som inte är supervackert, perfekt, glimrande och inredningstrendigt. Att vi kan låta skönhetsgränsen sprängas och faktiskt se det värdefulla och vackra i att vi HAR tvätthög för det innebär att det finns någon i vår närhet att tvätta åt, eller att vi har en tvättstuga med tak över eller att vi har två ben och armar som gör att vi kan tvätta. Att det kan vara enastånde underbart att hela hallen belamrad av tonårsbarnens skor och tillhörande grus för det betyder att just ditt liv begåvats med tonåringar som vill vara i ditt hem. Betänk alternativet. Eller att blommorna vissnar, kattlådan är full, att hunden bet sönder en sko nu igen, att grannen tjatar om den där förb...gårdsstädningen på fredag osv osv. Men det är ju DÄR livet bor. I rörelsen. I själva livsrörelsen som förhindrar stagnation och icke utveckling. En alldeles vanlig dag med alla mer eller mindre önskvärda händelser och företeelser är LIV och den absolut i särklass största gåvan. 

Bad hairdays, rynkor, grått hår, ärr, finnar, fettvalkar och vad det nu må vara vi räds och försöker fly - det är OCKSÅ liv och en del av det vackra i våra unikiteter. Vi ÄR olika och födda som original. Men vi gör allt vi kan för att försöka bli stereotypa kopior av varandra med hjälp av mode, botox, fettsugning, solarie, lyft och allt som jag nu inte ens kommer på. Allt för att "någon" (läs samhället) har bestämt vad vi ska tycka är skönhet och vackert. Självklart upp till var och en att tycka vad som är vackert. Frihet är underbart. Men jag kan inte sluta fascineras över alla som ena stunden säger att "vi duger som vi är" och nästa sekund opponerar sig över någon annans utseende och undrar hur sjutton vederbörande egentligen ser ut....osv..."Om man är så där fet kan man väl ändå inte spränga i sig i vita tighta byxor" eller "men herregud där går han med skinnbrallor trots sin ålder, inte snyggt med sådana kläder i hans ålder" Dubbelmoralen blir väldigt påtaglig kan man säga. Det är ju sådana uttalande som orsakar Jantelag och motsäger allt "good enough" och duga-som-vi-är-snacket.

Nej vi borde ge oss så mycket självkärlek och egenvärde att vi tillåter andra att vara vackra i sig själva så som de är. Då kommer de att göra samma sak med oss. Goes around comes around. Det börjar ju alltid någonstans. Vi borde vända upp och ner på skönhetsträsket och bredda boxen radikalt. Släppa in livet så som livet ÄR och älska villkorslöst även om det tillkommer tuggmotstånd i vardagen. Vi borde också se det vackra och undersköna i tvätthögsvardagens gåva. Inse gemenskapen i att allas liv är lite tilltufsat, kantstött och avskaft men ENORMT värdefullt och vackert ändå. Det är en ynnest att kunna njuta av en väldoftande parkros och känna dess kronblad mot överläppen när man insuper doften en ljum sommardag med julivindar i håret. Men det är lika störtskönt att dra på sig gummistövlarna och gå under ett paraply och lyssna på himlens alla droppar en tidig morgon i oktober. Det är skönhet för mig tillsammans med en diskbelamrad diksbänk och en rockspelande granne och ett dammigt vardagsrumsgolv.  Blanda ihop det, ruska om det och öppna upp för att livet är så jävla enastånde i alla nyanser. Det handlar för mig om att inta ett perspektiv som får livsandarna att dansa i takt med den egna livspulsen. 

Alla måste få tycka som de vill. Älska det dom vill och känna sig vackra i vad dom vill. Alla måste få vara den de vill vara för annars går vi ju bara runt och är små skuggor av varandra utan tydliga konturer för omgivningen att förhålla sig till. Alla är OK och vad som är skönhet är upp till betraktaren. Perfekt eller operfekt spelar mindre roll bara det är sant mot jaget istället för en anpassning till omgivningen. Och vad är perfekt kan man undra?

Nu blev det ett spretigt inlägg utan större redigering och censur. Kontentan är att det finns som vanligt inga rätt och/eller fel. Det finns bara olika sätt att leva och ibland behöver jag sticka ut hackan och vara lite obstinat. Det är också då jag inser bloggens värde och syfte för i ärlighetens namn har jag funderat över det de senaste dagarna. 

Måndag - ny vecka - nya möjligheter

En härlig ny vecka att sätta tänderna i. En måndag att möta med öppet hjärta och fräscha sinnen. Hur hittar du din inspiration i vardagen till att höja livet till den nivå du själv önskar?

De gamla egyptierna sa att när man dog kom man till en port vid himlen och innan man blev insläppt fick man två avgörande frågor :

Har du funnit glädjen i livet?

Hur har du bidragit till glädje för andra i livet?

Kanske två frågor att ta med sig in i denna nya vecka

Love

Skapa utrymme för sakerna man längtar efter



Jag måste bli ännu bättre på att släppa in det jag vill ha i mitt liv genom att sluta blockera infarten till min själ med saker jag INTE vill ha kvar i mitt liv. Ibland blir man lite smått fartblind här på livsresan





Om man litar på allt och alla tar man risken att bli lite bränd emellanåt

Jag har jobbat mycket med mig själv på flera plan de senaste 10 åren. Jag ser dessutom detta s k "jobb" som livslångt och galet intressant. Så länge jag lever så utvecklas jag och där skapar jag mitt jag från en sann inre plats. Lite som en flod som ständigt är i en rörelse framåt. Jag gillar den metaforen på livsutveckling. Som en frisk flod som ibland är lugn och spegelblank och ibland stormig och utan kontroll. 

Det här personliga arbetet med mig själv har resulterat i att jag idag har lätt att se det mesta från ett sunt accepterande och mindfullt perspektiv. Jag inser att jag inte kan skylla på andra hur jag mår och jag vet att ansvaret för mitt mående är mitt i de allra flesta fall. Egen access till välmåendet alltså. Jag dömer sällan andra människor och jag värderar inte allt som alla andra gör över huvudtaget. Jag låter andras handlanden och ageranden vara just andras och bedömer inte utifrån mig och mina värderingar. Jag kan aldrig veta hur det är att vara någon annan oc då kan jag heller aldrig "tycka en massa" om andras ageranden. Detta har självklart resulterat i att jag kan s a s vända andra kinden till i många fall när jag ser och upplever något som känns kränkande eller nedvärderanden mot min egen person.

Detta i kombination med att jag är lite naiv som person och tror gott om de flesta gör att jag väljer att lita på människor i väldigt hög utsträckning. Även i min yrkesprofession som egen företagare. Jag skickar nästan alltid mina varor först och låter kunden betala med en faktura när de mottagit sina saker. Det har praktiskt tagit alltid gått bra - ända tills NU. Nu har det då skett att en kund har tagit emot en beställning och struntat totalt i betalningen av varan. Till saken hör att det var ett unikt exemplar som var väldigt omtyckt och som flera andra hade velat köpa men jag valde att skicka den till hen och dessutom prioritera handhavandet av transporten eftersom det var en önskan från kunden då det var brådskande. 

Idag är känslan tomhet och en stor besvikelse som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Länge trodde jag att det vilade på ett missförstånd men idag inser jag att det inte är så. Självklart sköter karma sånt här av sig självt och jag kan bara beklaga att det finns människor som med iskallt sinne kan lura andra som har förtroende för dem och ändå umgås med sig själva utan att samvetet biter dem i nacken. 

Jag får ju självklart vidta åtgärder gällande detta men jag tycker det är tråkigt att man ska behöva göra det. Jag vill också kunna fortsätta lita på människor. För mig skulle det betyda att jag blir synisk om jag inte kan lita på andra och det vill jag inte vara. Incidenter som denna gör ändå att jag blir lite fundersam omkring det här med ärlighet, renhårigthet, förtroendekapital och liknande mellanmänskliga företeelser. 

Nåväl jag är förstås enormt tacksam över alla härliga, ärliga fina och underbart givande kunder och klienter jag stött på genom åren och som gjort att jag kan göra det jag gör idag. Jag får så mycket kärlek och medmänsklighet i mötet med mina kunder och jag kommer fortsätta tro på människans godhet och jag kommer fortsätta ge kärlek till alla och envar. Jag kommer inte sluta ha hjärtat öppet på vid gavel med risken att bli blåst, bränd och en aningens tilltufsad emellanåt. Livet vill väl lära mig något med detta också.

Allt gott denna vackra söndagskväll i augusti

Hur livet EGENTLIGEN ser ut om man kikar in mellan vardagsprickorna



Nej hörni kära läsare. Nu är det hög tid att skriva lite mer mellanmänskliga saker på den här bloggen. Ni vet sådana saker som ett vanligt verkligt liv faktiskt innehåller också. Inte bara de censurerade sakerna som dyker upp överallt.

Det har ju varit otroligt aktuellt i media och press på sistone ang det här fenomenet att vi alla skriver glorifierande saker på bloggar, twitter, FB, Instagram och annat att allt är perfekt, toppen, bästaste osv. Hemmen är skinande perfekta och alla relationer går till världshistorien i sin totala perfektion. Maten är som tagen ur ett exklusivt matmagasin som finns att inhämta på New Yorks flaschigaste kvarter. Men hey folks så ser inte våra liv ut till största delen. I alla fall inte mitt. När vi visar upp allt det klanderfria och perfekta i våra liv och andra sedan läser detta och jämför med sina egna liv skapas denna strävan, stress och omättliga missnöjsamhet som så många lider av idag.

Så här kommer lite vanlig vardagsaktig information från mitt liv som inte stödjer bilden av perfektion över huvudtaget. 

Varsågod, det här är också jag:

* Jag är sämst i världen på struktur och organisation och jag har flertalet släng-ner-allt-som-du-inte-vet-vad-du-ska-göra-av-lådor

*Jag äter mycket, ofta och ganska onyttigt emellanåt. Jag försvarar mig med att det är viktigt att livsnjuta för hälsan. (för njuta ja, det är jag sannerligen bra på)

* Jag har en hund som äger mig och inte tvärtom. Ceasar Milan skulle bli galen vid blotta tanken. Det beror på ren skär kärlek till denna hårige lille vän

* Jag har ybersvårt att säga nej till mina barn, så ja, de är nog rätt bortskämda alla tre (på ett bra sätt om ni frågar mig för de är de bästa människorna jag känner och det måste självklart tyda på ett bra föräldrarskap)

* Jag städar aldrig bilen så när den är städad är det någon annan som gjort det. 

* Jag älskar att krydda det mesta jag säger med en vis överdrift (säger i alla fall mina barn)

* Jag älskar ett vackert hem men tänder hellre väldoftande doftljus och rökelser och köper lite färska blommor än städar undan noggrant i hörnen. Känns liksom städat ändå med blommor levande ljus och väldoft...häpp

* Stryker nästan aldrig någonting förutom vissa skjortor och gardiner

* Eftersom jag älskar vackra kläder och gärna shoppar udda saker på second hand så sväller mina garderober fullkomligt över eftersom jag inte är alls lika bra på att slänga bort sådant jag inte använder

* Sist och kanske mest "skäms-kuddigt" av allt är att jag ÄLSKAR Karin Mannheimers gamla kultserie "Svenska hjärtan" och har hela serien på DVD och den ses igen och igen med jämna och ojämna mellanrum...(gud ska veta att jag älskar dessa mellanmänskliga och svenskt lagoma relations och kommunikationsskildringar av den karaktären) 

Ja jag är en liten märklig filur...I admit.. Jag hade säkert kunnat göra listan betydligt längre men jag väljer att sluta där för idag

Hur ser ditt alldeles vanliga liv ut när ridån gått ner och ingen annan ser på? Dela gärna med dig till oss andra och var med och plocka ner "perfekt-stämpeln" en gång för alla. Livet måste inte vara perfekt för att vara alldeles underbart...och inte du heller <3

Love