Om någon lämnat dig så är det bara en person inte själva KÄRLEKEN

 Vi pratar ofta om kärleken som om den vore en frukt av en annan person. Hur tänker jag då. Jo vi träffar ju en människa, vi känner attraktion, tycke uppstår och kärleken är ett faktum.

Plötsligt gör vi oss beroende av en annan människa och dennes kärlek till oss. Vi är två själar som har förenat oss i kärleken. Och så har vi lärt oss att så länge båda älskar så är kärleken lycklig men om en lämnar medan den andra fortfarande älskar så är kärleken olycklig. Epitetet "olycklig kärlek" har uppstått. Vi är lämnade och vi säger oss sakna kärlek.

Men tänk om kärleken inte alls är beroende av någon annan människa än dig själv. Tänk om det är så att själva kärleken i sin renhet bor i dig, hela tiden och alltid. Även i ensamhet och oavsett om du möter någon att dela den med eller ej. Tänk om det du upplever i alla möten du gör är en spegling av vad du har förmågan att se i dig själv. 

Tänk om olycklig kärlek inte existerar. Det är bara olyckliga människor som inte insett storheten de själva bär inom sig.  Förvisso nog så ohyggligt smärtsamt. Men inte kärlekslöst

Om det är så att du inte ser själva kärleken i dig villkorslöst och oberoende av någon annan så kommer du heller aldrig på djupet riktigt nära den du älskar. Det kanske inte alls handlar om bränslet, flödet och kommunikationen med en annan människa. 

Det kanske handlar om att älska kärleken

Och om det är så, så betyder det ju att vi aldrig har något att förlora. Testa att stanna i tanken en stund. Om vi älskar själva kärleken har vi aldrig något att förlora. Bara något att vinna om vi vågar se den även i någon annan. Men om denne någon lämnar mig så har jag min stora vackra kärlek kvar. Inuti mig. Det är stort

Om vi älskar kärleken som den är så är det ju bara en ynnest och benådad härligt skön upplevelse när vi träffar någon och kärleken känner igen sig själv i en annan person. Bingo

Det skulle ju i så fall också betyda att om möten speglar det vi har inom oss så är det något inom oss själva vi stöter bort och blundar för när vi stöter bort andra. Kanske är vi inte alltid redo att ta emot den jättestora själen som "vet" det vackra i att älska själva kärleken, just för att vi inte öppnat den modiga kanalen inom oss själva än.

Tål att tänkas på. Jag har skrivit om detta innan här. Det är ett ämne som är intressant. Dels möter jag många människor som är rädda om sitt sårade hjärta och sörjer och saknar kärleken eftersom de blivit lämnade. Jag förstår dem. Men kärleken har inte lämnat dem. Och tänk om de sitter där med hela famnen full av kärlek men inte har förmågan att se den i sin iver att finna den utanför sig själva genom någon annans kärlekskälla och bekräftelse

Det är min fulla övertygelse att vi alltid är älskade...men vi har inte alltid kommit till den punkt då vi har förmågan att landa i det

Lek med tanken för en stund