Vi ska alla dö en dag - men alla andra dagar ska vi inte

Ibland när jag skriver om tacksamhet över att jag finns och kärleken till livet så uppfattas det som om jag pratar om att allt måste vara glatt, perfekt och käckt. Det menar jag absolut inte. Livet är stentufft emellanåt. Det kommer ingen ifrån. Och bara för att man känner kärlek och tacksamhet inför livet kan man ändå stå mitt i skiten och fundera vad f-n som hände. Vi kan bli tilltvålade rejält men ändå inse att vi har ett liv och en kärlek att ta hand om och omsätta. 

Jag tror dessutom att det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att känna alla känslor. inte bara de som vi vedertagit som "bra" känslor utan också oro, vrede, rädsla och sorg. Att det är ok att stå stilla mitt i känslostormen och omfamna sig själv och det man känner. Observera och acceptera. Då får vi en möjlighet att se vad dessa känslor vill säga oss. De får då också en möjlighet att klinga av successivt. Men om vi vägrar att acceptera dessa känslor och istället lever i ett krampaktigt motstånd omsätts oron eller vreden än mer och stadgar sig, och i värsta fall flyttar in och börjar betala hyra i oss. 

Livet handlar inte om att det måste vara superbra och helt perfekt först och sedan kan vi känna tacksamhet och glädje. För om vi tror det då får vi vänta. Livet är aldrig perfekt på alla plan. Vi bär alla våra tyngder. Jag tror att det handlar om att gilla livet ändå, så som det är. Kanske också inse att lyckan är inte det samma som eufori. Utan kanske att lycka är att inte önska sig bort från nuet utan ta hand om nuet istället. Acceptans är ett slitet ord men ett bra ord. Missförstå mig rätt här nu, eufori är underbart och små gnistrande diamanter i vardagen. Jag älskar dessa stunder som den passionerade människa jag är. Men jag inser att de är små små blinkningar emellan allt annat i livet. Och om vi inser det behöver vi inte ständigt jaga kickar och bli besvikna på den s k "grå vardagen" Då kan vi istället ge vardagen en chans att visa sin storhet i all sin enkelhet. Och då, när vi minst anar det, kommer ofta tacksamheten som en gåva från nuet. 

Jag tror t o m att vi måste falla och "gå sönder" emellanåt för att ljuset sedan ska få en chans att stråla in i sprickorna. Jag tror att någon klok man sagt det i tidernas begynnelse och jag kan bara instämma.

Så bara för att vi känner tacksamhet och en enorm kärlek till livet betyder det inte att allt är perfekt. Det betyder snarare att vi har förmågan att se allt ur ett större perspektiv.

All kärlek till er vackra människor